Jazz

Från Rilpedia

Version från den 29 maj 2009 kl. 13.13 av LA2-bot (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
För äppelsorten, se Jazz (äpple)
För musikalbum med Queen, se Jazz (musikalbum)

Jazz är en musikgenre som kännetecknas av bland annat improvisation, avancerad harmonik med blå toner, synkoper, sväng, musikinstrument som "svarar" varandra (så kallad call and response) samt polyrytmik - termen jam är jazzmusikerslang.

Jazzen har ibland kallats för den första, för att inte säga enda, konstform som uppstått och utvecklats i USA. Ordet "jazz" är av omtvistat ursprung och en lång rad teorier har framförts om dess etymologi. En av dessa är att ordet ursprungligen av sexuell art (precis som termen Rock'n'Roll) och skulle komma från ordet "jasm" eller "jizm" som i mitten på 1800-talet stod för virilitet och vitalitet med ett ursprung som slang för sperma. Ordet förefaller ha använts i tryck i sportjournalistik innan det kom att användas om en musikform.

Musikstilen växte fram i USA:s sydstater under senare delen av 1800-talet, och slog igenom internationellt på 1920-talet. Alltsedan dess har jazz haft stor betydelse för andra musikstilars framväxt och utveckling, och fortfarande utvecklas nya typer av jazz.

Jazz och Blues har mycket gemensamt. De bådas geografiska rötter och historia är parallella. Senare musikstilar som Boogie Woogie och Rhythm'n'Blues har sina rötter i båda och kan därför sägas vara föregångare eller ursprunget till rocken

Innehåll

Historia

Jazzen utvecklades i USA, främst i trakterna runt Mississippideltat och staden New Orleans där traditionella afrikanska sånger blandades med folkmusik, psalmer och marscher från Europa. Dess rötter är i mycket gemensamma med bluesens och countrymusikens.

Inbördeskrigets slut innebar att blåsinstrument och marschorkestrar fanns överallt och influenserna kom även från arbetssånger på bomullsfälten, tidens dansorkestrar, cabarémusik etc. Ragtime, en lättsam synkoperad musikstil från 1800-talet utvecklad av bl a Scott Joplin, var en del av jazzens vokabulär något senare.

Den tidiga jazzen formades i New Orleans, med trumpetaren Buddy Bolden som ett av de kända namnen i slutet på 1800-talet. Chicago var en av de städer där den nya musiken slog igenom för att sedan snabbt spridas till New York och Europas större städer.

När Jazzen blev mer populär insåg vita affärsmän att man kunde tjäna pengar på den. Jazzen delades upp i två delar, Jass eller Sweet Jass. Man stavade med 's' och lade till 'Sweet' för att inte förknippas med äkta, svart Jazz. I Jass tog man också bort improvisationen, allt skulle noteras.

De första kända jazzinspelningarna gjordes år 1917 av Original Dixieland Jassband. I början av 1920-talet gjordes inspelningar av till exempel King Oliver's Orchestra och New Orleans Rhythm Kings. En betydelsefull jazzkompositör och bandledare var Ferdinand "Jelly Roll" Morton, med sina Red Hot Peppers. Han var ursprungligen en ragtimepianist med säregen spelstil som utvecklade en allt friare synkopering. 1938 gjorde Morton en serie inspelningar för Library of Congress, där han presenterade jazzens utveckling både med sitt pianospel och sitt berättande.

Jazzen kan delas in i flera undergrupperingar och under årens gång har jazzen influerats av musik från flera håll. Anledningen till detta ligger i jazzens genomslag i flera olika kulturer samt det stora utrymme som improvisationen tar.

Swing

Swingeran tog sin början 1935 och dominerade scenen i ungefär tio år; under denna tid inföll också storbandsjazzens glansdagar. Stora namn var musiker och orkesterledare som Duke Ellington, Count Basie, Louis Armstrong, Glenn Miller, Jimmy Lunceford och Benny Goodman, vokalister som Ella Fitzgerald och Billie Holiday.

En gren av swingen som på svenska brukar kallas jumpblues var i vissa avseenden en föregångare till rhythm and blues och rock and roll, där en av de främsta exponenterna var Louis Jordan. Boogie woogie var egentligen en stil för solopiano, som uppstod på "rent parties" i Chicago. Pete Johnson, Meade Lux Lewis och Albert Ammons var de tre stora namnen, som ibland till och med spelade tillsammans. Boogie-Woogien kan sägas utgöra grunden för rocken, med en intensiv period av en lång rad stora och kreativa pianister fram till att Ray Charles, Little Richard och Jerry Lee Lewis slog igenom och Rock'n'Roll var ett faktum.

Be Bop

1940-talet uppstod bebop ur swingen. Jazzen utvecklades från dansmusik till en musik man främst lyssnade till. Utvecklingen leddes av stilister som saxofonisten Charlie Parker, känd som "Yardbird" eller "Bird", Thelonious Monk, Dizzy Gillespie och Charlie Christian. Bebopen är en vidareutveckling av jazzen, både tonalt och rytmiskt, och är ofta mycket snabb med komplicerad harmonik.

Förutom att Parker och hans gelikar dubblade tempot och ackorden, så sökte man sig uppåt i överlagringar och "matematik" under sina solon. De tog också in element från afrikansk och latinamerikansk (främst kubansk) musik och var även på det sättet föregångare till så kallad fusion. Bebop kännetecknades av att musikerna ofta utmanade varandra i snabba tempon.

För en del av utvecklingen svarade den unge Miles Davis, som ersatte Dizzy Gillespie i Charlie Parkers band, sedan Gillespie slutat på grund av Parkers heroinmissbruk. 1949 släppte Davis skivan "Birth of the Cool", som blev en sorts kontrast till den hetsiga och komplexa bebopen med sin lugna och arrangerade stil. Miles Davis utveckling av boppen kom att kallas cool jazz.Charles Mingus och Roland Kirk (ibland i samarbete) var framstående musiker med stark originalitet.

Fusion

Då karaktären är jazzigare, eller funk och/eller latinamerikanska element ingår, används ibland begreppet fusion (sammansmältning) eller jazz fusion. Miles Davis kan även här sägas vara en av grundarna via sina experiment med form och elektriska instrument under senare delen av 1960-talet. Kända band i den kategorin är under 70-talet Weather Report, Mahavishnu Orchestra, Headhunters, Chick Corea & Return to Forever, och i Sverige Egba och Hawk On Flight. Senare representanter är bland andra Brecker Brothers, Tribal Tech och Steps Ahead.

Andra stilar

Senare stilar, utvecklade efter jazzens storhetstid, är cool jazz, modal jazz, latin-jazz och den fritt improviserade stilen free jazz, där kända namn är bland andra Ornette Coleman, Archie Shepp och Albert Ayler. Jazzen har även framgångsrikt blandats med sina avkomlingar rock och funk. Resultatet brukar kallas jazzrock då rockens attityd och form dominerar.

Jazzmusiker världen över fortsätter att blanda jazzen med annan musik:

Från 1980-talet och framåt har några varianter av jazz eller jazzig musik åter legat på topplistorna, med artister som Diana Krall och Norah Jones.

I kategorin Nu-Jazz, som skapats ur en blandning av klubbmusik och jazzinfluenser, finns föregångare i Jazzanova, Beanfield och Kyoto Jazz Massive, och i sverige artister som Swell Session, Forss, Quant, Koop och Ernestos.

Jazz i Sverige

Jazzen introducerades i Sverige omkring 1920, främst genom skivinspelningar av vita amerikanska och brittiska orkestrar, men även trycknoter och turnerande utländska musiker. Musiken spreds sedan vidare via danslokaler och konserter. Jazzen förekom vid denna tid främst som en ingrediens inom dans- och populärmusik. Som 1920-talets främsta svenska jazzorkester framhålls ofta Svenska Paramountorkestern. Under 1930- och 1940-talen ökade populariteten och samtidigt utgivningen av mer renodlade jazzskivor. Under 1930-talet turnerade också ett antal av de riktigt stora internationella namnen inom jazz för första gången i Sverige, däribalnd Louis Armstrong och Duke Ellington. Vid denna tid bildades även de första jazzklubbarna i Sverige.

Den svenska jazzens guldålder anses vara 1950-talet, då namn som Arne Domnérus, Lars Gullin, Alice Babs, Rolf Ericson, Bengt-Arne Wallin och Monica Zetterlund dominerade. Utöver dessa finns ett flertal svenska jazzartister med gott internationellt renommé. Åke Hasselgård, Gösta Törner, Putte Wickman, Lars Erstrand, Bernt Rosengren, Nisse Sandström, Tommy Koverhult, Ove Johansson, Gilbert Holmström, Bosse Broberg, Bengt Hallberg, Jan Johansson, Per Henrik Wallin, Börje Fredriksson, Palle Danielsson och Bobo Stenson för att nämna några. Harry Arnolds storband vann internationell berömmelse och några kända musiker i traditionell stil var Jack Lidström, Rolf Ekelund och Gösta Linderholm.

Nalen i Stockholm uppträdde tidigare de flesta utländska musiker och grupper. En annan scen av stor betydelse var Gyllene Cirkeln i samma stad. Numera är Nefertiti i Göteborg och Fasching i Stockholm de främsta jazzlokalerna i landet.

På nittiotalet fick svenska jazz ett uppvaknande med en stor mängd innovativa nya musiker. I 90-talsgenerationen svenska jazzmusiker märks bland andra Esbjörn Svensson, Anders Widmark, Nils Landgren, Per "Ruskträsk" Johansson, Rigmor Gustafsson, Viktoria Tolstoy, Magnus Lindgren, Anders Bergcrantz, Jonas Kullhammar och Ulf Wakenius.

För den yngre, svenska jazzgenerationen har experimenterandet och tillblandandet av andra musikstilar fortsatt men måhända blivit mer subtilt. I dagens svenska jazzmusik, representerad av bl.a Jonas Kullhammar, Nils Berg, Nils Janson finns dessa influenser naturligt infogade utan att för den delen behöva klassifieras i någon subgruppering.

Se även

Externa länkar

Källor

Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från engelskspråkiga Wikipedia.

Personliga verktyg