Folkungatiden

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Denna artikel behandlar Sveriges historia under folkungatiden, åren 1250 till 1389.

Tronstrider

Efter Erik Erikssons död den 2 februari 1250 gavs kunganamnet åt hans systerson Valdemar Birgersson (1250-1275) av Folkungarnas mäktiga stormannasläkt (numera oftare kallad Bjälboätten), men den unge kungens far, Birger jarl, var den verklige regenten fram till sin död 1266. Sonens krona värnade han framgångsrikt mot andra pretendenter, men till kommande strider mellan sina egna ättlingar utsådde han ett frö, då han enligt utländskt feodalt bruk gav hertigdömen åt yngre medlemmar av kungasläkten. Valdemar Birgersson störtades 1275 av sin bror, hertig Magnus, som kung hedrad med namnet Magnus Ladulås (1275-1290) och den ohyggliga brödratvisten mellan hans son kung Birger Magnusson (1290-1318) och hertigarna Erik Magnusson och Valdemar Magnusson resulterade i "Nyköpings gästabud", som kostade de senare livet och Birger kronan. Hertig Eriks son, Magnus Eriksson (1319-1364), som nu valdes till kung, hade inte några svenska hertigar till medtävlare, men störtades av ett mäktigt stormannaparti, som på tronen uppsatte Albrekt av Mecklenburg (1364-1389). Genom sin mor, Magnus Erikssons syster, tillhörande Folkungaätten, kan han räknas som den siste av denna ätt på Sveriges tron.

Samhällsomvandling

Utbredningen av fasta bosättningar i Sverige under senmedeltiden.

Folkungatiden bragte till mognad den omdaning av samhällsskicket som förberetts under föregående period. Birger jarl och Magnus Ladulås, de första svenskar om vilkas verksamhet något med visshet är känt som förtjänar namn av verkligt statsmannaskap, fastslog för all framtid rättsordningens vård som huvuduppgiften för svenskt konungadöme. Genom deras edsöreslagar gjordes inskridande mot fridsbrott inom hela riket till en plikt för konungen och riksaristokratien, och i anslutning härtill organiserades under perioden räfsteting som form för den kungliga domsrätten. Även andra frukter av det kungliga lagstiftningsinitiativet än edsöreslagarna, till exempel Birger jarls arvslag, bidrog till dettas statsrättsliga betryggande. Det fick jämväl betydelse för landskapslagarnas kodifiering, som var ett av denna periods stordåd, i det att Upplands- och Södermannalagarna utarbetades på kungligt uppdrag. Då kodifieringen började åtföljas av kunglig stadfästelse, kom kungens andel i lagstiftningen nu även att omfatta sanktionsrätt. Därjämte utvecklade sig en självständig kunglig förordningsrätt, som väl närmast avsåg reglerandet av den kungliga förvaltningen och domsrätten, men även användes för att supplera de folkliga lagarna. Det stora slutresultatet av denna kungamaktens lagstiftande verksamhet blev den på Magnus Erikssons initiativ åvägabragta Magnus Erikssons landslag, som omsider förenade landskapen under en gemensam rättsordning. En rikstankens seger över landskapspartikularismen var jämväl, att hela riket fick delta i kungavalet vid Mora stenar, vilket enligt Magnus Erikssons landslag skulle förrättas av lagmännen jämte tolvmannanämnder från varje lagsaga. I sammanhang härmed förklarades Sverige vara ett valrike.Folkungatidens betydelse för svensk rättsordning visade sig också däri att det var då som sådan blev rådande i det nu fullständigt erövrade Finland.

Den starka statsmakt Bjälboätten upprättade innebar emellertid inte envälde. Avsedd att tjäna rätten var den själv underordnad rätten, var lagbunden. I landslagens konungabalk erhöll Sverige sin första skrivna författning, och genom att i föreskriften om konungens och folkets ömsesidiga eder starkt hävda dualismen mellan konung och folk har den gett riktlinjer åt hela Sveriges följande statsrättsliga utveckling. Utan folklig medverkan, som landslagen ännu förutsatte skulle ges på landskapstingen, fick kungen inte införa nya lagar och skatter, och i ordalag som ännu återljöd i § 16 av 1809 års regeringsform, betryggade konungaeden personlig frihet och rättssäkerhet (jfr medborgerliga fri- och rättigheter). Å andra sidan förband sig folket genom sin ed till trohet och hörsamhet mot konungens lagliga påbud samt till utgörande av de stående skatterna. Sådana hade nämligen nu blivit nödvändiga, då en stor del av Uppsala ödgodsen förskingrats under de oroliga tiderna, men också till följd därav att riksstyrelsen medförde kostnader som inte krävts av landskapsförfattningens primitiva statsliv.

Det förefaller som om det också var Bjälboätten (däribland Birger jarl) som gjorde den avgörande insatsen i etableringen av ett enhetligt skattesystem, det som sedan kom att kallas grundskatter. Den typen av skatt, som byggde på jordinnehav, var etablerad i Västergötland, där plikten att leverera varor till kungsgårdar omvandlats till en stående skatt, s.k. gengärd. I de flesta övriga landskap utgick skatt i stället på basis av det äldre ledungssystemet, som blivit mindre fördelaktigt för kungamakten. Historievetenskapen har tolkat 1200-talets adelsuppror (av de "äkta" folkungarna) som delvis en protest mot omläggningen av skattesystemet, som till slut genomdrevs med våld, till exempel efter slaget vid Sparrsätra 1247^[1].

Ståndsbildningens tid

Med avseende på rättigheternas utövning och bördornas bärande rådde inte längre likställighet inom folket. Folkungatiden var nämligen också ståndsbildningens tid. För en självstyrelse på riksenhetens grund hade småbönderna ännu inte sinne, och den politiska makten tillföll därför de andliga och världsliga stormännen. Ett i lag stadgat organ för deras maktutövning blev genom Magnus Erikssons landslag konungens råd, vilken institution sannolikt fått fastare form genom att handha riksstyrelsen under konungarna Birger Magnussons och Magnus Erikssons omyndighetsår. Jarlämbetet upphörde med Birger jarl, men i stället framträdde som aristokratiens ledare drots och marsk. Jämte rådsmötena förekom även en allmän riksförsamling av stormän, sedermera kallad herredag, som visserligen inte blev i landslagen erkänd som organ för skattebevillning och lagstiftning, men som fick stor politisk betydelse och varåt (troligen 1284) Skänninge stadga i någon mån gav fast form.

Magnus Ladulås sigill

Magnus Erikssons domsigill

Aristokratin, sålunda den egentliga bäraren av vad som skulle kunna kallas denna tids konstitutionalism, organiserades som två privilegierade stånd. Fullständigt skedde detta vad den kyrkliga angår genom Magnus Ladulås' privilegiebrev av 1281 och konung Birger Magnussons av 1305, och till en privilegierad adel lades grunden genom Alsnö stadga 1279 (se adel och frälse). Det senare sammanhängde med, att den medeltida omgestaltningen av det europeiska krigsväsendet (jfr Länsväsen) nu sträckt sina verkningar också till Sverige. Vårt på ledingsskyldighet och allmän värnplikt vilande gamla krigsväsen behövde ersättas med ett tungt beväpnat rytteri, och för att erhålla sådant beviljade Magnus skattefrihet åt alla som stred till häst. Detta var fallet med stormännen, bland vilka riddarväsendet nu fått insteg, och deras hirdar, men även andra jordägare fann sedan med sin fördel överensstämmande att utbyta skattebetalning mot krigstjänst till häst, s.k. rusttjänst. Skattefrihet (frälse), som förut följt av den allmänna personliga statliga tjänsteplikten, förbehölls härigenom ett till kungstjänst förbundet exklusivt krigarstånd, och därmed uppdelades den gamla odaljorden i frälse- och skattejord (se jordnatur). Innehavarna av den senare blev ett oprivilegierat, från inflytande på riksangelägenheterna så gott som uteslutet, skattetyngt bondestånd. Vid sidan av detta och de båda frälsestånden uppstod emellertid under Folkungatiden även ett fjärde stånd. Den svenska handeln hade efter vikingatågen råkat i förfall till förmån för den då uppblomstrande tyska Hansan. För att upphjälpa den lät Birger jarl och de följande Folkungaregenterna tyska handlande och hantverkare bosätta sig i för handeln välbelägna svenska orter, såsom Stockholm, vilka under namn av städer genom privilegier fick egen förvaltning och jurisdiktion, och dessa privilegier sammanfattades av Magnus Eriksson till en gemensam stadslag, Magnus Erikssons stadslag. Härigenom avsöndrade från bönderna, men liksom dessa skattskyldiga, kom städernas invånare, borgarna, att bilda det andra ofrälse ståndet. En mellanställning mellan dem och bönderna intog bergsmännens klass, vartill bergshanteringen, vars utveckling även tillhör Folkungatiden, gav upphov.

Kamp mellan kungamakt och frälse

Ett av Albrekt av Mecklenburgs kungliga sigill

Historisk karta över Bo Jonsson Grips län i Sverige 1386

Till en början hade stormännen varit kungarna behjälpliga vid riksenhetens uppbyggande och därför av dem gynnats, men under Folkungarnas släktfejder erhöll de en ställning, som blev farlig lika väl för statsmakten som för de ofrälse stånden. Särskilt berodde detta därpå, att den nu utbildade kungliga lokalförvaltningen till följd av naturahushållning även i Sverige antagit formen av ett länsväsen. I större delen av riket fick handhavarna av denna förvaltning – fogdarna, länsinnehavarna – åtnjuta kungens inkomster från sina områden mot att de underhöll beridet krigsfolk, varöver de själva förfogade ("län på tjänst"; se länsväsen). Härigenom erhöll de en sådan makt, att de kunnat karakteriseras som "konungar var i sin landsända" och frestades till olaga, bönderna betungande skattehöjningar. Inte underligt då, att erhållandet av län, i synnerhet slottslän, som medförde makt över rikets fästningar, blev det förnämsta föremålet för stormännens diktan och traktan. Visserligen var medeltidens svenska länsväsen inte såsom dess utländska motbild ärftligt, eftersom kungen enligt landslagen ägde fritt förfoga däröver, vilket bevarade Sverige från att bli fullt feodaliserat, men denna förfoganderätt sökte aristokratien göra beroende av rådets samtycke, vilket innebar, att rådsherrarna mellan sig och sina vänner skulle godtyckligt kunna fördela nästan hela riket. Den kungliga förvaltningen, som upprättats för att hävda riksenheten mot landskapspartikularismen, hotade på detta sätt att själv urarta till partikularism, men i stormannaväldets tecken. Under sådana förhållanden hade den aristokratiska utvecklingens stävjande bort vara ett gemensamt intresse för kungen och de ofrälse folkklasserna, och möjligen var det i känslan härav, som Magnus Eriksson 1359 kallade ombud även från dessa till en herredag. Huruvida något så sammansatt riksmöte då kom till stånd, är emellertid ovisst. Följden av de försök han i alla fall gjorde att mot aristokratien värna kronans och hela folkets intressen, blev hans avsättning, och hans efterträdare Albrekt av Mecklenburg måste genom handfästningar (se Kungaförsäkran) 1371 och 1383 - de första i vår historia - i strid med landslagens tydliga bestämmelser till rådet avstå förfoganderätten över länen och hela regeringsmakten. Begagnande sig härav, lyckades den mest tilltagsne bland stormännen, drotsen Bo Jonsson (Grip), slå under sig största delen av riket såsom län.

Inför Kalmarunionen

När den 3-årige Magnus Eriksson blev kung av Sverige och Norge 1319 blev båda länderna förenade i personalunion. Den verkliga makten hölls av ländernas riksråd. Samtidigt inleddes en kris i Danmark genom den skuldsättning som var en följd av Erik Menveds försök att ta kontrollen över norra Tysklands handelsstäder. Danmarks län blev pantlän. 1332 förvärvade det svenska riksrådet panträtten till Skåne och Blekinge för 32 000 lödiga mark. 1360 kunde dock den danske kungen Valdemar Atterdag med tyska trupper erövra Skåne, Blekinge och senare även Halland och Gotland.^[2]

1356 inleddes ett uppror mot Magnus Eriksson där de upproriska valde Magnus son Erik Magnusson till svensk kung. Personalunionen Sverige-Norge avslutades formellt då Håkan Magnusson blir kung i Norge. Erik Magnusson var till en början framgångsrik men Eriks hastiga bortgång 1359 gjorde att Sverige åter kontrollerades av Magnus Eriksson. Efter Valdemar Atterdags erövring av de skånska landskapen inleddes täta kontakter mellan Magnus och Valdemar. Håkan Magnusson gifte sig i Köpenhamn påsken 1363 med Valdemars 10-åriga dotter Margareta.^[3]

Några oppositionella svenska stormän, däribland Bo Jonsson (Grip), tog kontakt med hertig Albrekt den store av Mecklenburg, gift med Eufemia, kung Magnus Erikssons syster. Hertig Albrekt hade för sin son Albrekts räkning anspråk på Sveriges tron. Sent på hösten 1363 skeppade hertigen över en militärstyrka till Sverige och tog kontroll över Stockholm och Kalmar. I februari 1364 kunde sonen väljas till svensk kung vid Mora stenar. I slaget i Gataskogen 1365 besegrades Magnus som tillfångatogs. De följande åren präglades av inbördeskrig. 1371 gjordes en uppgörelse där kung Albrekts makt begränsades av riksrådet, han fick lova att inte insätta tyska fogdar på kronans slott och Magnus släpptes mot lösesumma och fick Skara stift som underhållslän.^[4]

När den danske kungen Valdemar Atterdag avled 1375 aktualiserades frågan om efterträdare. Formellt sett var Danmark ett valrike men det var sedvänja att välja kungens äldste son. Valdemar hade ingen son i livet. Hans äldsta dotter Ingeborg var gift med Henrik av Mecklenburg och deras son Albrekt hade av Valdemar Atterdag 1371 utpekats som tronföljare. Ett närmande mellan å ena sidan det politiskt och ekonomiskt inflytelserika Mecklenburg och å andra sidan Danmark och Sverige skulle vara till fördel för de sistnämnda länderna. Valdemars yngre dotter Margareta var å andra sidan gift med Håkan Magnusson och hade en femårig son, Olof, norsk tronföljare och med anspråk på Sveriges tron. Att till kung välja en person med dessa band till grannländerna kunde även det anses vara till fördel för Danmark. Det danska kungavalet ägde rum i maj 1376 och det danska riksrådet valde Olof, möjligen i tron att det skulle vara lättare att kontrollera den 23-åriga Margareta än den politiskt erfarne Albrekt. Margareta fick som Olofs förmyndare regera Danmark. Efter Håkans död 1380 styrde hon i sonens namn även över Norge och därmed hade Danmark och Norge förenats i personalunion.^[5]

I Sverige hade kung Albrekt genom kungaförsäkran tvingats avstå makt till riksrådet. Det ledande riksrådet var Bo Jonsson (Grip) som förfogade över alla slottslän i Finland samt bland annat Nyköping, Stegeborg, Stäkeholm och Öresten. När Bo Jonsson avled 1386 visade det sig att han hade utsett några stormän att vara testamentsexekutorer för att se till att inte kungen åter kunde ta kontrollen över slottslänen, trots att slottslän inte var ärftliga. För att få kontroll över Bo Jonsson Grips efterlämnade slottslän utsåg kung Albrekt sig själv till talesman för dennes barn och änka samtidigt som han började värva trupper i Tyskland för att sätta kraft bakom orden. De svenska riksråden tog då kontakt med Margareta och på senvintern 1388 erkändes Margareta genom Dalaborgstraktaten som regent även i Sverige. Margaretas son Olof hade plötsligt avlidit sommaren 1387 på Falsterbohus men hon lyckades snabbt bli utnämnd till "Rikets fullmäktiga fru, husbonde och förmyndare". Även i Norge blev hon snabbt utsedd till regent trots att det fanns fler som hade anspråk på den norska tronen.^[6]

Kung Albrekt återkom till Sverige vid årsskiftet 1388-1389 med värvade tyska trupper. I slutet av 1388 hade drottning Margaretas styrkor inlett en belägring av Axevalls slott mellan Skara och Skövde. Efter att ha passerat Jönköping fortsatte Albrekts styrkor mot Axevall för att häva belägringen. Samtidigt kom fler av Margaretas trupper söderifrån längs Nissastigen. De båda styrkorna möttes den 24 februari vid slaget vid Åsle en mil öster om Falköping. Margaretas styrkor vann och lyckades tillfångata kung Albrekt och dennes son Erik av Mecklenburg.^[7]

Vid midsommar 1389 blev Margaretas 7-årige fosterson Bogislav vid ett möte i Helsingborg hyllad som Norges kung under namnet Erik. Senare under vintern träffade Margareta de svenska stormännen i Söderköping där det bekräftades att Margareta var regent åt tronföljaren Erik. Margareta å sin sida lovade bland annat att regera efter lagen och att endast utnämna svenskar till slotts- och länsherrar.^[8]

Efter segern vid Åsle kunde Margareta snabbt ta kontrollen över mecklenburgarnas svenska län förutom Stockholm. Därifrån kunde mecklenburgarna erövra Visby och från Stockholm gjordes angrepp som satte både Västerås och Söderköping i brand. 1395 lyckades Margareta och Albrekt enas om ett fördrag. Stockholm skulle för tre års tid överlämnas till att kontrolleras av sju hansestäder. Om inte Albrekt före september 1398 kunde betala 60 000 mark, motsvarande 12 ton silver, skulle staden då överlämnas till Margareta. Att Albrekt skulle lyckas med detta var inte troligt.^[9]

På nyåret 1396 utnämndes vid ett möte i Viborg, Danmark, Erik till Danmarks kung och i juli samma år valdes han till svensk kung vid ett möte vid Mora stenar utanför Uppsala. På hösten träffade Margareta åter riksråden vid Nyköpings recess där man kom överens om hur man skulle förfara med de gods som kronan hade avhänts under kung Albrekts tid. Man kom också överens att riksråden vid behov skulle utse ombud som tillsammans med ombud från Danmark och Norge skulle kunna fatta beslut för hela unionens räkning.^[10]

Den 17 juni 1397 kröntes Erik till kung av Sverige vid en ceremoni i Stadskyrkan i Kalmar under närvaro av både Danmarks och Sveriges ärkebiskopar. Den norske historikern Eldbjørg Haug menar att Erik kröntes till norsk kung i Oslo redan påsken 1392 (14 april).^[11]

Tronpretendenten Erik av Mecklenburg hade kontroll över Gotland. Den 28 juni 1397 kom Eriks flotta till Stockholms ström i ett försök att överrumpla och ta kontrollen över staden. Försöket misslyckas dock och flottan återvände till Gotland en vecka senare. Den 26 juli 1397 avled Erik plötsligt på Klinteholms slott.^[12]

Se även

• Sveriges hertigdömen
• Sveriges underhållsländer

Källor

Tryckta källor

• Lars-Olof Larsson: Kalmarunionens tid. Från drottning Margareta till Kristian II, Prisma, Stockholm 1997, Andra upplagan 2003. ISBN 91-518-4217-3. 
• Nordisk familjebok (1918), band 27, s. 1201-1204 (länk)

Referenser

1. ↑ Thomas Lindkvist (1988): Plundring, skatter och den feodala statens uppkomst, refererad i Dick Harrison (2002): Jarlens sekel, s. 147-153.
2. ↑ Larsson (1997), s. 28-31
3. ↑ Larsson (1997), s. 32-33
4. ↑ Larsson (1997), s. 33-34
5. ↑ Larsson (1997), s. 35-36
6. ↑ Larsson (1997), s. 36-38
7. ↑ Larsson (1997), s. 39-40
8. ↑ Larsson (1997), s. 43-44
9. ↑ Larsson (1997), s. 42, s. 49-51
10. ↑ Larsson (1997), s. 73-75
11. ↑ Larsson (1997), s. 89-90
12. ↑ Larsson (1997), s. 82