Från Rilpedia

Glesbygdsverket var en statlig myndighet som rapporterade om utvecklingen i Sveriges glesbygder, landsbygder och skärgårdar.

Myndigheten var knuten till Näringsdepartementet under näringsminister Maud Olofsson. Kontoret fanns i Östersund och där arbetade cirka 35 personer.

Glesbygdsverket grundades som Glesbygdsmyndigheten 1991 och ersatte då den tidigare statliga glesbygdsdelegationen som tillsattes 1977 efter initiativ från dåvarande industriminister Nils G. Åsling (c). Myndigheten bytte till sitt nuvarande namn 1995.

Glesbygdsverket avvecklades tillsammans med Institutet för tillväxtpolitiska studier och Nutek den 31 mars 2009. Den verksamhet som där bedrevs vid dessa myndigheter slogs samman med verksamheten avseende kommersiell service hos Konsumentverket och övergick till Tillväxtverket samt Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser.^[1]

Innehåll 1 Historia 1.1 Generaldirektörer 2 Kritik 3 Referenser

Historia

Glesbygdsdelegationen fick 1977 i uppdrag att behandla glesbygdens speciella problem, som sysselsättning och service, vilket var en fortsättning på den regionalpolitik som initierades efter 1950- och 1960-talens rationaliseringar inom jord- och skogsbruk, samt den stora folkomflyttningen som Sveriges omvandlig till välfärdssamhälle skapat från framför allt landsbygden i norra och mellersta Sverige till större städer.^[2] Glesbygdsdelegationen var en kommitté vid industridepartementet under hela 1980-talet och ägnade sig åt ett flertal olika projektverksamheten och tillsammans med Folkrörelserådet var delegationen den drivande kraften bakom kampanjen Hela Sverige ska leva^[2], där delegationen uppmanade myndigheter att samarbeta för landsbygdens utveckling^[3].

Delegationen fick ökade anslag under 1980-talet och i början av 1990-talet beslutade Sveriges riksdag att inrätta Glesbygdsmyndigheten, med säte i Östersund, för att samordna glesbygds- och landsbygdsprojekt. Efter invigningen den 2 april 1991, där bland annat dåvarande industriminister Rune Molin (s) höll tal, kom den nya myndighheten att nästan helt ägna sig åt så kallade pilotprojekt. Målet för den nya myndigheten var främst att utvecklas till ett "nationell kunskapscentrum för glesbygdsfrågor", förmedla information till myndigheter, organisationer och gemene man, bevaka vilka konsekvenser olika statliga åtgärder skulle få för glesbygden samt att "göra glesbygden och skogslänen attraktiva för människor att bo och leva i"^[2]. De olika pilotprojekten minskade i takt med att länsstyrelserna utvecklade sina projektverksamheter^[4].

I och med EU-inträdet 1995 erhöll verket ett flertal nya arbetsuppgifter, främst "Leader" och mot slutet av 1990-talet försvann projektverksamheten och verkets uppdrag kom att omfatta utredningnar, analyser och samordning.

Generaldirektörer

• Marianne Stålberg
• Pia Enochsson 1998-2003
• Kerstin Wallin 2004-

Kritik

Glesbygdsverket har kritiserats för att vara en opinionsbildande myndighet av såväl debattörer, enskilda politiker och statliga utredare. I en intern rapport sades det till exempel om Glesbygdsverket att "opinionsbildning är deras kärnverksamhet", något som verkets ställföreträdande generaldirektör dementerade. ^[5] De socialdemokratiska riksdagsledamöterna Hillevi Larsson, Britt-Marie Lindkvist, Nalin Pekgul och Siw Wittgren-Ahl från Stockholm, Göteborg och Malmö menade i en debattartikel i DN 1999 att som motpol till Glesbygdsverket borde ett särskilt "Storstadsverk" bildas för att balansera den statliga opinionsbildningen. ^[6] Andra riksdagsledamöter, som till exempel Tobias Krantz (fp), har vid ett flertal tillfällen argumenterat för myndighetens avskaffande.

Referenser

1. ↑ Budgetpropositionen för 2009, Utgiftsområde 19: Regional tillväxt s. 43.
2. ↑ ^{2,0 2,1 2,2} Stålberg, Marianne (1991). "Glesbygdsmyndigheten" i Sten Rentzhog: Jämten 1992. Östersund: Jämtlands läns museum, sid. 196-201.
3. ↑ ”Organisation - historik”. BygdeNet. http://www.helasverige.se/doc.ccm?id=97. Läst 23 september 2008. 
4. ↑ ”Glesbygdsverket 10 år”. Glesbygdsverket. 20 november 2001. http://www.glesbygdsverket.se/site/textversion.aspx?id=7121. Läst 23 september 2008. 
5. ↑ ”Intern rapport hotar statliga jobb”. Östersunds-Posten. 20 november 2006. http://www.op.se/parser.php?level1=2&level2=6&id=724222. Läst 23 september 2008. 
6. ↑ Rothstein, Bo. ”Från reformbyråkratier till ideologiska statsapparater” (PDF). Göteborgs universitet. http://www.pol.gu.se/file/Person/Rothstein/Samfunnsforsk.pdf. Läst 23 september 2008.