Från Rilpedia

Axel Wallengren
Pseudonym	Falstaff, fakir
Född	26 januari 1865 Lund
Död	4 december 1896 Berlin, Tyskland
Yrke	Författare Journalist
Nationalitet	Svensk
Verksam	1890-1896

Sven Axel Olaus Wallengren (ursprungligen Svensson), född den 26 januari 1865 i Lund, död den 4 december 1896 i Berlin, var en svensk författare, poet och journalist. Han är i dag inte minst ihågkommen som originell och stilbildande humorist under pseudonymen Falstaff, fakir.

Innehåll 1 Familjebakgrund och uppväxt 2 Studietiden 3 Författarskapet 4 Journalistbanan 5 Wallengrens litterära arv 6 Källor och litteratur 7 Externa länkar

Familjebakgrund och uppväxt

Axel Wallengren föddes som Axel Svensson. Han var äldsta barn till kronouppbördsmannen Mårten Svensson (1831-1898) och dennes hustru Olivia Wallengren (1842-1879), vars efternamn Axel och hans helsyskon senare antog.

Fadern var bondson från Östra Tommarp, men hade arbetat sig upp till en betrodd man i staden Lund med många offentliga uppdrag, och han belönades i sinom tid med Vasaorden. Waldemar Bülow beskrev honom senare (1925) som en "en plikttrogen och arbetsam tjänsteman" och konservativ men "i besittning av en utpräglad och originell humor". Modern var dotter till kyrkoherden i Västra Ljungby och Gualöv, Olof Petter Wallengren (1797-1866). Hon avled i tuberkulos endast 37 år gammal. Utöver äldste sonen Axel - då fjorton år - efterlämnade hon ytterligare nio barn, av vilka tre dog som små och ett fjärde i tonåren.

Bland de av Axels syskon som fick leva till vuxen ålder är den mest kände den yngre brodern Sigfrid Wallengren (1876-1927), vilken blev professor i statsvetenskap. Av övriga syskon kan nämnas systern Tina (1874-1952), vilken liksom Axel också ägnade sig åt författarskap samt brodern Herman (1879-1949), som blev läkare i Landskrona.

Två år efter Olivias död gifte Mårten Svensson om sig med Ida Löwegren, med vilken han fick ytterligare två barn. Barnen i det tidigare äktenskapet skall inte ha kommit odelat väl överens med sin styvmoder. På det hela taget synes Axel Wallengrens uppväxt ändå ha varit harmonisk.

Familjen Svensson/Wallengren bodde ursprungligen på Spoletorp men flyttade 1876 till ett hus på Tomegapsgatan, där Axel skulle tillbringa sina återstående år i Lund. Huset står alltjämt kvar och har senare bebotts av bland andra August Strindberg, Bengt Lidforss och Ragnar Josephson.

Wallengren gick till att börja med i Privata Elementarskolan men flyttade 1878 över till Katedralskolan. Där kom han att grundlägga sin livslånga vänskap med den blivande läkaren Paul Rosenius. Med honom och några andra likasinnade bildade Wallengren den litterära gymnasistföreningen "Vala", i vars tidning han publicerade några av sina första tryckta alster. Utöver litteratur intresserade sig Wallengren som ung mycket för botanik och Rosenius har i sin minnesbok Mitt gamla Lund (1952) berättat att han och Wallengren tillbringade mycken tid i Botaniska trädgården. Wallengren hade fallenhet för språk och historia medan han alltid skulle ha ett spänt förhållande till matematik.

Studietiden

Wallengren tog studenten på Katedralskolan 1883 och inskrevs hösten samma år vid Lunds universitet där han avlade fil kand-examen 1886. Han började därefter studera juridik, men fullföljde aldrig denna bana.

Wallengren var mycket aktiv i det lundensiska studentlivet, och var bland annat medlem i den radikala diskussionsklubben De unga gubbarna (DUG) och umgicks också med den härtill knutna studentgrupperingen Tuakotteriet, där personer som Bengt Lidforss, Emil Kléen och Paul Rosenius huserade. Wallengren var även i flera år sekreterare i Akademiska Föreningen samt inte minst en drivande kraft i kommittéerna bakom lundakarnevalerna 1888, 1890 och 1892. Wallengren medarbetade även under åren 1892-1895 i den lundensiska litterära kalendern Från Lundagård och Helgonabacken och i tidningen Jätten Finn där många av hans alster publicerades för första gången.

Författarskapet

Wallengren utgav dels novellistiska och lyriska arbeten: Bohème och idyll (1892), En ensam (1893) och Mannen med två hufvuden (1895), dels, under signaturen Falstaff, fakir, burlesker och humoresker: En hvar sin egen professor (1894), En hvar sin egen gentleman (1894), och Lyckans lexikon (1896). Flera kortare "fakiriska" texter publicerades också i tidningen Söndags-Nisse där de stundtals illustrerades av Albert Engström. Hans novell Ett svårskött pastorat filmatiserades 1958.

I Nordisk familjebok karaktäriseras Wallengrens författarskap enligt följande:

I hans novellistik finns det ypperliga idyller och starkt återgivna personprofiler; man skönjer hans frändskap och i viss mån beroende av Ola Hansson, J. P. Jacobsen och August Strindberg. Humoreskerna äger en originell, förbluffande teknik, något påminnande om Mark Twains. Hans poesi kan kännetecknas som skånska landskaps- och stämningsbilder, erotisk känslodikt och subjektiv reflexionspoesi.

Journalistbanan

Wallengren verkade även som journalist i bland annat Stockholmstidningen och Aftonbladet. Det var som sistnämnda tidnings Berlinkorrespondent han 1896 avled i den tyska huvudstaden av miliartuberkulos. Han begravdes ursprungligen i en fattiggrav i Schöneberg i Berlin. 1927 fördes hans stoft dock hem till Sverige genom bland annat kusinen Waldemar Bülows försorg och bisattes på Norra kyrkogården i Lund. Hans efterlämnade papper finns på Lunds universitetsbibliotek.

Wallengrens litterära arv

Sedan 1982 förvaltas Wallengrens litterära arv av det litterära sällskapet Fakirensällskapet med bas i Lund. Sällskapet utgiver årsskriften Fakirenstudier.

Wallengrens Samlade skrifter, såväl seriösa som humoristiska, utgavs 1923-24 i fem band av Hans Küntzel. Av de "fakiriska" skrifterna finns ett flertal mer eller mindre omfattande återutgivningar. En av de fylligare är den ofta omtryckta samlingsvolymen Falstaff Fakirs Vitterlek, vilken innehåller:

• En var sin egen professor
• En var sin egen gentleman
• Ett svårskött pastorat
• Lyckans lexikon
• Julen, dess orsaker och verkningar
• Råd och läror för informatorer
• Sättet att sluta romaner
• Huru jag blev fakir
• Julestuga
• Sagan om Pomperipossa med den långa näsan
• Ur Axel Wallengrens kvarlåtenskap
• Envar sin egen fakir

Källor och litteratur

• Hans Küntzel: "Axel Wallengren - en studie" i Axel Wallengrens Samlade skrifter, band 1 (Stockholm 1923)
• Paul Rosenius: Mitt gamla Lund (Lund 1952)
• Nils Stjernquist: "Den Fakiriska Familjen" i Fakirenstudier V (Lund 1990)

”	De döda språken kallas så på grund av den gravlika stämma, varmed de framsägas av den erfarne översättaren. Det dödaste och således viktigaste av dem alla är latinet, som uppfanns av gudinnan Latona. Känner du icke till detta språk, är du beklagansvärd och otjänlig att beträda mången viktig förtroendepost.	”
— Falstaff, fakir i En hvar sin egen professor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).

Externa länkar

• Hela texten till Envar sin egen professor, på Artbin