Deep Purple

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Deep Purple
Från vänster: Roger Glover, Ian Paice, Ian Gillan, Don Airey och Steve Morse.
Från vänster: Roger Glover, Ian Paice, Ian Gillan, Don Airey och Steve Morse.
Information
Bakgrund Mall:Landsdata England Hertfordshire, England
Genre(r) Hårdrock, Heavy metal, Bluesrock
Aktiva år 1968 - 1976
1984 - idag
Skivbolag Edel, EMI, BMG, Polydor, Warner Bros., Tetragrammaton
Relaterade band Rainbow
Whitesnake
Webbplats deeppurple.org
Medlemmar
Ian Gillan
Steve Morse
Roger Glover
Don Airey
Ian Paice
Tidigare medlemmar
Jon Lord
Ritchie Blackmore
David Coverdale
Rod Evans
Glenn Hughes
Joe Lynn Turner
Tommy Bolin
Nick Simper
Joe Satriani

Deep Purple är ett hårdrocksband som bildades 1968 i Hertford, England, Storbritannien. Gruppen har vid sidan av Black Sabbath, och Led Zeppelin räknats som en av de tre stora 70-talsgrupperna inom hårdrocken, som, inspirerade av kanske främst Jimi Hendrix och Eric Claptons grupp Cream lade grunden för stilen.

Ett särdrag i Deep Purples musik, som skiljer dem från Led Zeppelins eller Black Sabbaths stil men och som går igen i senare hårdrock, är influenserna från barockmusik, uttryckt som långa dueller mellan gitarr och orgel. Tydliga exempel på detta hörs i låtarna Speed King (från In Rock), Highway Star (från Machine Head) och Burn (från skivan Burn). Dessa citat och lånade tekniker från den europeiska konstmusiken, särskilt barockmusiken, fanns i Deep Purples musik från den första LP:n, Shades of Deep Purple, 1968 exempelvis på låten Mandrake Root. Detta är ett element som knyter gruppens musik till, och visar på sambandet med, den samtida progressiva rocken (Emerson, Lake & Palmer, Yes, Genesis med flera). Bland deras mest kända låtar kan nämnas Smoke on the Water, Highway Star, Child In Time, Black Night, Perfect Strangers, When A Blind Man Cries, mfl.

Innehåll

Historik

(1968) Bildandet

Gruppen bildades av de båda virtuoserna Jon Lord (orgel och keyboard) och Ritchie Blackmore (gitarr) 1968, under namnet Roundabout. Inför bandets livedebut 20 april 1968 i Tåstrup utanför Köpenhamn, var man inbokade under namnet Roundabout, men kallade sig Deep Purple vid framträdandet.[1] I bandets första uppsättning ingick även Ian Paice (trummor), Nick Simper (bas) samt Rod Evans (sång). Efter en kortare turné i Danmark under våren 1968 föreslog Blackmore att gruppen skulle byta namn till just Deep Purple.

(1968 - 1970) Genombrott

I juli 1968 släppte bandet sitt första studioalbum, Shades of Deep Purple. Låten Hush, som återfinns på albumet släpptes vid den här tiden som singel och nådde i USA plats fyra på Billboard Hot 100.[2] Bandet bokades som förband till Cream på gruppens Goodbye turné. Samtidigt som gruppen turnerade släpptes Deep Purples andra studioalbum, The Book of Taliesyn, i Storbritannien släpptes albumet året därpå. 1969 släpptes gruppens tredje studioalbum, Deep Purple.

Efter dessa tre album och turnerande i USA gick gruppens amerikanska skivbolag, Tetragrammaton, i konkurs. I början av 1969 åkte Deep Purple tillbaka till Storbritannien och spelade in en singel, Emmeretta. Efter detta sparkades Simper och Evans. Sångaren Terry Reid erbjöds av Blackmore en plats i bandet, men tackade nej på grund av kontraktskyldigheter. Man rekryterade senare sångaren Ian Gillan och basisten Roger Glover från bandet Episode 6. Gruppen fick i slutet av 1969 en del publicitet när man höll en konsert på Royal Albert Hall, Concerto for Group and Orchestra, tillsammans med Royal Philharmonic Orchestra.

(1970 - 1976) Popularitet och uppbrott

Kort efter konserten med Royal Philharmonic Orchestra började gruppen turnera och påbörjade även arbetet på nästkommande album, Deep Purple in Rock. På albumet återfinns bland annat låtarna Speed King, Child In Time och Black Night som också släpptes som singel, och nådde plats två på den brittiska singellistan.[3] 1971 släpptes låten Strange Kind of Woman som singel och nådde plats åtta på den brittiska singellistan.[3] I juli 1971 släpptes gruppens femte studioalbum, Fireball.

Ian Paice live med Deep Purple 2006.

Några veckor efter att Fireball givits ut spelade gruppen redan nya låtar som senare kom att hamna på nästkommande album Machine Head. En låt, Highway Star, spelades under första konserten på Fireballturnén. Låten skrevs i turnébussen när gruppen var på väg till en spelning i Portsmouth. Tre månader senare, i december 1971, åkte bandet till Schweiz för att påbörja inspelningarna av Machine Head. Albumet skulle ha spelats in på ett casino i Montreux, men casinot brann ner efter en konsert av Frank Zappa. Albumet spelades då istället in på ett närliggande hotell. Denna incident inspirerade gruppen att skriva låten Smoke on the Water. När albumet spelades in hade gruppen endast funnits i tre och ett halvt år, ändå var det gruppens sjätte studioalbum. 1972 gjorde Deep Purple fyra turnéer i USA och i augusti samma år turnerade gruppen i Japan. Vissa av konserterna återfinns på livealbumet Made in Japan, som gavs ut i slutet av 1972.

1973 gav gruppen ut sitt sjunde studioalbum, Who Do We Think We Are, som innehöll hitlåten Woman from Tokyo. Men gruppen började vid den här tiden få svårt att samarbeta och när turnén i Japan sommaren 1973 var över lämnade både Ian Gillan och Roger Glover bandet. Bandet sökte nu ny sångare och ny basist. Glenn Hughes rekryterades som basist och gruppen funderade vid denna tidpunkt på att fortsätta som kvartett då Hughes också var sångare. Snart var dock den då okände David Coverdale ny sångare i bandet. Med den nya uppsättningen påbörjades inspelningarna av uppföljaren till Who Do We Think We Are. 15 februari 1974 gavs albumet Burn ut och nådde i Storbritannien plats tre på albumlistan.[3]

I och med rekryteringen av Hughes och Coverdale ändrades gruppens sound något. Mer körstämmor lades och låtarna fick ett lite mer funkigare stuk. Detta är mer tydligt på Stormbringer som gavs ut i november 1974. Kort efter att Stormbringer givits ut lämnade Blackmore gruppen då han var missnöjd med hur gruppens sound utvecklats. Blackmore ersattes snart av den amerikanske gitarristen Tommy Bolin. I oktober 1975 gavs gruppens tionde studioalbum ut, Come Taste the Band. Bolin hade dock problem med droger, vilket gjorde att flera av bandets konserter fick ställas in. Efter turnén avslutats i mars 1976 bröt gruppen upp. Detta hade de två kvarvarande originalmedlemmarna Jon Lord och Ian Paice beslutat en tid innan sista konserten. Beslutet offentliggjordes i juli 1976. Efter att Bolin avslutat inspelningarna av sitt andra soloalbum, Private Eyes, avled han 4 december 1976 av en överdos, 25 år gammal. Bolin var vid denna tid förband åt Jeff Beck och gjorde sitt sista scenframträdande 3 december. Efter gruppens uppbrott fortsatte de flesta av medlemmarna att spela i andra band såsom Rainbow, Whitesnake, Black Sabbath och Gillan.

(1984 - idag) Återförening och avhopp

Deep Purple live i Brasilien 2009.

I april 1984, åtta år efter gruppens upplösning, återförenades Deep Purple med den kända "Mark 2"-uppsättningen med Blackmore, Gillan, Glover, Lord och Paice. Gruppen spelade in ett elfte studioalbum, Perfect Strangers, som gavs ut i oktober 1984. I Storbritannien nådde albumet plats fem på albumlistan och plats 17 på Billboard 200.[3][4] Den följande turnén påbörjades i Australien, fortsatte över USA och Europa och var en enorm succé. 1987 gav Deep Purple ut sitt tolfte studioalbum, The House of Blue Light, vilken följdes av en världsturné som dock fick avbrytas då Blackmore bröt ett finger under en konsert. För att fira 20 år med bandet släpptes en ny version av Hush 1988. Följande år sparkades Ian Gillan och ersattes av den förra Rainbowsångaren Joe Lynn Turner. Denna konstellation gav endast ut ett album, Slaves & Masters.

När man turnerat klart med Slaves & Masters tvingades Turner att lämna bandet då Lord, Paice, Glover och även skivbolaget ville ha Ian Gillan tillbaka till 25årsjubiléet. Blackmore gav efter och fick 250,000 dollar på sitt bankkonto[5] och gruppen gav 1993 ut The Battle Rages On. Trots en framgångsrik Europaturné kunde inte Blackmore och Gillan samarbeta och i november 1993 lämnade Blackmore gruppen för gott. Joe Satriani kallades in för att avsluta de kvarvarande datumen i Japan. Satriani stannade kvar och turnerade med gruppen i Europa 1994. Han blev tillfrågad att bli permanent medlem i bandet, men tackade nej på grund av kontraktsskyldigheter. Ny gitarrist blev istället Steve Morse, som tidigare spelat med Kansas.

Bandets femtonde studioalbum, Purpendicular, (det första med Steve Morse) gavs ut 1996. Två år senare gavs Abandon ut och 1999 gjorde Lord en ny version av Concerto for Group and Orchestra. Även denna gång hölls konserten på Royal Albert Hall, dock denna gång med London Symphony Orchestra. De kommande åren turnerade Deep Purple flitigt ända till år 2002 då Jon Lord lämnade gruppen. Lord ersattes av Don Airey som tidigare spelat med bland annat Rainbow, Black Sabbath och Whitesnake. 2003 släppte gruppen sitt första studioalbum på fem år, Bananas, och påbörjade en turné direkt efter det givits ut. I juli 2005 spelade bandet på Live 8 galan i Barrie och i oktober samma år gavs Rapture of the Deep ut, gruppens artonde studioalbum.

Diskografi

Studioalbum

Livealbum

Samlingsalbum

Se även

Källor

  1. Rock dag för dag : Alla stora rockhändelser från 1954 och framåt, Steve Smith och The Diagram Group, svensk översättning och bearbetning av Leif Wivatt, Forum Förlag 1988 ISBN 91-37-09480-7 s. 121
  2. Wivatt (1988), s. 122
  3. 3,0 3,1 3,2 3,3 ”Chart Stats - Deep Purple”. chartstats.com. http://www.chartstats.com/artistinfo.php?id=680. Läst 27 mars 2009. 
  4. ”allmusic ((( Deep Purple > Charts & Awards > Billboard Albums )))”. allmusic.com. http://allmusic.com/cg/amg.dll?p=amg&searchlink=DEEP_PURPLE&sql=11:difyxqe5ld6e~T5. Läst 27 mars 2009. 
  5. ”Interviews - Gillan, Ian”. Rockpages.gr. http://www.rockpages.gr/detailspage.aspx?id=1453&type=1&lang=EN. Läst 7 april 2009. 

Externa länkar


Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från engelskspråkiga Wikipedia.


Personliga verktyg