Husbehovsbränning
Från Rilpedia
Husbehovsbränning är en svensk beteckning på legal hembränning, det vill säga tillverkning av brännvin eller andra spritdrycker för eget bruk.
Historik i Sverige
Den svenska lagstiftningen kring spritframställningen har varierat mellan olika perioder, och samma sak gäller beskattningen av den. I den första egentliga brännvinsförordningen från år 1741 skildes på husbehovsbränning och "salubränning", det vill säga kommersiell brännvinsframställning. Antalet husbehovspannor i bruk i Sverige uppgick i början av 1830-talet till över 170,000.[1] En ökad mängd kommersiella ångbrännerier innebar att antalet därefter minskade. 1853 uppgick antalet dock fortfarande till över 30,000.[2] Ett ökande alkoholmissbruk fick alltmer uppmärksamhet under 1850-talet, och från 1855 skärptes brännvinnslagstifningen och beskattningen. Detta ledde till att möjligheten till husbehovsbränning helt avskaffades år 1860.[2]
Egen framställning av spritdrycker i Sverige har därefter utgjorts av illegal hembränning snarare än husbehovsbränning.
1 januari 2000 blev det straffbart att köpa och inneha hembränt. Hembränt kallas också, tillsammans med smuggelsprit, för svartsprit.
Källor
- ↑ Nordisk familjebok, band 2 (1878), sp. 1255, uppslagsordet Brännvinslagstiftning
- ↑ 2,0 2,1 Nordisk familjebok, band 2 (1878), sp. 1256, uppslagsordet Brännvinslagstiftning
