Österrike-Ungern
Från Rilpedia
- Dubbelmonarkin omdirigerar hit. För unionen mellan Sverige och Norge, som ibland också kallas Dubbelmonarkin, se Svensk-norska unionen.
|
|||||
| Österrike-Ungern cirka 1913. | |||||
| motto: - | |||||
| Officiella språk | Tyska, ungerska | ||||
| Statskyrka | Romersk-katolska kyrkan | ||||
| Huvudstad och största stad | Wien, 1 675 000 inv. (1907) |
||||
| Siste statsöverhuvud | Karl I | ||||
| Area | 680 887 km² (1907) | ||||
| Folkmängd - totalt - befolkningstäthet |
48 592 000 (1907) 71,37 inv/km² (1907) |
||||
| Grundad | 1867 | ||||
| Upplöst | 1918 | ||||
| Valuta | 1 krone = 100 heller | ||||
Österrike-Ungern (tyska: Österreich-Ungarn; ungerska: Osztrák-Magyar Monarchia), officiellt De i riksrådet företrädda kungarikena och länderna och den heliga ungerska Stefanskronans länder (tyska: Die im Reichsrat vertretenen Königreiche und Länder und die Länder der heiligen ungarischen Stephanskrone; ungerska: A birodalmi tanácsban képviselt királyságok és országok és a magyar Szent Korona országai) även kallat bland annat dubbelmonarkin och Donaumonarkin, är benämningen på den stat som bestod av kejsardömet Österrike och kungariket Ungern, vilka var förenade i en personalunion under åren 1867-1918. Det officiella namnet var "De konungariken och länder som företrädes i riksrådet och den heliga ungerska Stefanskronans länder" (tyska Die im Reichsrat vertretenen Königreiche und Länder und die Länder der heiligen ungarischen Stephanskrone).
Österrike-Ungern bestod av två "rikshälfter", av vilka den så kallade cisleithanska delen (det vill säga den på denna sidan, från Wien räknat, om floden Leitha belägna delen av monarkin), det österrikiska området, omfattade de i österrikiska riksrådet representerade länderna och den så kallade transleithanska, kungariket Ungern i vidsträckt mening, ungerska statsområdet, omfattade den ungerska kronans länder. Under gemensam förvaltning stod de 1908 med monarkin införlivade provinserna Bosnien och Hercegovina.
Till Cisleithanien (kejsardömet Österrike) hörde ärkehertigdömet Österrike (delat i kronländerna Övre och Nedre Österrike), hertigdömena Salzburg, Steiermark, Kärnten och Krain, Kustlandet (innefattande markgrevskapet Istrien, furstgrevskapet Görz och Gradiska samt staden Trieste), furstgrevskapet Tyrolen med Vorarlberg, kungariket Böhmen, markgrevskapet Mähren, hertigdömet Schlesien, kungariket Galizien och Lodomerien med storhertigdömet Kraków (Krakau), hertigdömet Bukovina och kungariket Dalmatien. Transleithanien (den ungerska kronans land) utgjordes av kungariket Ungern (vilket inkluderade nuvarande Slovakien) med Siebenbürgen (Transsylvanien), staden Fiume med område samt kungariket Kroatien-Slavonien.
Bosnien-Hercegovina var från 1908 ett gemensamt område, ett så kallade kondominium, för Österrike och Ungern.
Den cisleithanska riksdelen omfattade 300 007 km² med 29 193 299 invånare (1913) och den transleithanska 325 411 km² med 21 480 829 invånare (1915). Bosnien-Hercegovina omfattade 51 199 km² med 1 931 802 invånare (1910).
Innehåll |
Statsskick
Vardera rikshälften hade sina grundlagar, men genom uppgörelsen (Ausgleich) 1867 hade stadgats, i båda rikshälfterna med grundlags helgd, att vissa ärenden skulle för dem vara gemensamma, nämligen
- utrikesärenden jämte utrikes diplomatisk och konsulär representation
- krigsväsen och marin (dock ej värnpliktslagarna och till följd av dem nödiga utgifter)
- finansväsendet i vad som rörde gemensamma utgifter.
Gemensamt förvaltades enligt tid efter annan träffade avtal (Ausgleiche) en mängd kommersiella angelägenheter, särskilt tullagstiftningen och lagstiftningen om en del indirekta skatter, myntväsen, bägge rikshälfterna berörande järnvägar m.m. Inom ungerska riksdelen ägde Kroatien-Slavonien autonomi rörande inre förvaltning, rättsväsen, kultur- och undervisningsväsen.
De båda riksdelarnas folkrepresentationer - österrikiska riksrådet (ty. der Reichsrat, omfattande två kammare, das Herrenhaus och das Haus der Abgeordneten) och ungerska riksdagen - utövade sin lagstiftningsrätt i gemensamma frågor genom särskilda utskott, delegationerna. För gemensamma ärendens förvaltning fanns i Wien tre gemensamma ministerier: ministeriet för kejserliga huset och utrikes ärenden, rikskrigsministeriet och riksfinansministeriet, av vilka det sistnämnda även hade högsta ledningen av förvaltningen utav Bosnien och Hercegovina. Kontroll över de gemensamma ministeriernas kassa utövades av en gemensam kontrollbyrå (oberster Rechnungshof i Wien).
Historia
Se även Österrikes historia och Ungerns historia.
Österrikisk-ungerska monarkin, Österrike-Ungern, var den officiella benämning, som enligt kejserlig handskrivelse av 14 november 1868 tillades förutvarande kejsardömet Österrike, d.v.s. samtliga under kejsaren av Österrike och kungen av Ungerns spira förenade länder. Genom första världskrigets resultat och särskilt en rad revolutioner i skilda landsdelar sprängdes i oktober-november 1918 denna statsbildning. Av riket uppstod staterna Österrike, Ungern och Tjeckoslovakien, utöver att stora delar även tillföll det nybildade Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike (Jugoslavien), det återupprättade Polen respektive Rumänien.
Geografi
Riksdelar och länder
 |
||||||||||
|
||||||||||
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Dagens politiska karta
Enligt dagens politiska karta har hela eller delar av följande idag självständiga länder under större delen eller någon del av sin historia varit en del av Österrike-Ungern.
Enligt dagens politiska karta har följande områden/landsdelar under större delen eller någon del av sin historia varit en del av Österrike-Ungern.
- Vojvodina
- Transsylvanien
- Galizien
- Bukovina
- Sydtyrolen
- Trieste och mindre områden i östligaste Italien.
- Kotorbukten
Försvarsväsen
Den österrikisk-ungerska krigsmakten, die Bewaffnete Macht, bestod av dubbelmonarkins armé, k.u.k. Armee, och flotta, k. u. k. Kriegsmarine, samt den österrikiska riksdelens armé, k.k. Landwehr, och den ungerska riksdelens armé, Magyar Királyi Honvédség (k.u. Landwehr).
Allmän värnplikt infördes 1866. Vapenföra män var värnpliktiga från och med det nittonde till och med det fyrtioandra levnadsåret. De tilldelades antingen armén, lantvärnet eller ersättningsreserven. De som tilldelades armén hade först att tjänstgöra tre år i aktiv tjänst, följt av sju år i reserven, två år i lantvärnets inaktiva del och tio år i landstormen. De som tilldelades lantvärnet gjorde en första tjänstgöring om ett år i Österrike (huvudsakligen frivilliga) eller 19 eller 24 månader i Ungern, följt av 11 (10 år) i lantvärnets inaktiva del. De som tilldelades arméns eller lantvärnets ersättningsreserv utbildades under åtta veckor. För alla kategorier förekom repetitionsövningar. Marinens värnpliktiga kom enbart från tre rekryteringsområden vid Medelhavskusten. De hade först att tjänstgöra tre år i aktiv tjänst och sedan sju år i reserven.[1]
K.u.k. Armee
Den österrikisk-ungerska armén rekryterades från hela dubbelmonarkin. Språkförhållandena i armén var 1902 sådana, att 29 % av de värnpliktiga talade tyska, 18 % ungerska, 15 % tjeckiska, 9 % polska, 8 % ukrainska, 7 % kroatiska/serbiska, 5 % rumänska, 5 % slovakiska, 3 % slovenska och 1 % italienska. [2].
Tyska var "kommandospråk" i hela armén, dvs. det språk på vilket de reglementerade kommandorden (till exempel: "Giv Akt!") gavs. Tyska var även "tjänstespråk" i hela armén, dvs. det språk på vilken tjänsteskrivelser avfattades. Även "regementsspråken'" hade en officiell ställning i det att varje officer var förpliktad att inom tre år lära sig det eller de språk, som talades i hans regemente.[3] Vid till exempel regemente nr. 100 i Krakow, talades tre regementsspråk, av vardera ungefär en tredjedel av manskapet, nämligen tyska, tjeckiska och polska. Som hjälpmedel vid den muntliga kommunikationen i armén användes också "arméslaviska" (Armee-Slawisch) ett konstgjort pidginspråk med ett ordförråd om cirka 80 nyckelord.[4]
På grund av bristen på kaserner, var arméns regementen ända till strax före första världskriget utspridda i vitt skilda garnisoner och det var ytterst sällan att ett infanteriregementes alla fyra bataljoner var förlagda i samma stad. En annan princip var att ett regemente ofta förlades i orter långt från rekryteringsområdena för att förhindra fraternisering med lokalbefolkningen.
Styrka 1914
Högre förband
Regementen och självständiga bataljoner
- 57 "tyska" infanteriregementen - 45 "ungerska" infanteriregementen - 4 bosnisk-hercegovinska infanteriregementen
- 4 tyrolska jägarregementen - 32 fältjägarbataljoner - 1 bosnisk-hercegovinsk fältjägarbataljon
- 42 fältkanonregementen - 14 fälthaubitsregementen - 11 ridande artilleribataljoner - 14 tunga haubitsbataljoner
- 11 bergsartilleriregementen
- 6 fästningsartilleriregementen - 10 avdelta fästningartilleribataljoner
- 15 dragonregementen - 16 husarregementen - 11 ulanregementen
- 16 trängbataljoner
- 14 sappörbataljoner - 9 pionjärbataljoner - 1 pontonjärbataljon - 1 järnvägsregemente - 1 telegrafregemente
K.k. Landwehr
Den österrikiska riksdelens armé, kaiserliches österreichisches, königliches böhmisches Landwehr, var till skillnad från lantvärnet i Tyskland och andra länder inte en reservstyrka med mobiliserbara kaderförband, utan en armé med stående reguljära förband. K.k. Landwehr får därför inte förväxlas med landstormen. Kommando- och tjänstespråket var tyska.[5]
Styrka 1914
- 35 lantvärnsinfanteriregementen om vardera tre bataljoner
- 2 lantvärnsbergsinfanteriregementen
- 3 tyrolska landsskytteregementen - 1 ridande tyrolsk landsskyttebataljon - 1 ridande dalmatinsk landsskyttebataljon
- 6 lantvärnsulanregementen
- 8 lantvärndskanonbataljoner - 8 lantvärnsfälthaubitsbataljoner
- 8 lantvärnskanonbataljoner - 8 lantvärnsfälthaubitsbataljoner
Magyar Királyi Honvédség
Den ungerska riksdelens armé, Magyar Királyi Honvédség, vanligen endast kallad Honvéd, bestod av två delarméer, dels det kungliga ungerska lantvärnet som lydde lydande under försvarsministeriet i Budapest, dels det kungliga kroatisk-slavonska lantvärnet som lydde under banen i Zagreb. Tyska var kommandospråk, medan tjänstespråket var ungerska för Honvéd och kroatiska för det kroatiskt-slavonska lantvärnet.[6]
Styrka 1914
Högre förband
- 6 Honvéddistrikt
- 2 Honvédinfanteridivisioner
- 2 Honvédkavalleridivisioner
- 12 avdelta Honvédinfanteribrigader
Regementen och självständiga bataljoner
- 32 Honvédinfanteriregementen
- 10 Honvédhusarregementen
- 8 Honvédfältkanonregementen - 1 Ridande Honvédartilleribataljon
K.u.k. Kriegsmarine
Den österrikisk-ungerska marinen uppstod med dubbelmonarkin 1867, men dess anor som den österrikiska marinen går tillbaka till den sedan femtonhundratalet bestående Donauflottiljen och den sedan sjuttonhundratalet bestående Medelhavsflottan. Vid första världskrigets utbrott var den världens sjätte största flotta. De viktigaste örlogshamnarna var Trieste i nuvarande Italien och Pula i nuvarande Kroatien. Viktiga Donauhamnar var Linz och Klosterneuburg.
Flottan hade 1893 2 pansrade tornfartyg (med 43 kanoner), 8 pansrade kasemattskepp (212 kanoner), 1 pansarfregatt (29 kan.), 2 fregatter (48 kan.), 7 korvetter (73 kan.), 6 kanonbåtar (29 kan.),17 kryssare (200 kan.), 65 torpedbåtar (96 kan.), 5 trängfartyg (4 kan.), 4 Donaumonitorer (4 kan.), 5 ångfartyg för kustbevakningen (15 kan.), 6 fartyg för hamn- och kusttjänst (13 kan.); sammanlagt 128 fartyg, om 126, 123 ton, samt 12,080 mans besättning. Dessutom fanns 9 skolfartyg (37 kan.,637 man), 5 hulkar (335 man) och 2 kuttrar.[7]
Marinens personal hade på grund av värnpliktssystemets utformning (se ovan) en helt annan sammansättning än arméns. År 1902 talade 46 % av manskapet kroatiska, 27 % italienska, 10 % tyska, 7 % ungerska, 5 % tjeckiska, 4 % slovenska och 1 % polska.[8] Kommando- och tjänstespråk var tyska.[9]
Titulatur
Titulaturen för imperiets militär och myndigheter varierade beroende på om det representerade hela riket, endast den österrikiska eller den ungerska riksdelen.
- Det rörande hela riket benämndes kejserlig och kunglig (tyska kaiserlich und königlich, kuk)
- Det rörande den österrikiska riksdelen benämndes kejserlig kunglig (tyska kaiserlich königlich, kk)
- Det rörande den ungerska riksdelen benämndes kunglig ungersk (tyska königlich ungarisch, ku)
Källor
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia
Tillägg och ändringar till ovanstående är belagda med noter:
- ↑ Nordisk familjebok/ 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen, spalt 744-746. http://runeberg.org/display.pl?mode=facsimile&work=nfar&page=0374 2009-04-17
- ↑ Johann Christoph Allmayer-Beck & Erich Lessing, Die K. (u.) K.-Armee, 1848-1914, Prisma Verlag 1980, s. 131
- ↑ Allmayer-Beck & Lessing, a.a., s. 133
- ↑ Army Slav http://en.wikipedia.org/wiki/Army_Slav 2009-04-16; http://www.slovio.com/links.html 2009-04-16
- ↑ Allmayer-Beck & Lessing, a.a., s. 133
- ↑ Allmayer-Beck & Lessing, a.a., s. 133
- ↑ Nordisk familjebok/ 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen, spalt 746. http://runeberg.org/display.pl?mode=facsimile&work=nfar&page=0374 2009-04-17
- ↑ Allmayer-Beck & Lessing, a.a., s. 132
- ↑ Allmayer-Beck & Lessing, a.a., s. 133
