Sankt Lars kyrka, Lojo
Från Rilpedia
Sankt Lars kyrkan i Lojo är byggd i slutet av medeltiden, exakt datering diskuteras det om bland kyrkoforskarna, men man är överens om åren omkring 1480-1510 som en sannolik uppbyggnadstid. Oavsett vad är kyrkan Finlands största medeltidskyrka, efter Åbo domkyrka och Nådendals klosterkyrka, med sina 670 kvadratmeter i kyrkorummet är den nästan dubbelt så stor som den genomsnittliga finländska församlingskyrkan från samma tidsepok. Lojo pastorat omnämns redan år 1323, så kyrkan bör haft en föregångare, troligtvis i trä, antagandet förstärks också av att under kyrkgolvet har hittats mynt från Magnus Erikssons regeringstid. Sankt Lars kyrkan är belägen nära den östra stranden av Lojo sjö. Kyrkan har plats för cirka 700 personer.
Innehåll |
Exteriör
Likasom övriga medeltida gråstenskyrkor i Finland framträder Sankt Lars kyrkan i Lojo så gott som utan några prydnader. Endast de av tegel uppförda gavlarna är även här medels fördjupningar i murytan utsirade med kors och några enkla ornament i form av rundlar och horisontella ränder.
Interiör
Kyrkans inre är rikt utsmyckad med kalkmålningar på väggar, pelare och valv, vilka restaurerades åren 1886 och 1889. Dessa är inte målade efter någon strängt utstakad plan, men bilderna framträder dock i allmänhet gruppvis, så till exempel scenerna ur Moses och israliterna historia, legenderna om Kristoforus, Katarina, Daniel och madonnans föräldrar, Yttersta domen och så vidare. De borgerliga kostymerna i målningarna tillhör senare hälften av 1400-talet och tiden för målningarnas utförande har anslagits till 1510-1522. Särskilt bildernas etnografiska värde är ganska stort, såsom utvisande det sätt, varpå hög som låg under denna tid gick klädd, men även i tekniskt avseende är de intressanta. Målarens namn är inte känt, men han har utan tvivel, trots sina tekniska brister, varit konstnärligt begåvad och uppfyllt väl sin plikt gentemot den praktälskande katolska kyrkan, som var hans arbetsgivare.
Källa
- Reuter, Odo Morannal (1850-1913), Finland i ord och bild. Stockholm 1901, s 207ff.
