Arbetarlitteratur

Från Rilpedia

Version från den 28 april 2009 kl. 22.57 av MikaelLindmark (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Arbetarlitteratur, även proletärlitteratur eller socialrealism, är litteratur av författare som beskriver ofta självupplevda berättelser ur arbetarnas vardagsliv. Många av dem är självlärda. Till proletärförfattarna återfinns bland annat akademiledamöter och/eller nobelpristagare som Artur Lundkvist, Harry Martinson och Eyvind Johnson.

Som pionjärer brukar man nämna Gustav Hedenvind-Eriksson och Martin Koch, men de flesta debuterade på 1920-talet, utöver de redan nämnda Ivar Lo-Johansson, Rudolf Värnlund och Josef Kjellgren. Bland utländska författare brukar nämnas Maxim Gorkij och Martin Andersen Nexø. Andra delen av Gorkijs självbiografi har titeln Mina universitet.

Innehåll

Litteratur

Svenska arbetarförfattare

Arbetarförfattare i andra länder

Ivar Lo-Johansson om "proletärförfattare"

Del av en essä ur hans sista bok "Råd till en författare", utgiven 1988 (Källa: Ivar Lo-Johansson-sällskapet):

"Den svenska litteraturhistorien berikades 1921 med ett nytt ord, proletärdiktare. Det var en akademisk litteraturvetare, Richard Steffen, som kom med det. Han ville med det inget ont. Benämningen gällde några begåvade kroppsarbetare och autodidakter som gett ut skönlitterära böcker. Ett par av de utnämnda gillade termen. Andra av dem, isynnerhet då skalderna, avvisade den. De ville vara "riktiga diktare".

Men benämningen proletärförfattare vann burskap. Tio år senare hade Sverige fått minst tjoget av dem. Det svenska kulturetablissemanget började bli irriterat. Poeterna ansågs ofarliga men prosaförfattarna fick mothugg om de inte istället, med än starkare effekt, tegs ihjäl.

I Sverige fanns fortfarande en bred klassklyfta, och när proletärdiktningen såg ut att ta plats från den gamla borgerliga litteraturen, började man varna för intränglingarna. I brådskan stämplades proletärförfattarna som kommunister. Det blev vanligt, utom att beteckna arbetarromanerna och novellerna som estetiskt undermåliga, att förklara dem apa efter sovjetlitteraturen. I misshugg hade man kommit att kalla riktningen "socialrealism"."

Se även

Personliga verktyg