Hyperkorrektion

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök

Texten från svenska Wikipedia

Hyperkorrektion är ett språkfel som består i en felaktig rättelse enligt en förmodad eller feltolkad språknorm.

Hyperkorrektion uppstår ofta när en skribent växlar mellan talspråk och skriftspråk, och misslyckas med att överföra ett talspråkligt uttryck till standardskriftspråk. Ett inte helt ovanligt exempel på hyperkorrektion i skrift är att konsekvent använda dem för både de och dem:

*Vi ringde cateringfirman och bad dem komma till lokalen och dem sa att dem skulle komma om cirka 10 minuter.

Skribenten är i detta fall medveten om att det som i talspråket uttalas "dom" inte skrivs på det sättet i skrift, men misslyckas med att skilja mellan objektsformen "dem" och subjektsformen "de".

Ett liknande fall är förväxling av infinitivmärket att och konjunktionen och, som båda kan uttalas som å. Exempel är den korrekta meningen Jag har svårt att se, som i talspråk blir ja har svårt å se och hyperkorrigerat Jag har svårt och se.

Ett mer komplicerat exempel på hyperkorrektion är när skribenten tillämpar den så kallade biff-regeln trots att en att-bisats inleds med ett annat satsled än subjektet. Denna typ av hyperkorrektion är ganska etablerad i kanslisvenska^[1], och kan se ut så här:

*Målsägande säger att tidigare pojken inte har haft några problem.

Normalt har bisatser en annan ordföljd än huvudsatser, även om bisatsinledaren är att. Om adverbialet tidigare stryks ur föregående mening föjer den biff-regeln. Däremot måste huvudsatsordföljd användas om bisatsen inleds med ett adverbial. I exemplet ovan har skribenten tillämpat biff-regeln trots att bisatsen inleds med ett adverbial.

Hyperkorrektion kan uppstå när man försöker återge föråldrade språkregler eller ord. Ett exempel är Luciasången:

Originaltexten lyder

Kring jord som soln förlät

där ordet förlät betyder "lämnade", men uppfattas som en förvrängning av förgät, så en hyperkorrigerad text blir

Kring jord som soln förgät

Vissa typer av hyperkorrektion kan vara lokala, till exempel finns hyperkorrektionen *Aportekarnes (varumärket Apotekarnes) huvudsakligen i den nordöstra delen av utbredningsområdet för tungrots-r (läs Småland). Anledningen till denna hyperkorrektion är att r-ljudet i denna del av Sverige faller bort i vissa fonetiska sammanhang. Skribenten är antagligen medveten om att ett ord som sport stavas med ett 'r' även om det inte hörs på den lokala dialekten, och sluter sig felaktigt till att även Apotekarnes stavas på det sättet.

Hyperkorrektion förekommer även vid överföring från skriftspråk till talspråk. Ett exempel är historien om skoleleven som skall läsa en text om Goethe, och uttalar namnet "goete", varpå läraren påpekar att "'oe' uttalas 'ö' i det här namnet", varpå eleven börjar om:

*"Göte var en stor pöt".

Hyperkorrektion i talspråket uppstår ibland vid uttal av lånord. Ett känt exempel på svenska är uttalet av entrecôte, som ofta uttalas utan ett avslutande t-ljud, trots att detta uttalas tydligt på ursprungsspråket franska.

Även vanligt bland barn som när de i spontana rollspel vill efterlikna vuxnas tal och manér, t.ex. att uttala det jakande "ja" som "jag" (-Jag, tack gärna) eftersom det är lätt att tro att det är det korrekta sättet att uttala det på grund av att "jag" uttalas just "ja" i talspråk men stavas med avslutande g.