Chacokriget

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Chacokriget
Bolivia och Paraguay före kriget 1932
Datum 1932 - 1935 Plats Gran Chaco-regionen i Sydamerika Utfall Paraguaysk seger Syfte Boliviansk-paraguaysk gränsdispyt Territoriella ändringar De mesta av Gran Chaco-regionen blev Paraguays
Stridande
Bolivia	Paraguay
Befälhavare
Hans Kundt	José Félix Estigarribia
Styrka
250 000	150 000
Förluster
57 000	43 000

Chacokriget pågick 1932-1935 mellan Bolivia och Paraguay och var ett krig om kontrollen över Chacoregionen. Trots dess låga befolkningstäthet, var regionen en viktig strategisk punkt, då den via Paraguayfloden gav tillgång till Atlanten. Dessutom trodde man på den tiden att regionen hade stora oupptäckta oljerikedomar.

Bakgrund

Bakgrunden till kriget var en gränstvist mellan Bolivia och Paraguay om Chaco. Det väldiga området var i stort sett outforskat, frånsett några mindre oljeupptäckter av Standard Oil i Bolivia och Royal Dutch Shell i Paraguay. Chaco, som av Bolivia ansågs som en av landets provinser (Gran Chaco), blev mera betydelsefullt för Bolivia efter att landet till Chile hade förlorat sin kontakt med Stilla havet. Landet hoppades att få tillgång till Atlanten genom en oljeledning genom Chaco till Paraguayfloden. Trots flera länders medlingsförsök ledde det ökade antalet händelser vid gränsen till att höga militärer i Bolivia och Paraguay ansåg att kriget var oundvikligt^[1].

Bolivias president Daniel Salamanca Urey tog en av incidenterna vid gränsen som en anledning till att bryta de diplomatiska förbindelserna med Paraguay och ökade Bolivias militärbudget, trots att landet hade svåra ekonomiska problem. Övertygad om att Bolivia var bättre rustat med Tysklandsövade trupper som var fler till antalet än den paraguayanska armén, tog Salamanca ut landet i krig 1932^[1].

Kriget

När kriget slutligen bröt ut i juli 1932 var man i Bolivia säkra på en snabb seger. Landet var rikare och hade större befolkning än Paraguay och dess väpnade styrkor var större, hade en bättre officerskår samt var bättre övade och utrustade. Dessa fördelar visade sig dock snabbt vara betydelselösa i jämförelse mad paraguayanernas vilja att försvara sitt land. De starkt motiverade paraguayanerna kände bättre till Chacos geografi än bolivianerna och infiltrerade enkelt de bolivianska linjerna, omringade posteringar och erövrade proviantförråd. Därtill tvingades indianer från den bolivianska högplatån Altiplano in i armén utan intresse för kriget och oförmåga att klara det varma klimatet i Chaco. Utöver detta försvårades den bolivianska kampen av långa transporter och dåliga vägar. Paraguayanerna visade sig, åtminstone under inledningen av kriget, vara mer sammansvetsade än bolivianerna tack vara ett bra samarbete mellan president Eusebio Ayala och överste José Félix Estigarribia^[2].

Efter Paraguays seger vid Campo Via i december 1933 såg Bolivia ut att vara nära en kapitulation. Vid det tillfället gick dock president Ayala med på ett vapenstillestånd, ett beslut som möttes av hån i Asunción. I stället för att avsluta kriget genom en snabb seger som skulle ha kunnat förbättra deras politiska möjligheter, skrev liberalerna under att avtal om stillestånd som tycktes ge Bolivia möjlighet att omgruppera. Kriget fortsatte fram till juni 1935, men trots att liberalerna framgångsrikt hade lett Paraguays ockupation i nästan hela det omtvistade området och vunnit kriget så var de borta från politiken^[2].

Bolivianerna förlorade alla stora slag och i slutet av 1934 hade de från sina ursprungliga positioner djupt inne i Chaco drivits tillbaka 482 kilometer till foten av Anderna. Allvarliga strategiska problem, inkompetens och logistikproblem för att nå stridslinjen bidrog till förlusterna. Utöver detta var moralen låg inom de bolivianska trupperna och indianerna klarade inte av klimatet i Chacos lågland. Trots de höga befälens beslut att avsluta kriget var Salamanca fast besluten att fortsätta till varje pris. 1934, då han reste till Chaco för att ta befälet över krigsansträngningarna, arresterades han av höga befäl och tvingades att avgå. Hans vicepresident, José Luis Tejada Sorzano, som var känd för sin fredssträvan, valdes till president 1934-1936^[1].

Avsättningen av Salamanca blev en vändpunkt i Chacokriget. Paraguayanska trupper stoppades av nya och mer kompetenta biolivianska officerare, som stred närmare Bolivias försvarslinjer. Den 14 juni 1935 deklarerades vapenstillestånd av de neutrala länderna Argentina, Brasilien, Chile, Colombia, Peru och USA. En definitiv uppgörelse nåddes slutligen 1938. Bolivia förlorade Chaco men behöll oljefälten som Paraguay hade misslyckats med att erövra. Båda länderna led stora förluster under kriget. Av Bolivias befolkning på omkring 3 000 000 invånare dödades uppskattningsvis 65 000 människor och 35 000 skadades eller tillfångatogs^[1].

Referenser

1. ↑ ^{1,0 1,1 1,2 1,3} Research Division Library of Congress - A Country Study: Bolivia, The Chaco War
2. ↑ ^{2,0 2,1} Federal Research Division Library of Congress - A Country Study: Paraguay, The Chaco War and the February Revolution

• Federal Research Division Library of Congress - Frequently Asked Questions, medgivande om text i public domain

Externa länkar