Morsealfabetet
Från Rilpedia
- "Morse" omdirigeras hit. För TV-serien om Morse, se Kommissarie Morse
Morsealfabetet är ett kodsystem för överföring med telegrafi. Det är – till skillnad från dagens maskintelegrafi och datorkommunikationsutrustning – avsett att hanteras av människor, och ger en betydligt långsammare överföringshastighet än vad man i en ostörd miljö idag kan uppnå med maskiners hjälp.
Om miljön är mycket svår är en god morsetelegrafist med den mänskliga hjärnans filtreringsförmåga svårslagbar. När i en katastrofsituation tekniska anordningar i det sårbara samhället slås ut, är en skicklig morsetelegrafist alltjämt ovärderlig. Här är överföringshastigheten inte det viktigaste, utan att budskapet oförvanskat överhuvudtaget kommer fram.
Uppfinningen
Morsealfabetet har fått sitt namn efter amerikanen Samuel B F Morse som levde på 1800-talet. Han var egentligen en konstnär som gjorde oljemålningar. Han hade sett några elektromagnetiska experiment och började som ren amatör fundera över hur detta på något sätt kunde användas för att överföra budskap. Sådana konstruktioner fanns i och för sig tidigare, men ingen fungerade särskilt bra. Morse experimenterade flitigt, med assistans av Alfred Veil (1807–1859). Ansträngningarna resulterade till slut i tre olika patenterade alfabet, alla i Morses namn, men kanske är Veil den verklige uppfinnaren. Det var nämligen han som kom på att koda med kombinationer av långa och korta streck.
Morses alfabet nr 1.
Det ursprungliga patentet ElectroMagnetic Telegraph, beviljades av U.S. Patent Office den 20 juni 1840 med nummer 1647.
Patenthandlingen beskrev endast ett siffersystem med följande utseende:
| Siffra | Morsekod | Alternativ kod |
|---|---|---|
| 1 | - | |
| 2 | - - | |
| 3 | - - - | |
| 4 | - - - - | |
| 5 | - - - - - | — |
| 6 | - - - - - - | — - |
| 7 | - - - - - - - | — - - |
| 8 | - - - - - - - - | - — |
| 9 | - - - - - - - - - | - - — |
| 0 | - - - - - - - - - - | — — |
| - betyder kort strömpuls, medan — är exakt dubbelt så lång | ||
Olika budskap kunde på det här viset sändas som ett numeriskt ord, och med hjälp av en översättningstabell med numrerade ord och standardfraser gick det att förmedla ett budskap. Möjligheterna begränsades givetvis av vilka fraser man hade i översättningstabellen, och avsändare och mottagare måste ha tillgång till samma tabell.
Morses tilläggspatent
Efterhand kom Morse på att man med kombinationer av långa och korta strömpulser kunde beskriva alfabetets bokstäver. I stället för att med en komplex kodbok överbringa ett begränsat antal numrerade budskap, kunde man i stället med hjälp av en helt kort lista förmedla vilket budskap som helst på i princip vilket språk som helst, som skrivs med samma sorts alfabet (Morses andra alfabet). Senare fick han ett tilläggspatent på ett reviderat alfabet (Morses tredje alfabet).
Det kan emellertid ifrågasättas om det verkligen var Morse som var den som kom på idén med korta och långa signaler. Hans medhjälpare, Alfred Veil, som var en duktig mekaniker och uppfinnare, och som förfinade Morses från början ganska primitiva apparater, bör nog få del av äran. I varje fall torde Veil ha tagit aktiv del i utvecklingen av de olika teckenkombinationerna. Det var Veil, som tog fasta på fördelningen av olika bokstävers frekvens i språket och tilldelade de vanligaste tecknen de kortaste kombinationerna. Därmed kunde sändningstiden nedbringas. Till sin hjälp tog Veil den kunskap som redan fanns inom tryckerinäringen. Vid denna tid typsattes allt tryck, och man behövde därför större antal typer av de vanligaste bokstäverna än för mindre vanliga bokstäver. Statistiken fanns alltså redan klar. Engelska språkets frekvenslista börjar E A N T... och följaktligen tilldelades dessa tecken korta sekvenser: –, – ––, –– –, –– och så vidare. Veil publicerade sina tankar i en skrift 1835 och kom med det slutliga förslaget 1838. Vem som ska anses vara den verkliga upphovsmannen till den geniala idén med korta och långa signaler kan alltså diskuteras, men det var Morse som fick patentet.
+----------------+----------------+ +----------------+----------------+------------------+
| A — — —— | N —— — | | A — —— | N —— — | & — — — — |
| B — — — — | O — — | | B —— — — — | O — — | |
| C — — — | P — — — — — | | C — — — | P — — — — — | 1 — —— —— — |
| D — — — — | Q — — —— — | | D —— — — | Q — — —— — | 2 — — —— — — |
| E — | R — — | | E — | R — — — | 3 — — — —— — |
| F — — — — | S — —— — | | F — —— — | S — — — | 4 — — — — —— |
| G J — — — | T —— —— — | | G —— —— — | T —— | 5 —— —— —— |
| H — — — — | U — —— —— | | H — — — — | U — — —— | 6 — — — — — — |
| I Y — —— | V — | | I — — | V — — — —— | 7 —— —— — — |
| K —— — —— | W — — —— | | J —— — —— — | W — —— —— | 8 —— — — — — |
| L ———— | Z —— —— | | K —— — —— | X — —— — — | 9 —— — — —— |
| M —— —— | | | L ———— | Y — — — — | 0 ————— |
+----------------+----------------+ | M —— —— | Z — — — — | |
Tab 2. Morses andra alfabet +----------------+----------------+------------------+
Tab 3. Morses tredje alfabet
Lägg märke till att Morse lät samma kombination gälla för både G och J som fick samsas på en gemensam kombination. Samma sak gällde för paret I och Y. Vidare gavs L en enda extralång puls, dubbelt så lång som en "vanlig" lång. Motivet varför Morse gjorde på det viset är oklart. Kanske kan man gissa att Morse tagit fasta på att i engelska språket uttalas 'G' och 'J' på samma sätt, samt att 'I' och 'Y' också uttalas på samma sätt. Morse kunde därmed spara in två teckenkoder. En speciell egenhet är att vissa bokstäver hade pulsserierna uppdelade i två grupper, med en liten paus emellan. Hur lång den pausen var tänkt att vara framgår inte av patenthandlingen. Där sades inte heller någonting om hur långt uppehållet mellan tecknen borde vara.
Tolkningsproblem
Skillnaden mellan lång och kort visade sig emellertid för liten, och vid ojämnheter i sändningen blev det ibland något som blev lite längre än det som skulle föreställa en kort puls, men inte lång nog för att säkert kunna tolkas som en lång puls. Eller telegrafisten gjorde inte en lång puls riktigt så lång som den borde vara. Det visade sig också vara svårt att skilja mellan "kort paus" inuti ett tecken, och "lång paus" mellan bokstäver. Detta gjorde att Morse i början inte var särskilt framgångsrik vid sina demonstrationer. Det blev mycket feltolkning vid mottagningen. Tabellerna 1 … 3 avbildar tecknen i Morse:s tidskala, och den nutida läsaren kan konstatera att skillnaden mellan lång teckendel och kort teckendel inte är särskilt pregnant. Samma gäller för skillnaden mellan kort och lång paus inuti ett tecken samt avstånden mellan tecken (längre än lång paus inuti ett uppdelat tecken) och mellan ord (längre än pausen mellan tecken). Morse tycks inte ha lämnat någon klar definition för pausernas tidskala.
Telegrafisten måste alltså lära sig att känna igen hela åtta olika tidsintervall:
- Kort signal
- Lång signal
- Extralång signal (tecknet L)
- Extra extralång signal (siffran 0)
- Kort paus (mellan teckendelar)
- Lång paus (inom ett uppdelat tecken)
- Extralång paus (mellan tecken)
- Extra extralång paus (mellan ord)
Det är lätt att förstå att det på Morse:s tid lätt blev fel redan vid sändningen. Till saken hör, att vid de första försöken var det alltid fråga om skrivande apparater för mottagningen. Några bra metoder för överföring av toner fanns nämligen inte vid denna tid. Till de principiella otydligheterna i själva koden kom sålunda ofullkomligheter i apparaturen. Det var alltså på många sätt bäddat för feltolkningar vid mottagningen.
Reviderade alfabet av morsetyp
Morses kod såg inte alls ut som det vi i dag menar med morsealfabetet. I USA användes den amerikanska koden ända till mitten av 1900-talet vid de amerikanska järnvägarna – kallas därför ibland järnvägskoden – men är numera helt övergiven. Friedrich Clemens Gerke (1801–1888) gjorde en europeisk justering av morsekoden redan 1848, som användes på en telegraflinje Hamburg–Cuxhafen. Till minne därav har teletornet i Cuxhafen döpts till Friedrich-Clemens-Gerke-Turm.
Efter en del ytterligare justeringar antogs ett nytt alfabet vid den internationella telegrafkongressen i Paris 1865. Där bestämdes att teckendelarna skulle ha följande inbördes proportioner:
- Varaktigheten av 1 kort teckendel är referens (enhetsintervallet),
- avstånd mellan teckendelar = 1 enhetsintervall,
- längden av en lång teckendel = 3 enhetsintervall,
- avståndet mellan enskilda bokstäver inom ett ord = 1 lång teckendel, det vill säga 3 enhetsintervall,
- pausen mellan ord = 5 enhetsintervall.
Detta blev definitionen för det så kallade internationella telegrafalfabetet. I USA benämndes det ofta Continental Morse på grund av att det skulle gälla vid interkontinental trafik. I USA användes länge Morses ursprungliga alfabet parallellt med den internationella koden, och kallades American Morse, ibland Railway Morse för samma sak. Skickliga telegrafister behärskade bägge systemen, vilket är en imponerande prestation.
Det Internationella telegrafalfabetet, ITA-1, har under tidernas lopp reviderats flera gånger. Alfabetet omfattade inte bara bokstäver utan även siffror och många skiljetecken samt ett antal så kallade procedurtecken. Procedurtecken är funktioner, såsom "lystring", "repetitionstecken", "slut på meddelandet", "slut på sändningen", och många fler.
Det ursprungliga alfabetet omfattade bara bokstäver som användes i engelska språket. Bokstäver Å, Ä, Ö fanns inte med, men de har senare fått sina speciella kombinationer. Liknande gäller för andra språk, tyskarna behöver Ü, spanjorerna Ñ, fransmännen À och É etc. Vissa dubbeltydigheter finns dock. Franska À har exempelvis samma kombination som Å, men eftersom Å inte förekommer i franska språket är det inte någon risk för missförstånd härvidlag. Andra språk har sina specialbokstäver med egna kombinationer av korta och långa teckendelar. Exempel på detta kommer att ges längre fram.
Det visade sig med tiden att skillnaden mellan bokstavsmellanrum inuti ord (3 enhetsintervall) och ordmellanrum (5 enhetsintervall) inte var tillräcklig för att man i alla lägen skulle hålla isär dessa vid mottagning. Av misstag hände det alltför ofta att ett och samma ord blev uppdelat i två, och att närliggande ord blev ihopskrivna så att det såg ut som ett ord istället för två. En person som behärskar det aktuella språket kan ofta ändå klara ut hur det ska tolkas, men i vissa lägen kan det bli missförstånd om en mening inte får den rätta indelningen av ord.
På en internationell konferens strax efter andra världskriget bestämdes att ordmellanrummet skulle ökas från 5 enhetsintervall till 6. Därigenom skulle ojämnheter i teckengivningen vid handsändning få mindre betydelse; tecknen skulle ändå bli rätt tolkade av mottagaren. Tabell 4 återger tecknen med de föreskrivna proportionerna mellan långa och korta teckendelar samt med rätt avstånd mellan teckendelar. Detta är alltså något annat än de representationer med "prickar och streck" man ofta ser i litteraturen. Jämfört med intervallen i tabellerna 2 och 3 ser man alltså här hur tydligheten ökat betydligt.
Vid den här tiden hade man konstruerat maskinell utrustning, så kallade transmittrar, som sände telegrammen med hjälp av pappersremsor där ett antal hål i olika placeringar gav upphov till långa och korta signaler motsvarande de olika tecknen. Systemet med hålremsor togs fram efter ett förslag av Wheatstone. Wheatstone-remsor förekommer med hålplaceringar enligt två principiellt olika system. Det ena systemet användes för landtelegraf, medan det andra användes på oceankablar. Det är tekniska skäl till att man hade olika system på land och ocean. Den som vill veta mer om hålremsor hänvisas till separat artikel om detta.
Emellertid var det vid den förhärskande transmitterkonstruktionen av mekaniska skäl svårt att åstadkomma annat än pauser med ett udda antal enhetsintervall. Det var svårt att bygga om dem för det jämna talet 6. Maskinerna sände emellertid så pass jämnt att man ansåg att fem enheter kunde behållas som ordmellanrum vid maskinsändning. En klassisk tillverkning var system Creed, där avläsningen av hålremsans kombinationer gjordes på mekanisk väg. Vid tiden för andra världskriget konstruerade den amerikanska firman MacElroy en transmitter, där tecknen alstrades genom fotocellavläsning av svarta streck i morseteckenkombinationer på en löpande pappersremsa.
Så småningom kom man till insikt om att det inte var så lämpligt att ha en standard för manuell sändning och en annan för maskinsändning. Eftersom det inte var alltför svårt att bygga transmittrar med pauser omfattande ett udda antal enhetsintervall bestämde man sig alltså till slut för att all sändning, såväl manuell som maskinell, skulle utföras med sju enheters ordmellanrum. Det är vad som gäller nu (2005).
19 februari 2004 gjordes den första ändringen av Morsealfabetet sedan andra världskriget, man införde en kod för snabel-a. Koden för snabel-a blev densamma som koden för AC fast utan paus mellan tecknen. Här bör dock påpekas en dubbeltydighet beträffande snabel-a. Utan att det varit internationellt fastställt har man i Sverige och många andra länder länge använt tecknet @, (alltså "snabel-a") när man haft anledning fästa procedurtecknet "slut på sändningen" på papper. Detta tillämpas även i nedanstående tabell över nu gällande teckenstandard. Innan det nya snabel-a-tecknet — ––– ––– — ––– — kom fanns det ändå behov att per telegrafi meddela e-postadresser, där tecknet @ ingår. I brist på bättre metod förekom då att man använde — — — ––– — ––– i en e-postadress, vilket kunde ge viss förvirring, om det tolkades som "slut på sändningen" i stället för deltecken i en e-postadress. I och med det nu fastställda tecknet för @ har man eliminerat bekymret vid telegrafering av e-postadresser, men man har i stället skapat ett nytt problem, när man i text på papper på något sätt ska nedteckna procedurtecken. I praktiken torde man dock av sammanhanget utan större problem förstå vad som menas i det ena eller andra fallet.
Här nedan visas de vanligaste tecknen i det nu gällande morsealfabetet. Det finns även en rad ytterligare tecken, som förr var vanliga, men som numera är mer eller mindre bortglömda eller har blivit upphävda. Mera härom följer längre fram i artikeln. En del av tecknen i tabellen är "icke officiella", varmed menas att de inte ingår i den av ITU fastställda listan i Radioreglementet.
A — ——— 1 — ——— ——— ——— ——— B ——— — — — 2 — — ——— ——— ——— C ——— — ——— — 3 — — — ——— ——— D ——— — — 4 — — — — ——— E — 5 — — — — — F — — ——— — 6 ——— — — — — G ——— ——— — 7 ——— ——— — — — H — — — — 8 ——— ——— ——— — — I — — 9 ——— ——— ——— ——— — J — ——— ——— ——— 0 ——— ——— ——— ——— ——— K ——— — ——— L — ——— — — ? — — ——— ——— — — Frågetecken M ——— ——— ! — — ——— ——— — Utropstecken [1] N ——— — , ——— ——— — — ——— ——— Kommatecken O ——— ——— ——— . — ——— — ——— — ——— Punkt-tecken P — ——— ——— — = ——— — — — ——— Åtskillnadstecken Q ——— ——— — ——— — ——— — — — — ——— Bindestreck, minustecken R — ——— — ( ——— — ——— ——— — Vänsterparentes S — — — ) ——— — ——— ——— — ——— Högerparentes T ——— 〰〰 — — — — — — — — Felskrivningstecken (våglinje) U — — ——— + — ——— — ——— — Procedurtecken "Slut på meddelandet" V — — — ——— @ — — — ——— — ——— Procedurtecken "Slut på sändningen" W — ——— ——— @ — ——— ——— — ——— — Texttecken "Snabel-A". Infördes 2004 X ——— — — ——— / ——— — — ——— — Bråkstreck Y ——— — ——— ——— % — ——— ——— — — Procent-tecken Z ——— ——— — — " — ——— — — ——— — Citat-tecken Å — ——— ——— — ——— ; ——— — ——— — ——— — Semikolon Ä — ——— — ——— : ——— ——— ——— — — — Kolon Ö ——— ——— ——— — § — — — ——— — Procedurtecken "Förstått" ¿ — — ——— — ——— Inleder frågesats i spanska och portugisiska É — — ——— — — ~ ——— — ——— — ——— Procedurtecken "Lystring" Ñ ——— ——— — ——— ——— ' — ——— ——— ——— ——— — Apostrof Ñ ——— ——— — ——— ——— # — ——— — — ——— Skillnadstecken. Kan förenklat symboliseras med // Ü — — ——— ——— & — ——— — — — "Ampersand" Û — — ——— ——— $ — — — ——— — — ——— SX, "S crossed" CH ——— ——— ——— ——— Š ——— ——— ——— ——— √ — ——— — — — Väntatecken ß — — — ——— ——— — — * — — — — Upprepningstecken Ç ——— — ——— — — ¡ ——— ——— — — — ——— Ŝ ——— — ——— — — Nyckel: — representerar kort signal, ——— representerar lång signal
Tabell 4. Internationella telegrafalfabetet (status 2005) jämte vissa nationella tillägg. (Se även specialtecken i morsealfabetet).
- ↑ I USA och Canada var detta tecken okänt, varför företaget Heathkit föreslog att utropstecken skulle sändas som
——— — ——— — ——— ———(KW), vilket medfört att somliga program för datoriserad tolkning av morsesignaler förknippar detta tecken med !. Det förekommer även att radioamatörer i USA och Canada använder tecknet——— ——— ——— —(vårt Ö; i amerikansk litteratur betecknat med MN) med innebörden !, ett arv från American Morse (Se avsnitt på annan plats i denna artikel).
Skillnadstecknet # kan användas på två sätt:
- på ömse sidor om förkortade siffror som särskiljare mot bokstäver
- Mellan heltal och allmänt bråk
Benämningarna skillnadstecken och åtskillnadstecken påminner om varandra, varför det ibland leder till förväxlingar, men de låter/ser ut helt olika: — ——— — — ——— respektive ——— — — — ———. Man måste vara noga med att skilja på dem eftersom de har helt olika innebörd.
Åtskillnadstecknet (symbol =) markerade ursprungligen gräns mellan telegramhuvudet, bestående av signaladress, tidsnummer, gruppantal etc (engelska preamble) och själva budskapet (engelska message). Senare har det fått en mer allmän innebörd som separator mellan stycken, vilka som helst, och ersätter det föråldrade alinea — ——— — ——— — — (betecknas med symbolen ¶).
Föråldrade tecken
Ännu i mitten på 1950-talet förekom för skiljetecknen andra kombinationer än vad som numera är internationell standard eller som helt tagits ur bruk:
Punkt– – – – – –Komma– ––– – ––– – –––Frågetecken––– ––– – – ––– –––Rätt– – ––– – –––"Allmän signal"– – – – – – – – –"Överdragningssignal"– – ––– –Telegram att sända––– – –Sändningen upphör– – –"Inbrytningstecken"– ––– ––– – –"Utbrytningstecken"– – ––– ––– –"Undersökningstecken"– – ––– – – –
Av dessa är det väl bara de tre första som har en självklar tolkning.
"Undersökningstecken" (i skrift tecknat som US), använde man vid kontroll av att utrustningen fungerade. Militärt användes tecknet även vid provringning vid varje kabelskarv vid trådlinjebygge. För signaleringen användes summern i fälttelefonen (modell 37, senare modell 37/43).
För de övriga tecknen tycks kunskapen om den exakta innebörden ha gått förlorad. Efterforskningar har hittills inte lett till någon instruktionsbok eller annan handling med definition.
Samma sak gäller signalen med 4 utropstecken i en följd, som skulle tolkas som "Varning för hög sändareffekt". Varför man måste varna, och vad som menades med hög, är idag oklart.
Olika sätt att beräkna sändningsshastighet
- Huvudartikel: Standarder för sändningshastighet inom telegrafi
Den hastighet varmed ett telegram överbringas har traditionellt angivits som antal ord per minut (wpm = words per minute). För att det ska bli meningsfullt måste man fastställa vad som menas med ett ord. Genom tiderna har det varit olika meningar härom. Det finns korta ord och långa ord. Det statistiska medelvärdet av ordlängden i ett längre textavsnitt varierar allt efter textens språk, och inom ett visst språk även i viss mån av textens karaktär och författarens favoritord.
En väsentlig faktor att komma ihåg är att frekvensen av olika bokstäver i en text varierar med språket, och att morsekoden uppvisar "långa tecken" och "korta tecken", allt efter tecknets konstruktion med olika kombinationer av korta och långa teckendelar.
Vid beräkning av hastigheten måste man komma ihåg att i ett ord ingår även tidsavståndet till nästa ord, vilket ibland glöms.
Hastighetsrekord vid telegrafimottagning
- Huvudartikel: Hastighetsrekord vid telegrafimottagning
Principer för transmitter-remsor
Creed-remsa för landtrafik
- Huvudartikel: Frederick George Creed
Wheatstone-remsa för oceankablar
- Huvudartikel: Charles Wheatstone
Remsa för fotocelltransmitter
Mottagningsanordningar
Soundern
Vid de första telegrafanläggningarna skedde detekteringen av de mottagna signalerna genom att korta och långa markeringar på ett eller annat sätt gjordes på en pappersremsa, som av ett lod- eller fjäderdrivet verk drogs med jämn hastighet. För att spara tid vid utskriften av telegrammet var det en person som "läste högt" från remsan, och en annan person skrev på diktamen. Det krävdes alltså två personer för mottagning, där åtminstone den ene måste vara telegrafikunnig.
Markeringen gjordes med en reläanordning, morseskrivaren, som slamrade. Därvid lät det lite olika när reläet smällde till och när det föll tillbaka mot viloläget. Det lät "klick" åt ena hållet och "klack" åt andra hållet. Exempelvis låter ett A ( – ——— ) klick-klack klick – – – klack, medan ett N ( ——— – ) låter klick – – – klack klick-klack. Det blir alltså en alldeles bestämd rytm, karakteristisk för varje tecken. Med lite träning lär sig telegrafisten avgöra när en teckendel börjar och när den slutar, trots att det är tyst däremellan. Duktiga telegrafister kunde höra rytmen och ensamma och utan mellanhänder skriva ner telegrammet alldeles rätt i samma ögonblick signalen hade anlänt. Vissa bolag förbjöd mottagning med klick-klack-metoden, då man trodde att den inte var lika säker som den konventionella metoden med två personer engagerade vid mottagningen. Prov visade emellertid att klick-klack-metoden var minst lika säker, och då var bolagen inte sena att acceptera, eftersom man ju kunde minska personalstyrkan och lönekostnaderna till hälften.
Ett problem var större stationer, där man hade mer än en linje. Då kunde det bli ett förskräckligt slamrande när flera telegram skulle tas emot samtidigt, och det blev ljudstörningar mellan olika telegraflinjer. (Alla telegrafister satt i samma rum.) Och det önskade ljudet var ändå inte särskilt starkt, och tågen som körde förbi alldeles utanför telegramrummet slamrade än värre.
Man ska komma ihåg, att vid denna tid var radioröret ännu inte uppfunnet, så det fanns inga tongeneratorer som kunde ge ljud till hörtelefoner, som ännu inte var uppfunna de heller. Ringklockor fanns i och för sig, men de var alltför långsamma för att kunna användas vid snabb telegrafering.
Man prövade en rad olika sätt att genom olika mekaniska utföranden av skrivreläet göra skillnaden i ljudupplevelse av klick resp klack större. Vidare monterade man hela anordningen i olika sorters lådor eller kammare med bestämda dimensioner som gav resonans för klick- och klack-ljuden, som då hördes tydligare. Resonanslådan kunde sen monteras alldeles i närheten av telegrafistens öra, varvid de akustiska störningarna från telegrafistkollegans linje inte blev så påtagliga.
Det är den anordningen med stor klangskillnad mellan klick och klack + en resonanslåda, som förstärker ljudet, som kallas sounder, ljudare.
En liknande teknik med akustisk hålrumsresonator har man exempelvis i musikinstrument såsom marimba och bongotrummor. (Se vidare Kundts rör)
Undulatorn
Undulatorn är en speciell morseteckenskrivare, särskilt väl lämpad för höga hastigheter. Med denna maskin ritas ett kontinuerligt bläckstreck på en löpande pappersremsa. Telegrafisignalen påverkar en elektromagnet, som drar pennan – ett bläckfyllt, mycket klent metallrör – ett stycke åt sidan. När signalen upphör släpper magneten, och pennan återförs av en fjäder eller på magnetisk väg till ett noll-läge. På detta sätt ritas en sick-sack-linje på remsan, där taggarna avspeglar signalens korta och långa teckendelar, som telegrafisten avläser genom att titta på remsan, som löper strax över tangentbordet på en skrivmaskin. Telegrafisten skriver ner meddelande i samma takt som remsan löper. Med övning går det att läsa flera tecken på en gång med ett enda ögonkast på samma sätt som en van läskunnig person läser tidningen eller en bok, när ögonen sveper över textraderna. Hjärnan uppfattar inte de enskilda bokstäverna, utan tolkar en hel ordbild bestående inte bara av ett ord utan av flera i en följd. Undulatorns tagg-mönster uppfattas som glyfer. Telegrafisten lär sig känna igen mönstret för hela ord eller flera ord i en vanlig kombination och skriver ner ord snarare än bokstavssekvenser. Normalprestationen för en yrkestelegrafist ligger med denna metod vid flera hundra tecken per minut.
Tolkning med datorstöd
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Olika utbildningsmetoder
NL-metoden
NL-metoden är den metod som under senare delen av 1900-talet tillämpades vid utbildningen av svenska militärtelegrafister.
I lektion 1 inlärs procedurtecknen = och + som förekommer i alla lektionsavsnitt.
I lektion 2 kommer de första bokstäverna, som är N ( ——— — ) och L ( — ——— — — ), därav namnet NL-metoden.
|
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
FG-BD-metoden
FG-BD-metoden är en utbildningsmetod där morsetecknen inlärs i en följd som är anpassad till utseendet på en skrivmaskins tangentbord. Det speciella med denna metod är att morsetecknen och rätt fingersättning vid maskinskrivning inlärs samtidigt på i stort sett hälften av den tid det skulle ta att lära sig telegrafera och skriva på maskin i separata kurser. Problemet med dålig och svårtolkad handstil är samtidigt eliminerat.
| Tangent | Finger | Morsetecken |
| F | Vänster pek- | — — ——— — |
| G | Vänster pek- | ——— ——— — |
| B | Höger pek- | ——— — — — |
| D | Vänster lång- | ——— — — |
Bokstäverna F, G, B och D är tecken som representerar sekvenser som förekommer i första och andra lektionen av utbildning enligt denna metod.
|
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Farnsworth-metoden
Grundprincipen för Farnsworthmetoden, så kallad efter dess skapare Philo Taylor Farnsworth, är att enskilda tecken sänds så snabbt att det är omöjligt att "räkna prickar och streck": tecknet måste memoreras som en rytm utan att synminnet tas i anspråk. Detta innebär 80-takt som minimum, kan gärna vara 100-takt eller mer. Som kompensation för den ovane nybörjaren förlängs i stället mellanrummen mellan tecknen, så att hastigheten sammanlagt motsvarar ungefär 25-takt. Efterhand som eleven går framåt minskas teckenmellanrummen samtidigt som teckenhastigheten också minskas något, så att proportioner helt enligt den fastställda standarden inträffar i trakten av 60-takt. Vid den fortsatta utbildningen drar man upp takten med det rätta tidsförhållandena för alla komponenter i ett meddelande.
En missuppfattning. Metoden med förlängda mellanrum har ibland felaktigt benämnts spärrad sändning, vilket emellertid är något helt annat. Spärrad stil är en sändningsstil, där de korta teckendelarna ("prickarna") blivit för korta i förhållande till avståndet mellan teckendelar (tyst intervall). Med en musikterm skulle detta kunna kallas staccato. Motsatsen, att ljudande teckendelar blivit för långa på bekostnad av avståndet mellan teckendelar, kallas klistrad stil eller släpande stil. Om den spärrade eller klistrade stilen blir alltför markerad klassas det som ett sändningsfel, enär det, särskilt i störd miljö, lätt leder till tolkningsfel vid mottagningen.
Koch-metoden
Ludwig Koch genomförde på 1930-talet ett antal undersökningar om effektiviteten i olika metoder att lära ut morsealfabetet. Han kom fram till att följande metod var den bästa och ledde snabbt fram till goda resultat.
- Börja med två bokstäver och kör dem direkt i 75-takt à 100-takt om och om till dess eleven vid ett 5 minuters-prov skriver ner tecknen med minst 90 % rätt.
- Lägg sedan till ett nytt tecken men inte mer, och kör på samma sätt tills nedskriften är minst 90 % rätt. Fortsätt så tills alla tecknen är inlärda.
Koch prövade olika ordningsföljder på nyinlagda tecken. En variant var följande grupper:
- E I S H
- T M O
- A D G K
- N R U W
- B C F J
- L P O V
- X Y Z
- 1 2 3 4 5 6 7 8 9 0
- . , ? ; / (
- √― + = @ (den äldre tolkningen, det vill säga SK) samt HH
En annan indelningsföljd är:
- K M R S U A P T L O
- W I . N J E F 0 Y ,
- V G 5 / Q 9 Z H 3 8
- B ? 4 2 7 C 1 D 6 X
- = @ +
Det är t v oklart huruvida dessa listor föreslagits av Koch själv, eller om det är skapelser av hans lärjungar, som praktiserat Kochs idéer.
Koch rapporterar att han med sin metod lyckades driva en elevgrupp till 100-takt på 13 timmar.
Not. Ovan gäller den äldre betydelsen av @ "Slut på sändningen" med koden: – – – ——— – ———
ej den nya betydelsen av @ som separator i e-postadresser: – ——— ——— – ——— – som ju inte fanns på Koch:s tid.
EIS-metoden
EIS-metoden går ut på att man systematiserar inlärningsföljden i något slags "morsealfabetisk ordning". Flera varianter har praktiserats, exv denna:
1. Först lär man in alla tecken med enbart korta teckendelar:
— = E — — = I — — — = S — — — — = H — — — — — = 5
2. Sedan fortsätter man med alla tecken som börjar med 1 kort teckendel, som sen följs av långa teckendelar:
— ——— = A — ——— ——— = W — ——— ——— ——— = J — ——— ——— ——— ——— = 1
3. I nästa grupp alla tecken som börjar med 2 korta teckendelar:
— — ——— = U — — ——— ——— = Ü — — ——— ——— ——— = 2
(...och så vidare.)
I andra varianter kan man systematisera grupperna enligt någon annan princip.
Detta sätt att systematisera morsealfabetet har rönt åtskillig kritik. Elevernas tankar leds av EIS-metoden till en "visuell" minnesbild i stället för en "ljudbild", minnet för en viss "rytm". Det är rytmen som är det viktiga vid hörmottagningen, inte minnet för en viss bild för ögat – man skulle kunna säga att rytmen motsvarar det skrivna språkets ordbilder.
Synminnet och hörselminnet är lokaliserat på helt olika ställen i hjärnan. Skall man bli skicklig på någon specialitet, vad det vara må, är det viktigt att man "gymnastiserar" rätt del av hjärnan. Detta gäller även hörmottagning av morsesignaler. Vid sändning tillkommer handens motorik, men den ska i hjärnans associationsvägar inte riktas mot att åstadkomma en viss kombination av långa och korta streck för "det inre ögat", utan i stället för att återskapa den rytm, som finns lagrad i hjärnan som ett ljudminne. Det är precis som vid annan sport: Vill man slå olympiarekord i löpning 100 meter, är det till föga nytta att öva sig i pistolskytte.
EIS-metoden kan i och för sig vara ett medel att lära eleverna att memorera morsealfabetet på kortast möjliga tid, men när det gäller förmåga att ta emot morsesignaler i hög takt är EIS-metoden en hämmande faktor.
Lär morse på Internet
På Icwo.net finns träningsprogram för morse.
På Internet hämtbara morseträningsprogram
Det finns numera ett stort antal program såväl för nedladdning som för diretkträning över internet. De flesta programmen är avsedda för Microsofts operativsystem – allt ifrån DOS till senaste Windows-version – men det finns en del även för Mac OS, Mac OS X och Linux.
En del av programmen är avsedda för nybörjares grundstudier, men somliga är lämpliga även för hastighetsträning för avancerade telegrafister. Här följer ett urval.
Följande är så kallad freeware, det vill säga helt gratis.
-
- Just Learn Morse Code
- CW Player
- Morsecat av DK5CI
- MOSH av SM6KFY
- RufzXP-Tancred av DL4MM och IV3XYM. Höghastighetsträning med inriktning på anropsignaler.
- The Mill av Jim Farrior (W4FOK)
- QRQ för Linux/Unix av DJ1YFK
Följande är så kallad shareware, vilket innebär frivillig betalning av ett mindre belopp.
-
- NuMorse av Tony Lacy (G4AUD)
Följande ger engelsk klartext gratis direkt över Internet för den som redan har grundkunskaper.
-
- American Radio Relay League (W1AW). Takter kan väljas mellan 25-takt och 200-takt. Samma program kan även mottagas på radio kortvåg vilket ger träning i rätt miljö med olika slags naturliga radiostörningar. Detta är idealiskt för fortbildning av den som redan kan grunderna. För nybörjare är den störningsfria mottagningen via Internet bättre.
Följande program omvandlar en text till en mp3-fil:
-
- ebook2cw av DJ1YFK
Föråldrade koder (Före ITA-1)
En märklig kod, som helt avviker från allt annat, tillämpades av US Navy i början av 1900-talet.
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Det mest egendomliga med detta alfabet är att vissa siffror – men inte alla – saknar egen kod. I stället delar de kod med vissa bokstäver enligt vidstående tabell. Det förutsattes att man skulle förstå av sammanhanget om tecknet skulle tolkas som bokstav eller siffra. Skiljetecken användes inte alls.
Varför man gjorde så är idag svårbegripligt. Feltolkningar, i värsta fall ledande till katastrofala missförstånd, är så att säga inbyggt i systemet. Följande är en hypotes för möjligt motiv:
Man ville begränsa koden till högst 4 teckendelar. Detta blir till förmån för kort överföringstid, 5 teckendelar tar ju mera tid i anspråk att sända. Men med en begränsning till endast max 4 teckendelar räcker antalet kombinationer inte till mer än 30 tecken. Det är för lite för 25 bokstäver + 10 siffror. Därför blev det dubbelbeläggningar för 5 överskjutande tecken. Man kan konstatera att de bokstäver som blivit valda för samläggning med siffror är B F G M V. Dessa tillhör de mindre frekventa i engelska språket, vilket då innebär att tolkningsproblem inte inträffar så ofta. Åtminstone vid klartext. Vid krypto, som man får förutsätta användes i US Navy, gäller emellertid inte detta, då frekvensfördelningen ändras radikalt vid kryptering. Motivet till valet av de siffror som skulle dela plats med bokstäver har numera förlorats i historiskt dunkel. I brist på dokumentation kunde man kanske tänka sig följande, som om inte annat, åtminstone kan duga som minnesregel:
-
- 0 = Blank
- 4 = Four
- 6 och G ser ganska lika ut vid handskrift
- 7 = seVen
- 9 = Maximum
Systemet övergavs ganska snart. Berodde det kanske på att man upptäckt förväxlingsproblem vid tolkningen av de dubbeltydiga tecknen?
- Not
I somliga källor tycks man ha blandat ihop 0 (noll) med O (Olov) samt 3 med 8. Det vore tacknämligt, om någon kunde leta fram en originalhandling i något arkiv för verifiering och ytterligare historisk belysning av detta system.
Inofficiella tecken
1. På den tiden det i den maritima tjänsten fortfarande var obligatoriskt med telegrafi för kommunikationen mellan land och fartyg, hade det bland många kuststationer kring Medelhavet utbildats en praxis att använda tecknet O (Olov) ——— ——— ——— som substitut för 0 (noll) ——— ——— ——— ——— ——— . Detta kallades i yrkesjargongen telegrafister emellan för medelhavsnolla. Veterligt finns ingen myndighetssanktion för detta påhitt. Varför man inte tog steget fullt ut och använde den förkortade nollan ——— förvånar; någon förklaring är inte känd.
2. Inom amatörradiotjänsten gäller att tecknet K ——— – ——— innebär att vem som helst kan hoppa in i diskussionen. Om man i stället vill ha svar bara från den motstation som framgår av den använda anropsignalen använder man tecknet
——— – ——— ——— – som egentligen är vänsterparentes (. Detta tecken skall dock tolkas som en sammansättning av tecknen för K och N, KN. N:et står för engelskans "nobody" (underförstått "nobody else"), alltså en markering att ingen annan än motstationen skall svara.
Förkortade siffror
Koden för siffror innehåller många teckendelar, som det tar lång tid att sända. Vissa typer av meddelanden innehåller (nästan) enbart siffergrupper, till exempel meteorologiska telegram, så kallade OBS-ar. För att korta överföringstiden har man infört följande alternativa tecken för siffror:
1 — ——— 2 — — ——— 3 — — — ——— 4 — — — — ——— 5 — — — — — alternativt — 6 ——— — 7 ——— — — 8 ——— — — — 9 ——— — — — — 0 ———
Eftersom dessa koder normalt betyder bokstäver, och det inte är uteslutet att bokstavstext också förekommer i telegrammet, måste man på något sätt markera, när en viss kod ska tolkas som siffra respektive som bokstav. Det gör man genom att sekvenser som ska tolkas som siffror inleds och avslutas med skillnadstecken, – ––– – – ––– . (Lägg märke till de olika betydelserna av skillnadstecken och åtskillnadstecken!)
Enligt Telegrafverkets instruktion 1950 fick förkortade siffror användas endast i följande fall:
- I inledningen, före den egentliga texten
- I telegram med beteckningen siffertext
- Vid telegrafistens kollationering av sifferuttryck och namn enligt fastställd trafikmetod. Sådan taxerad kollationering, som var begärd av avsändaren skulle sändas med oförkortade siffror.
Skiljetecken och speciella trafikförkortningar i American Morse (Presstelegram)
. Punkt (vanlig) — — ——— ——— —
. Decimalpunkt ——— — ——— ———
, Kommatecken — ——— — ———
? Frågetecken ——— — — ——— —
! Utropstecken ——— ——— ——— —
: Kolon ——— — ——— — —
:— Kolon tankstreck ——— — ——— — ——— — —
:" Kolon citattecken ——— — ——— — — ——— —
↵ Ny rad ——— ——— ——— ———
; Semikolon — — — — —
$ Dollars — — — — ——— — —
¢ cents — — —
£ Pounds Sterling — — — — — - ——— — —
/ Shillings — — ——— ———
d Pence ——— — —
- Bindestreck — — — — — ——— — —
— Tankstreck ——— — — — ——— — —
„ Citat börjar — — ——— — ——— —
‟ Citat slut — — ——— — ——— — ———
' Apostrof
eller citat inom citat — — ——— — — ——— — —
/ Bråkstreck — — ——— ———
Kursiv
eller understrykning — — ——— — ——— — —
Versaler — — — — ——— — —
[ Vänsterklammer
eller ] högerklammer ——— — — — — ——— — —
( Vänsterparentes — — — — — ——— —
) Högerparentes — — — — — — — — —
I affärstelegram förekommer ofta diverse tal, och för detta fanns speciella regler. Om ett tal bestod av mer än 3 siffror sköts ett kommatecken in mellan var tredje siffra, räknat från höger. Detta är enligt gängse anglosaxisk praxis. Men om det var, vilket ofta händer, en rad av nollor i slutet av talet fanns det vissa förkortningar, som i förekommande fall inkluderade kommatecken. Några exempel:
| 700 | sänds som 7 hnd |
| 15,000 | sänds som 15 tnd |
| 18,000,000 | sänds som 18 mln |
Men det krävdes att mottagaren skulle skriva ut alla nollorna i stället för bokstavsförkortningarna! Detta innebar att telegrafisten måste ligga med stor så kallad eftersläpning – i praktiken alltså hålla fyra eller fler tecken i huvudet – innan han började skriva. Medan han fortfarande höll på att skriva nollor (i rätt antal!) måste han i huvudet börja memorera nästa teckenföljd. Det krävs mycket övning för att klara av detta!
Visselspråket
På La Gomera, en av Kanarieöarna, används ett språk med visslingar, Silbo Gomero, som har vissa likheter med morsealfabetet i det att visslingar av olika karaktär motsvaras av morsealfabetets långa och korta teckendelar. Det är inte fråga om någon parallellkod till morsealfabetet, utan det är en helt unik kod för bokstäver, stavelser och t o m vissa ljud.
Marin telegrafering
En sorts telegrafering görs med ljudsignaler på större motordrivna fartyg, när man vill informera om omedelbar navigering i syfte att varna andra fartyg om sina avsikter, så att ombordläggning (kollision) undvikes. Det är en sorts motsvarighet till körriktningsvisare och bromsljus i biltrafik. Här följer några exempel på sådana ljudsignaler:
| Ljud | Morsetecken | Betydelse |
|---|---|---|
| — | T | Lystrings- och svarssignal |
| • | E | Jag går styrbord hän |
| • • | I | Jag går babord hän |
| • • • | S | Jag går med full maskinstyrka back |
| — — | M | Ovisshets-signal |
| • — | A | Jag går |
| — • | N | Jag ligger still |
| — • • | D | Jag håller min kurs |
| • • — | U | Jag vill lägga till ombord |
| • — • | R | Oklara lanternor |
| — • • • | B | Lots-signal |
| • • • • | H | Nödsignal |
En annan marin tillämpning är så kallade morsefyrar. Sådana blinkar oupphörligt ett morsetecken enligt en särskild tilldelning för att man vid navigeringen ska kunna skilja närliggande fyrar från varandra, som annars lätt skulle kunna förväxlas.
Se även
Externa länkar
- Just Learn Morse Code (ikon en)
- Superaldis, Morse med ljussignal simulator
- UltraMorse, Morse trenings program
- Wikimedia Commons har media som rör Morsealfabetet
