Gunnar Wennerberg

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Gunnar Wennerberg

Gunnar Wennerberg, född 2 oktober 1817 i Lidköping, död 24 augusti 1901Läckö slott,[1] ämbetsman, politiker, skald och tonsättare; ecklesiastikminister 1870–1875 och 1888–1891, landshövding i Kronobergs län 1875–1888, ledamot av första kammaren från 1875, ledamot av Svenska Akademien från 1866 (där han efterträdde Christian Eric Fahlcrantz på stol nr 2) och ledamot (nr 324) av Kungliga Musikaliska Akademien den 30 december 1850. Som musiker var han autodidakt.

Innehåll

Biografi

Tidiga år

Efter att ha studerat vid Skara skola och gymnasium blev Wennerberg student i Uppsala 1837. Där studerade han först klassiska språk och naturvetenskap, senare filosofi och estetik, varvid i synnerhet Spinozas filosofi fängslade honom och som var hans favoritämne. Den begåvade studenten och barytonen fann inträde i dåtidens kulturella Uppsalasalonger och kom i kontakt med Uppsalas berömda män och kvinnor (Geijer, Atterbom, Hwasser, Järta, Palmblad, Böttiger, Malla Silfverstolpe med flera).

Wennerbergs första studenttid sammanföll för övrigt med sådana händelser som Geijers avfall, Almquistska Det går an-striden, skandinavismens frambrytande bland studenterna, strävandet för en studentförening och bildandet av Upsala studentkårs allmänna sångförening. I studentpolitiken deltog inte Wennerberg men däremot var han en intresserad sällskapsmänniska, både i det mera städade familjeumgänget och det uppsluppna "studentsvyckandet".

Juvenalerna

Gunnar Wennerberg 1850

Av stor betydelse för Wennerbergs utveckling som skald och musiker var den krets av vittra, musikaliska och glada ungdomar, som samlades under namnet Juvenalerna och till vilka Wennerberg slöt sig 1843. För denna krets skrev han en hel mängd sånger, text och musik. Bland dessa sånger var en serie av tio studentikosa buffatrior för tenor, baryton och bas, som tillkom åren 1846–1847 och 1851 utgavs under titeln De tre.

Gluntarne

Efter att tenoren flyttat till Stockholm, följdes av de inom kort berömda Gluntarne, 30 duetter för baryton och bas med pianoackompanjemang. Dessa duetter, vari episoder ur studentlivet skildras, tillkom 1847-1850 (sju av de sista, bland annat En kväll på kyrkogården och Examens-sexa på Eklundshof, först i Skara). Redan 1848 var flera av dem spridda i avskrifter inte bara i Uppsala utan även i övriga Sverige. Den uppskattning Gluntarne rönte bidrog till att Wennerberg motvilligt medgav att de trycktes och utkom i häften åren 1849-1851.

Namnet "Gluntarne" fick de av följande anledning: Otto Beronius, som var en bland Juvenalerna, var duktig på att sjunga uppländska bondvisor och utmärkte sig särskilt i en sådan, som började Inte vet ja’ hva ha’ ä’ sum fallerar gamle glunten (det vill säga pojken) Mitkel vår. Efter den visan fick han inom kamratkretsen smeknamnet Glunten. Då de nya duetterna sedan skrevs för honom och Magistern (Wennerberg), förekom hans smeknamn i texten och gav sedan sitt namn åt sångerna.

Gluntarne, som tillägnades Beronius och pianoackompanjatören (sedermera förste direktören för Kungliga Majestäts hovkapell och Kungliga Majestäts spektakler friherre Eugène von Stedingk), blev ännu mer poulärare under årens lopp, och fill tillträde till den offentliga konsertsalen, liksom de senare sjöngs i övriga Skandinavein. Ord och musik utgavs senare i minst 15 upplagor, (orden särskilt 1876 och 1882 i andra bandet av Wennerbergs Samlade skrifter, med en historisk inledning och upplysningar).

Ur Davids psalmer

Det första häftet av Ur Davids psalmer publicerades med namnet Stycken ur Davids psalmer på Abraham Hirchs förlag år 1861. Till utgången av året 1869 hade Wennerberg gett ut 40 psalmtonsättningar, som efterliknar i någon mån hans musikaliska förebild, Händels stil, i tio olika häften. Samlingen blev väl mottagen och en ny upplaga vid namn Ur Davids Psalmer publicerades 1877. Samlingen fick fortsättning ännu under åren 1884 – 1886 med fem häften och 15 psaltarpsalmer. Under åren 1893 och 1901 publicerades två mindre samlingar, som innehöll 23 verk ur samlingen Ur Davids Psalmer, nu arrangerade enbart för solostämma och piano/ orgel i stället för kombinationen kör – piano / orgel.

Akademisk karriär

Wennerberg hade redan före dessa börjat dikta och tonsätta dels solosånger och trior, dels "frihetssånger", körer för Uppsalasången. Texterna slöt sig närmast till den Nybomska fosterländska tonen. Wennerbergs popularitet var omkring 1850 mycket stor.

1845 blev han filosofie magister, 1846 docent i estetik och (för vårterminen 1846) anförare för Allmänna Sången. 1849 utnämndes han till lektor i filosofi och modersmål vid Skara gymnasium. Vid denna tid företog han en resa genom Sverige, där han firades med stora tillställningar. År 1850 invaldes han i Musikaliska akademien, och samma år erhöll han Karl-Johans-priset av Svenska akademien för sånger – hette det –, som var för allmänt kända för att fordra något vidare vitsord. Som lärare verkade han lite mer än ett årtionde.

Riksdagsman

Gunnar Wennerberg

I början av 1860-talet kallades han till huvudstaden för att 1861-1862 medverka som ledamot i en kommitté för Nationalmuseets ordnande, och 1863-1864 sändes han utomlands för nämnda museums räkning. Det var nämligen hans nära vän kung Karl XV:s avsikt, att Wennerberg skulle bli Nationalmuseets intendent. Löneförhållandena blev inte så som kungen önskat, men Wennerberg stannade ändå i huvudstaden, som tillförordnad expeditionssekreterare och byråchef för den avdelning inom ecklesiastikdepartementet, som handlade ärenden rörande elementarundervisningen.

Svenska akademien

Wennerberg invaldes 1866 i Svenska akademien, och kallades den 3 juni 1870 efter F. F. Carlson till ecklesiastikminister i Adlercreutz ministär.

Landshövding

Det såg en tid ut, som om Wennerberg skulle bli biskop i det stift, där han fötts och verkat som lärare, men utnämndes i stället den 21 maj 1875 till landshövding i Kronobergs län. Där verkade han i tretton år som länschef.

Politiken

Wennerberg kom att skriva under en hel del viktiga förordningar, såsom fattigvårdsförordningen, förordning om allmän änke- och pupillkassa för prästerskapet, änkekassa för folkskollärarna, förordningarna om upphörandet av teatercensuren, avskaffandet av de säljbara apoteksprivilegierna, den tekniska undervisningens ordnande, lönereglering för elementarlärare, ordnande av veterinärundervisningen, understöd åt elementarläroverk för kvinnlig ungdom, lapparnas och finnarnas undervisning m. m.

Han verkade också för kvinnans tillträde till högre akademisk undervisning, och under hans chefskap för Ecklesiastikdepartementet fick den så länge omstridda medicinska frågan (om Karolinska institutets ställning till den medicinska utbildningen) sin slutgiltiga lösning (Kungligt brev den 12 december 1873). Han planlade också under denna tid en reform av elementarundervisningen, och började nedifrån genom den 1873 utfärdade undervisningsplanen för läroverkets tre lägsta klasser. Läroverksreformens utvidgande även till det högre stadiet hann Wennerberg inte genomföra, eftersom han den 11 maj 1875 avgick ur regeringen tillsammans med fyra av sina kamrater.

Landstinget utsåg honom till ledamot av första kammaren, som 1894-1901 insatte honom i talmanskonferensen och där han med iver deltog i debatten, särskilt i frågorna om undervisningen, om försvarsväsendet, kommunikationsväsendet, edgången (varvid han kämpat för avskaffandet av officiella eder) samt i kyrkliga lagstiftningsfrågor, där han verkade för en friare riktning.

Från mitten av 1880-talet kom Wennerberg i en oppositionell ställning till regeringen. Han uppträdde vid 1885 års riksdag mot härridningsförslaget, var vid 1887 års majriksdag en av de skarpaste oppositionsmännen i den konstitutionella frågan om ny eller fortsatt riksdag, och 1888 invaldes han, trot att han var förtroendeämbetsman, i konstitutionsutskottet och blev dess ordförande.

Han stannade dock inte länge i detta utskott. Kort efter riksdagens början inkallades han, som slutit sig till tullskyddspartiet, i februari åter i regeringen som ecklesiastikminister. I denna egenskap framlade han 1890 ett förslag till läroverksreform. Reformens huvudpunkter var elementarkursens fördelning i tre fakultativt fristående kursavslutningar, lästidens förlängning från trettiosex till fyrtio veckor, införande av skolavgifter för de övre klasserna samt indragning och ombildning av smärre läroverk. Denna reform strandade eftersom andra kammaren fordrade att latin undervisningen bara skulle omfatta fyra årsklasser. Det var ett villkor som första kammaren inte ville godkänna. Endast en del av de föreslagna ändringarna om de mindre läroverken blev riksdagens beslut, men Wennerberg förberedde emellertid ett nytt förslag på huvudsakligen samma principer.

Under sin andra ministertid genomdrev han i övrigt dövstumundervisningens ordnande, kvinnors valbarhet till skolråd och fattigvård, hälsovårds- och sjukvårdsstadga för landsorten med lönereglering för provinsialläkarna, nybyggnadsanslag till konstakademien och förordning om likbrännings ordnande. Vidare tillkom den nya stadgan för filosofie kandidat- och licentiatexamen, såsom två särskilda examina (utan latin som lagtvunget ämne). Det var det första och viktigaste steget till en examensreform, där även universitetsundervisningen reglerades i viktiga punkter.

Med hans underskrift utfärdades även statut för Sveriges då yngsta högskola, Göteborgs högskola, vilken invigdes av Wennerberg i september 1891. Kort därefter, den 6 november 1891, lämnade han med pension sitt statsrådsämbete. Anledningen var inte de anmärkningar andra kammarens i 1891 års konstitutionsutskott gjort mot honom i några frågor, utan den meningsskiljaktighet, som uppstod mellan honom och statschefen i en akademisk befordringsfråga (den Widmark - Nordensonska striden). Det gällde tillsättandet av extra ordinarie professuren i oftalmologi vid Karolinska institutet.

1893 och 1898 valdes Wennerberg till ledamot av kyrkomötet, där han representerade en tämligen moderat riktning. 1894-1897 var han ordförande i kommittén för utarbetande av musik till svenska mässan. Han var ledamot av Musikaliska akademien (1850), hedersledamot, av Fria konsternas akademi (1871) och Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg (1893).

Konstnärsskap

Gunnar Wennerberg litografi ca 1850

Vid sidan av sitt politiska arbete fortsatte Wennerberg att dikta och skriva sånger. Som musiker så gott som halvt om halvt autodidakt, studerade han sig dock småningom in i även mera lärda och invecklade konstformer. Hans kompositioner är uteslutande satta för en eller flera stämmor, med eller utan pianoackompanjemang (oratorieverken dock med orkester). Hans intresse för musik hade väckts i föräldrahemmet (som gymnasist var han sångledare för syskonen och skolkamrater), och det utvecklades under ett informatorsår 1838–1839 hos en konstälskande familj von Essen i Västergötland. De närmast följande studentåren (han var vid den tiden en sjuklig och grubblande enstöring) spelade han mycket piano, inträngde på egen hand i kontrapunktikens och den musikaliska formlärans hemligheter, övade sig i fuga- och motettkomposition efter gammalitalienares och Händels mönster. Som förelöpare till hans patriotiska körsånger tillkom 1844 den märgfulla Bjöd så i Thule en konungased, och de burleskt-backanaliska sångtriorna De tre utgjorde med sin livfulla stämföring en förstudie till den ovan omtalade duettcykeln Gluntarne, detta genialiska verk, som utgör grundvalen för Wennerbergs konstnärsrykte. Gluntarne visade på djärva nyheter i flera ställen i både melodibildning och harmonik , som stötte den dåtida, i ensidig mozartism fångna kritiken. I övrigt var ju denna musik ägnad att genom sin levande karakteristik, stämningsfullhet och rena, klara form slå an på alla.

Analys av verken

Betydande är Wennerbergs förmåga att uppfinna vackra melodier, som i sin på en gång lättflytande och uttrycksfulla naturlighet tycks självfallna; hans cantilena verkar nästan italiensk. Han förstår att skriva väl för rösterna, trots att han ofta fordrar stort omfång och särskilt djupa basar; ett sådant utnyttjande av rösttillgångarna var något dittills okänt i svensk tonkonst. Wennerberg var inte rädd att emellanåt tillgripa dissonanser för att få det rätta uttrycket. Annars rör sig hans harmonier gärna med så enkla medel som sexter eller terser i parallellrörelse, men gestaltar sig även som verkningsfull motrörelse, inte minst i "Gluntarne", där dessutom pianoackompanjemanget uppvisar en mängd lyckliga fynd. Den mycket beundrade enheten mellan text och musik i "Gluntarne" sammanhänger med, att han här liksom till nästan alla sina världsliga sånger själv författat sångtexten.

Liksom han i denna dialogcykel avspeglat studenthumorn i alla dess gradationer, skänkte han lyftning åt ungdomens lyrisk-erotiska svärmeri i sina Serenader, av vilka 9 trestämmiga, komponerade 1845–1850, utgavs 1852, däribland sådana förtjusande trior som Minns du den gången, Darrande ton, Ack säg mig, var är du, medan andra är haltlösa. Fem liknande serenader utgav han 1875. Vida större räckvidd fick dock den tolkning och eggelse han skänkte ungdomens fosterlandskänsla genom sina storvulna körer för mansröster (intagna i samlingarna Odinslund och Lundagård samt Studentsången). Det uppsvenska folklynnets kraftiga och något sträva allvarspatos framträder här i toner av eld och liv, och den polyfona behandlingen är verkligt självständig. Bland dessa körer har i synnerhet fansången Stå stark (1848), den majestätiska hymnen O Gud, som styrer folkens öden (1849) och den till nationalsång vordna Hör oss Svea (1853) blivit folkkära och är stående nummer på sångföreningarnas repertoar, medan den trotsiga hetblodigheten i Frihet bor i Norden (1847) och Hur länge skall i Norden (1848) numera tycks ha blivit för stark för ett tamt släkte och Trummarsch (samma år) orättvist glömts bort på grund av svårsjungenhet samt Skarpskyttemarsch (1861) och Kung Karls drapa (1872) fick endast övergående betydelse, varemot den patetiskt eftertryckliga Säg oss ditt namn, du fruktansvärde (1871) genom sin sociala innebörd fick en återuppståndelse och den gammalsvenskt humoristiska segervisan Så contigit in Lenom (1871) bibehåller sin plats i Uppsalasången. Äktenskaplig lycka tolkas i solokvartetten Min ros (1880). Den dramatiska episoden Im Auerbachs Keller (ur Goethes Faust), komp. 1876 och utgiven 1878, tillägnad Orphei drängar, utgör en efterklang av gluntstilen. Bland Wennerbergs 7 Sånger för blandad kör (1875) framstår skogsidyllen En junidag.

Gluntarne framsida

Solosånger vid piano (de flesta komp. på 1840-talet) utgav han i häften 1850–54, 1870 och 1876; av varaktigt värde bland dem är åtminstone Jätten, Fiskaren på Kinnekulle, Tösa på Svältera, Min vår och Djævelsklokken. Hans lyckliga uppfinning förnekar sig icke heller i åtskilliga av de sångduetter vid piano, som han komponerade mestadels i slutet av 1840- och början av 1850-talet, såsom Gondolieren, Du bist mein mond, Tit er jeg glad. På 1860-talet fokuserade Wennerberg alltmera på den andliga sången. Under en för konststudier företagen resa till Tyskland och Italien 1851–52 hade han gjort flitiga iakttagelser of ver kyrkomusikon. Hans Davids psalmer, hela 55 nummer kör- och solosånger med pianoackompanjemang, utgavs i häften 1861- 87. De är hållna i en populariserad Händelsstil, väl utan Handels kontrapunktiska ofelbarhet, men genom sin enkla och högstämda, ofta innerliga ton en skatt, som gav den populärreligiösa sången i Sverige en välbehövlig lyftning. Dessa sånger ha kommit i vidsträckt bruk för anspråkslösare kyrkokonsertsr och i hemlivet samt vunnit spridning även i Nord-Tyskland, Skottland och Amerika. Särskilt psalmen Min själ längtar och trängtar utgör en höjdpunkt av Wennerbergs kompositoriska ingivelse.

Staty över Wennerberg på Slottsbacken i Uppsala, åstadkommen genom en nationalinsamling. Skapad av Theodor Lundberg 1912

I ungefär samma stil är oratoriet Jesu födelse, utgiven av Musikaliska konstföreningen i sångpartitur med piano 1863, sedermera orkestrerat av Wennerberg själv (endast i några smärre delar av K. Nordqvist) och utfört 1888. Sitt studium av instrumenteringskonsten tillgodogjorde Wennerberg vidare i det religiösa körverket Stabat mater (utfört 1893) samt oratorierna Jesu dom (utfört 1901) och Jesu död, det senare ej helt fullbordat. – Våren 1919 stiftades i Stockholm av ledande musiker och musikvänner Gunnar Wennerbergs-sällskapet med uppgift att dels sprida och vidmakthålla kännedomen om Wennerbergs kompositioner, närmast genom ett reglera frågor om förlags- och uppföranderätt till hans oratorier, bidraga till eller bekosta tryckning av notmaterialet till dessa för att tillhandahållas hugade musiksällskap, dels ock samla och bearbeta material för en biografi över Wennerberg, främst med hänsyn till hans musikaliska verksamhet. En fullständig förteckning öfver Wennerbergs tonverk utgavs 1918 av Musikaliska akademiens bibliotekarie Carl Fredrik Hennerberg. Medan sålunda sånger av olika art då och då kom till allmänhetens kännedom, vanligen genom Uppsala studentsång som förmedlare, arbetade även skalden Wennerberg Då Wennerberg började utge sina Samlade skrifter (4 bd, 1881-85), visade det sig, att hans portfölj rymde en hel mängd saker, om vilka allmänheten inte haft en aning. Samlingen inleddes med Romerska minnen, i vilka han på vers omskrev de dagboksanteckningar, som han fört under sin för konststudier 1851–5182 med understöd av statsmedel företagna utländska resa. Denna omskrifning skedde i de mest olika versformer – rimmade och orimmade, antika och moderna, någon gång i en form, som starkt närmar sig prosatalets. I dessa dikter tar sig en varm beundran för Roms minnen, konst och folkliv uttryck. Än är framställningen patetisk, i synnerhet då det gäller munkdömet, än ger han luft åt sin sympati för Italiens kamp mot påveväldet. Andra bandet innehåller "Gluntarne" . Tredje bandet utgörs av de starkt efterklangsromantiska Trollrunor och det fjärde av en samling "Smärre dikter" från olika tider. Sin plats inom vår litteratur har Wennerberg vunnit genom Gluntarne, vilka är ett pregnant uttryck för 1840-talets studentliv i Uppsala. Man träffar i dem som ett grunddrag den sorglöshetens romantik, som lätt nog blir hemmastadd bland de glada ungdomsskarorna vid ett småstadsuniversitet, helst under en tid, då överliggeriet var vanligt. Wennerberg ser hela denna livsåskådning med självironikerns godmodigt observerande blick och framställer den i en humoristisk belysning, med briljant lynne och äkta kvickhet, med verklighetskär realism och på samma gång ideell syn på livet. Beundransvärd är den dramatiska kraft han visar i dialogen, likaså ledigheten i meter och rim, så mycket mer som ordval och ordföljd är tagna ur den vanliga vardagsprosan, uppblandad med studentslang och emellanåt höjande sig till lyrik. Omedelbarhet, naturlighet, "improvisation", dramatisk liflighet och fint lyriskt natursinne är hufvudegenskaper hos Gluntarne liksom hos deras stora föregångare Fredmans epistlar. Statyer över Wennerberg har rests i Uppsala (på Slottsbacken 1912, åstadkommen genom nationalinsamling, mod. av T. Lundberg;), i Minneapolis (mod. av K. Eldh, 1915) och på Djurgården (reproduktion av Eldhs staty, bekostad av grosshandlaren J. Josephson, 1916), varjämte hans byst (en herm, mod. av Eldh) på hans hundraårsdag avtäcktes i Lidköpings stadspark. Hans marmorbyst (mod. av J. Börjeson, 1897) finns i Nationalmuseum. - Se Signe Taube (W:s dotter), "G. Wennerberg Bref och minnen" (3 dir, 1913-16), och S. Almquist, "Om G. W., hans tid och hans gärning" (1917), samt uppsats av K. K. Nyblom i "Ord och bild" 1900.

Övrigt

Wennerberg förde melodin till Luciasången till Sverige efter ett besök i Neapel 1852.[källa behövs] Theodor Lundbergs staty över Gunnar Wennerberg står i Slottsbacken nedanför Uppsala universitets huvudbibliotek Carolina Rediviva. Konstnären Gunnar G:son Wennerberg är son till Gunnar Wennerberg.

I hemstaden Lidköping hålls Glunttraditionen vid liv av Carl-Gustav Carlander, Jonas Carlander och Christer Almquist. Dessa medverkade bland annat år 2001 vid det 100-årsfirande av Wennerbergs minne på Läckö där kronprinsessan deltog. En stor kännedom om Gunnar Wennerbergs liv har teol dr Bengt Wahlström från Lidköping som bl a är medförfattare till boken "Gunnar Wennerberg" utgiven av Skara stiftshistoriska sällskap.

Verk av Gunnar Wennerberg, urval

Se även

Externa länkar

Källor

Small Sketch of Owl.png Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).

Noter

  1. 1897 års män i ord och bild 1897-1947: en bokfilm 1897-1947 och ett biografiskt lexikon, red. fil dr H Granvik, museiintendent Nils Olsson, Carl Wahlstedt, K G Lindeström, Svenska Kulturförlaget, Stenström & Bartelson, Malmö 1947 s. 44


Företrädare:
Christian Erik Fahlcrantz
Svenska Akademien,
Stol nr 2

1866-1901
Efterträdare:
Claes Annerstedt
Företrädare:
Fredrik Ferdinand Carlson
Sveriges ecklesiastikminister
1870-1875
Efterträdare:
Fredrik Ferdinand Carlson
Företrädare:
Gustaf Munthe
Landshövding i Kronobergs län
1875-1888
Efterträdare:
Harald Spens
Företrädare:
Carl Hammarskjöld
Sveriges ecklesiastikminister
1888-1891
Efterträdare:
Gustaf Gilljam
Personliga verktyg