Funktionsanalys

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Funktionsanalys är en typ av harmonisk analys, där harmoniken beskrivs som funktioner i en tonart. Den används mestadels i europeisk musikteori, i övriga världen används ofta den snarlika steganalysen. Funktionsanalysen betecknas med så kallade funktionsbokstäver, symboler och siffror enligt en viss syntax.

Form

Funktionsanalys skrivs oftast under notraden. Längst till vänster, under tonartssignaturen, skrivs själva tonarten med ut vanliga bokstäver framför ett kolon, därefter skrivs funktionerna. Molltonarter skrivs i de flesta fall med gemener och durtonarter med versaler. Med vanliga bokstäver menas inte ackordanalys, utan text, till exempel "ess-moll". Tonarten och dur- eller mollbeteckningen förenas med ett bindestreck.

I analysen betraktas nya ackord som funktioner av den givna tonarten. För varje nytt ackord kan en funktionsbeteckning skrivas ut under ackordet. Beroende på sammanhang utesluts dock ofta exempelvis rytmiskt obetonade ackord ur analysen. I rytmiskt komplexa satser tolkas harmoniken utifrån ackordrytmen.

För att beskriva funktioner används staplingar av intervall utifrån en grundton. I grundform form består alla funktioner av treklanger, som utgörs av grundtonen samt dess ters och kvint. Kvinten kan omvändas till en kvart och tersen till en sext, vilket ger namnet till funktionens omvändningar: sext- och kvartsextackord.

Funktioner

Grundfunktionerna

De grundläggande funktionerna kallas tonika, dominant och subdominant.

Tonikan är en treklang staplad från det första skalsteget (tonarten), det vill säga en tonika i tonarten gess-dur kommer att vara ett gess-dur ackord. Dominanten ligger en kvint ovanför tonikan, och kan därför upplösas genom att bastonen faller en kvint till tonikans grundton. Detta kallas för dominantisk riktning. Motsatsen till dominanten är subdominanten, som ligger en kvint under tonikan (jfr. sub, "undre dominanten"). Upplösning där basen stiger en kvint kallas för subdominantisk riktning. Subdominantisk riktning anses svagare än dominantisk riktning. (Se även kvintcirkeln.)

Förflyttningar mellan dessa ackord utgör grunden för all tonal musik. I regel kan en ackordföljd indelas i ett antal upplösningar i dominantisk eller subdominantisk riktning. Ett slutfall med upplösning D-T kallas för helkadens, och omvända upplösningen T-D halvkadens. Slutfallet S-T utgör en plagal kadens, och slutfallet som inkluderar alla funktionerna, S-D-T för fullständig helkadens.

Grundfunktionerna i moll

I molltonarter gäller samma förhållande mellan grundfunktionerna. Mollfunktioner skrivs med gemener. Ett undantag är dock dominanten, som vanligen är i dur även i en molltonart. Den skrivs i dessa fall med stor bokstav.

Ofta ersätts ett ackord i en durtonart med ett motsvarande i moll eller vice versa. Dessa ackord kallas för variantackord. Variantackord har samma grundton och kvint men olika ters (ex. C-dur, c-moll).

Den så kallade Söderholms-skolan använder inte gemener, utan betecknar mollfunktioner med cirkel (D°) och durfunktioner med plustecken (D+). Dessa beteckningar används i regel bara på variantackord (se nedan) och på durdominanten i moll.

Parallellackord

Förhållandet mellan dur- och mollskalorna gör att varje durtonart motsvaras av en molltonart med exakt samma toner i skalan (och följaktligen samma tonartssignatur), så kallade parallelltonarter. Om samma förhållande tillämpas på de tre grundfunktionerna, skapas ackord som ligger en liten ters under tonikan, dominanten och subdominanten i dur. Dessa kallas för tonikaparallell, dominantparallell osv. Parallellackordet till en durfunktion är alltid ett mollackord och vice versa.

Som innan skrivs durackordet (grundfunktionen) med versal och mollackordet (p) med gemen.

Parallellackord till grundfunktionerna i dur

I moll blir parallellfunktionerna omvända, och hittas en liten ters över grundfunktionen. Det parallella durackordet skrivs med stort P.

I både dur och moll delar parallellackorden två gemensamma toner: i dur grundtonen och tersen och i moll tersen och kvinten. Observera skillnaden på ett parallellackord och ett variantackord.

Dominantens dominant

Från det andra steget i en durskala kan det staplas ett durackord som är dominantiskt till dominanten. Det kan sägas att det skapar en dubbel dominantverkan till tonikan. Detta ackord betecknas med DD för dominantens dominant. Detta ackord är vanligt i längre kadenser eller progressioner till dominantens tonart.

Kontraparalleller

Kontraparalleller (i engelspråkiga vokabulär medianter) delar liksom parallellackorden två toner med varandra, men i motsatt riktning. Durtonarters parallellackord ligger en liten ters ner och kontraparallellen en stor ters upp. För kontraparalleller råder det omvända förhållandet. Det är därför viktig att skilja på dur- och mollfunktioner när man talar om parallellackord. Kontraparalleller används till så kallade bedrägliga kadenser.

Paralleller och kontraparalleller

Färgningar

Toner som inte ingår i grundfunktionernas treklanger kallas för färgningar. Dessa skrivs med en siffra precis till höger om funktionsbokstaven, vilken anger intervallet från funktionens grundton. De vanligaste färgningarna är 7, 9, 6 och 4; vilket fyller ut de återstående tonerna i den diatoniska skalan.

Förekommer flera färgningar samtidigt skrivs de under varandra i fallande ordning. Färgningarnas intervall följer tonarten (stor sext i dur, liten i moll osv). Används andra intervalltyper kan färgningarna altereras ett halvtonssteg upp eller ner, vilket skrivs med vinkelparenteser efter siffran.

Alterering

Melodiska rörelser mellan olika ackordtoner skrivs ofta med bindestreck efter varandra. Många etablerade upplösningar innefattar linjär rörelse, till exempel 4-3, 6>-5 och 8-7.

Baston

Detta korta avsnitt behöver utökas.

Ofullständiga funktioner

Varje tonart har en ofullständig Dominantseptima med tersen i basen

Mellandominanter

Detta korta avsnitt behöver utökas.

 Denna musikrelaterade artikel är bara påbörjad. Du kan hjälpa till genom att utöka den.