Albaniens geografi

Från Rilpedia

Version från den 31 maj 2009 kl. 22.14 av Akdmd (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Albaniens geografi präglas främst av en mycket bergig terräng. Det högsta berget (2 753 meter högt) är Korab. Kustslättens klimat är av medelhavstyp med het torr sommar och sval regnig vinter. Bergsområdet har stora variationer i fråga om såväl temperatur som nederbörd. De högsta delarna får ofta över 2 000 millimeter regn och snö årligen. Bergen är delvis skogsbeklädda. Lövskogen får upp till 1 000 millimeter nederbörd, och där ovanför vidtar barrskog och högst upp alpina ängar. Jordskalv förekommer.

Innehåll

Växt- och djurliv

En stor del av Albanien var en gång i tiden täckt av skog, men av den ursprungliga vegetationen återstår nu bara en bråkdel på grund av århundraden av skogsavverkning och bete. Många områden är enbart täckta av buskar och snår. Den återstående skogen består till största delen av ek, bok och tall. Bergsängar finns ovan trädgränsen. Återplantering av skog är ett primärt mål för regeringen.

Eftersom jakten tidigare var oreglerad finns det numera inte mycket vilt i Albanien utom i de avlägsnaste skogsområdena. Som exempel på vilda djur kan nämnas varg, vildsvin, hjort samt stengetter. Albanien har ett rikt fågelliv. Jaktlagar för att bevara landets vilda djurliv har nu antagits.

Albaniens gräns

Satellitbild på Albanien.

Albaniens gemensamma gräns med dess grannländer är 720 kilometer lång. Landet gränsar till Montenegro 172 kilometer och Kosovo 115 kilometer i norr, Makedonien 151 kilometer i öster, och Grekland 282 km i söder.

Endast längs kusten sammanfaller Albaniens gränser med naturliga formationer i landskapet. Gränserna etablerades i princip vid ambassadörskonferensen i London 1912-1913. De fastställdes av de segrande makterna år 1921, efter att landet under första världskriget ockuperats av Italien, Serbien, Grekland och Frankrike. Den grundläggande principen var att de områden som beboddes av albaner skulle tillhöra Albanien och att omgivande nationaliteter också skulle ha tydliga egna områden, till exempel makedoner i Makedonien och montenegriner i Montenegro. Det värdefulla sjödistriktet i västra Makedonien, som hade blandad befolkning, delades lika mellan Albanien, Grekland och Jugoslavien.

Man tog hänsyn till lokala ekonomiska behov, till exempel så att byar fick tillträde till sina betesområden. Viss storpolitisk hänsyn spelade också in. Denna var ganska abstrakt och handlade om maktbalans snarare än ekonomi.

För uppdelningen av området med stora sjöar öster om det som nu är Albaniens mitt ville man att alla länderna skulle få en del av det närliggande slättlandet. Denna artificiella fördelning påverkade med nödvändighet gränserna norrut och söderut. Den gräns som går ungefär norrut från sjödistriktet följer i princip bergskedjan, men ungefär 2,5 mil väster om den högsta linjen, den som delar vattenflödena. Avvikelsen från högsta linjen gjorde att den albanska befolkningen i Kosovo kom att höra till Serbien.

I Albaniens nordligaste del och i de nordostliga bergsområdena förbinder gränsen de högsta bergstopparna och följer bergskedjan genom de otillgängliga Nordalbanska Alperna, på albanska Bjeshkët e Namunës. Det finns i stort sett ingen naturlig gränslinje från dessa bergsområden till det Adriatiska havet. Men Shkodërsjön och ett avsnitt av floden Buna användes som Albaniens gräns mot nordväst. Söderut och mot sydväst, från sjödistriktet till det Joniska havet går landets gräns mot sydost på tvärs mot landskapets naturliga linjer och korsar flera bergskammar i stället för att följa dem.

Klimat

Albaniens kust löper utmed det Adriatiska havet och det Joniska havet. Höglandet vilar på landets upplyfta landmassa. Breddgraderna som landet ligger på gör att man har stora variationer i väderlek under vintrarna och på somrarna. För att vara ett så litet land har Albanien ett stort antal olika klimatzoner. Det kustnära låglandet har ett typiskt medelhavsväder medan höglandet har ett kontinentalt medelhavsklimat. Vädret varierar markant mellan norr och söder, både på låglandet och i inlandet.

Albaniens södra kust.

Låglandet har milda vintrar med en medeltemperatur på 7 °C. Sommarvädret kan vara riktigt tryckande med hög luftfuktighet och en medeltemperatur på 24 °C. I de låglandets södra delar är medeltemperaturen ca fem grader högre under hela året. Temperaturskillnaderna är större än fem grader på sommaren och något lägre på vintern.

Inlandets temperaturer påverkas mer av höjdskillnader än av breddgrad eller andra faktorer. Låga vintertemperaturer i bergsområdena orsakas av den kontinentala luftmassa som dominerar väderleken i Östeuropa och på Balkan. En stor del av tiden blåser det nordliga eller nordostliga vindar. Somrarnas medeltemperaturer är lägre än i kustområdena och mycket lägre på högre höjder men fluktuationerna är större. Dagarnas högsta temperaturer i de inre bäckena och floddalarna är mycket höga medan nätterna nästan alltid är svala.

Den genomsnittliga nederbörden är kraftig, som ett resultat av sammanstrålningen mellan det rådande luftflödet från Medelhavet och den kontinentala luftmassan. De möts oftast vid en punkt där terrängen höjer sig och därför faller det mesta av regnet i det centrala upplandet. De vertikala luftströmmar som skapas när luften från Medelhavet stiger är också orsak till att åskbyar är relativt vanliga. Många av dessa åskväder följs åt av starka lokala vindar och kraftiga skyfall.

När den kontinentala luftmassan är svag, faller nederbörden längre inåt landet. När det är en dominerande kontinental luftmassa, sprider sig kall luft ner på låglandet. Detta inträffar oftast på vintern. Årstidens lägre temperatur skadar olivträd och citrusfrukter och därför är dungar och trädgårdar begränsade till skyddade platser med sydliga och västliga exponeringar, även i områden med hög vintermedeltemperatur.

Nederbördsmängden i låglandet är i genomsnitt från 1 000 mm till mer än 1 500 mm årligen, med de högre värdena i norr. Nästan 95 procent av regnet faller under vintern.

I bergen är nederbörden mycket kraftigare: Det finns inte några exakta mått fastställda, man har mätt dem till cirka 18 millimeter, och på vissa ställen i de nordligaste delarna kan de mätas upp till 2 500 millimeter. Regnmängden varierar inte lika mycket med årstiden som vid kusten.

De högre bergen inåt landet tar emot mindre nederbörd än det mellanliggande höglandet. Skillnader i terräng orsakar stora lokala variationer, men sett till den totala mängden nederbörd under en säsong är detta område det mest konstanta.

Terräng

Korab, Albaniens högsta berg.

De 70% av landet som är bergiga är i stor utsträckning svårtillgängliga. Återstoden, ett höglänt slättland, får olika mycket nederbörd beroende på årstid och är ömsom översvämmat, ömsom uttorkat. Mycket av slättens jordmån är av föga bördigt slag, och slätten är ofta precis lika ogästvänlig som bergen. Bra jord och pålitlig nederbörd återfinns däremot i floddalgångar bland bergen, i sjödistriktet vid den östra gränsen och i en smal, något höglänt remsa mellan kustslätterna och bergen i inlandet.

I den nordligaste delen är bergen en förlängning av de Dalmatiska/Dinariska alperna, mer specifikt den Montenegrinska kalkstensplatån. Floderna har djupa dalgångar med odlingsbara stränder, men floderna är generellt inte användbara för båttransporter och fungerar i större utsträckning som hinder än som hjälp vid transporter i bergslandet. Vägnätet är dåligt och glest, och bristen på interna kommunikationer och kontakt med omvärlden ledde till att ett stamsamhälle levde i denna region i århundraden. Först efter andra världskriget gjordes ordentliga försök att inlemma dessa folk i den albanska nationen.

Ett låglänt kustnära bälte sträcker sig från den norra gränsen söderut till trakten av Vlora. Det är i genomsnitt i storleksordningen femton kilometer brett, men vidgar sig på vissa platser upp till femtio kilometer, som i Elbasan-området i centrala Albanien. I obearbetat skick utgörs vegetationen av låga buskar av varierande täthet, men det finns även sankmarksområden och områden där erosionen gjort marken praktiskt taget omöjlig att odla. Det land som sticker upp något mer och åtnjuter regelbunden nederbörd, som vid kullarna nedanför det centrala höglandet, är däremot lättodlat. På praktiskt taget alla platser där konstbevattning kan ordnas används mark som annars skulle vara för torr som odlingsmark.

Öster om det låglänta kustnära bältet ligger det centrala höglandet, som av albaner kallas Çermenikë. Området ligger i allmänhet på en höjd av mellan 300 och 900 meter med några enstaka toppar över 1.500 meter. Markrörelser längs den förkastning som ungefärligt utgör den västra gränsen av det centrala höglandet, mot det låglänta kustnära området, orsakar många och stundtals kraftiga jordbävningar.

Administrativ indelning

Albanien är uppdelat i tolv prefekturer och 36 distrikt. Residensstäderna i prefekturerna är även centralorter i sina distrikt. Huvudstaden Tirana har likt många andra huvudstäder en speciell status. Det finns även flera andra städer.

Miljöproblem

Sophög vid Albaniens berg.
Sophög vid Albaniens kust.

Många av Albaniens miljöproblem orsakas av landets ekonomiska situation. Många fattiga människor tvingas utnyttja naturresurserna genom exempelvis tjuvfiske, olaga skogsavverkning och sopor kastas i naturen utan hänsyn till konsekvenserna. Miljöförstöring orsakas alltså inte av fabriker och industrier utan det är människors fattigdom som till stor del påverkar miljön.

  • Ett problem som snarast måste lösas är den omfattande avverkningen av Albaniens skogar. Det uppskattas att 50 000 hektar skog har avverkats utan tillstånd.
  • Byggnader byggs ofta utan tillstånd vilket orsakar problem med infrastrukturen när det inte finns vatten, elnät och avlopp anslutet. Samtidigt rivs det hus i samma kaotiska tillstånd när man behöver använda marken till något annat.
  • I vissa städer bor många människor i undermåliga bostäder utan vare sig vatten eller avlopp.
  • För turister rekommenderas inköp av vatten på flaska då vattenledningsvatten ibland kan vara giftigt eller ohälsosamt.
  • De fordon som importeras är oftast av äldre modell. 80 % av alla bilar i Albanien körs på diesel. De äldre bilarna släpper ut koldioxid som förorenar luften.
  • Slutligen är jorderosion ett problem.

På kort sikt ser inget ut att förändras, för även flera djurarter skräms bort av miljöförstörningen och söker sig till hälsosammare miljöer. Det krävs kunskap, vilja och pengar för att få en bättre miljö i Albanien. Kritiker menar att lagstiftningen måste skärpas och miljöfarligt beteende bestraffas. Fattiga måste också få information om hur miljöfarligt beteende hotar deras egen hälsa.

Naturskydd

Albanien hade 1997 ett trettiotal naturskyddade områden, inklusive tio nationalparker. De flesta är dock små till ytan, exempelvis är nationalparken Bredhi i Drenoves 14 km² stor och Bredhi i Hotoves 12 km². Albaniens enda halvö Karaburun är det största naturreservatet, och upptar en yta av 200 km².

Dränering

Karta över viktiga floder i Albanien.

Nästan all nederbörd som faller över Albanien hamnar i floder, som når kusten utan att någon gång lämna landet. I norr är det bara ett enda mindre vattendrag, som lämnar Albanien. I söder fortsätter en ännu mindre bäck in i Grekland. Eftersom vattendelaren ligger öster om Albaniens gräns mot grannländerna, avvattnas en ansenlig mängd vatten från dessa genom Albanien.

En stor del av Drinidalgången som genomflyts av Bardhë (Vita Drini), — kallad Beli Drim av serberna — går genom Metohiaområdet, tvärs över Albaniens nordöstra gräns. Delar av flodens lopp har kanjonkaraktär. De tre sjöarna i öster, som Albanien delar med grannländerna, liksom de bäckar som mynnar i dessa sjöar, avrinner genom Drini i Zi (Svarta Drini).

Vattendelaren i söder skjuter på ett ställe in nästan sjuttiofem kilometer i Grekland. Många av Vjosas har sina källor i detta område.

Med undantag för Svarta Drini (Drini i Zi), som rinner norrut och bildar ett avrinningsområde för hela östra gränsregionen innan den vrider västerut mot havet, rinner de flesta av floderna i norra och mellersta Albanien ganska rakt västerut mot havet. Med sina flodlopp skär de genom bergsryggar snarare än att rinna runt och förbi dem. Denna, som det förefaller geohydrologiska omöjlighet, har uppstått genom att höglandet ursprungligen höjdes utan att veckas särskilt mycket. Floderna kom att bildas vid den tiden, men sammanpressningen och veckningen av platån till bergsryggar hände senare. Veckningsprocessen var på många ställen snabb nog för att dämma upp floderna tillfälligt. De bildade sjöar, som blev kvar till dess avrinningen nedströms blev kraftig nog att tömma dem. Detta händelseförlopp skapade många av de inre bassänger som är typiska för den albanska geografin. Under den tid de tillfälliga sjöarna fanns kvar, avsattes tillräckligt mycket sediment i dem för att bilda grund för den bördiga jorden. Veckningsprocessen var sällan snabb nog för att tvinga vattenströmmarna till radikalt avvikande flodlopp.

Skyfall i höglänta områden och de synnerligen oregelbunda säsongflöden som är typiska för nästan alla landets vattendrag minskar dessas ekonomiska värde. Floderna eroderar bergen, och de sediment som bildas bygger på avsättningar på slätterna så att dessa översvämmas vid lokala regnväder. När markerna förtorkar och behöver konstbevattnas är floderna vanligen torra. Fyllda floders våldsamma lopp gör reglering besvärlig, och de är inte segelbara. Buna är ett undantag. Den är uppmuddrad mellan Shkodër och Adriatiska havet, och kan befaras av mindre fartyg. I motsats till källområdena i bergstrakterna, där floderna håller sig till bestämda fåror, ändrar de ständigt sina lopp på de lägre slätterna, där de ödelägger lika mycket mark som de skapar.

Drin är den största floden, och den som har den mest konstanta vattenföringen. Den fylls av smältande snö från bergen i norr och öster och av de över området mer jämnt fördelade regnperioderna. Vattenföringen varierar därför inte på det extrema sätt, som är karakteristiskt för nästan alla andra av landets floder. Vattenföringens säsongvariationer är inte större än ungefär 30 %. Längs sina cirka 282 kilometer avvattnar Drin inemot 5 957 kvadratkilometer inom Albanien. Eftersom den har tillflöden även från den adriatiska sidan av vattendelaren i Kosovo och genom de tre gränssjöarna (den stora Prespasjön har ett underjordiskt utflöde till Ohridsjön) omfattar hela vattensystemet ungefär 15 540 kvadratkilometer. En av de större floderna är Shkumbi.

Vjosafloden i södra Albanien.

Semani och Vjosa är de enda floder som är längre än 160 kilometer. De har tillsammans avrinningsområden som är större än 2 600 kvadratkilometer. Dessa floder dränerar de södra regionerna och, återspeglande den säsongmässiga fördelningen av regnet, bildar störtfloder på vintern och är nästan uttorkade på sommaren, trots deras längd. Samma varierande flöde karakteriserar även de många kortare vattendragen. På sommaren har de flesta ett flöde mindre än en tiondel av medelvattenföringen vintertid, såvida de inte är helt torra.

Även om sedimenten som förs ner av störtfloderna i bergsområdena fortsätter att avsättas, så förhindrar de nya sedimenten exploatering. Flodbäddarna stiger när silt avsätts i dem och blir till sist högre än den omgivande terrängen. Flodbäddar som skiftar lopp försvårar utvecklingen i många områden. Gamla flodbäddar blir till hinder för en ordentlig dränering och skapar våtmarker och kärr. Det är svårt att bygga vägar eller järnvägar över låglänta områden som ofta måste betraktas som impediment.

Statistik

redigera
Geografisk läge:
I sydöstra Europa, på västra sidan av Balkanhalvön vid Adriatiska och Joniska havet.
Geografiska koordinater:
41°00′ N 20°00′ E
Kartreferens:
Europa
Area:
  • totalt: 28,748 km²
  • land: 27,398 km²
  • vatten: 1,350 km²
Area - komparativ:
Landgräns:
Kust:
362 km
Maritima anspråk:
Högsta och lägsta punkt:
Naturtillgångar:
olja, naturgas, kol, krom, koppar, järn, timmer, nickel, vattenkraft.
Landanvändning:
  • odlingsbar mark: 21%
  • året-runt odlingar: 5%
  • året-runt betesmarker: 15%
  • skog: 38%
  • övrigt: 21% (1993)
Konstbevattnade områden:
3 400 km² (1998)
Naturkatastrofer:
Jordbävningar; tsunamier förekommer längs kusten i södra Albanien.
Miljö:
Jorderosion och vattenförorening med mera

Se även

Referenser

Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från en annan språkversion av Wikipedia.


Personliga verktyg