Yngre nysvenska
Från Rilpedia
 Artiklar om svenska |
Yngre nysvenska var det svenska språk som talades och utvecklades under en period som börjar 1732 och vars slutdatum kan sättas till antingen utgivandet av Röda rummet 1879 eller till stavningsreformen 1906, varefter nusvenskan tar över.
I december 1732 gav Olof von Dalin ut det första numret av tidningen Then Swänska Argus. Den innehåller satirer och kåserier och för första gången publicerades text skriven med ledigare stil.
Under den yngre nysvenska perioden genomgick det språk som under den äldre nysvenska perioden blivit riksspråk en omfattande standardisering, mycket tack vare den Svenska Akademien som instiftades 1786
Under 1700-talet dominerade Frankrike som kulturnation i Europa. Resultatet blev bland annat en mängd franska lånord[1] och ett franskt inflytande på svensk syntax.[2] Särskilt under 1700-talets senare hälft var inflödet av franska lånord stort. Till skillnad från de ord som kom under den äldre nysvenskan, är man nu säker på att dessa ord kom raka vägen från franskan, ej genom något annat språk. Mycket kom genom fransk litteratur och franska turister. Orden som kom handlade om livet hos de högre ställda, till exempel om heminredning (chiffonjé, garderob), tyg (batist, flanell) eller kultur (aktör, applådera).
Innehåll |
Ortografi
Stavningsdebatten under 1700-talet var mycket livlig och trots att många var missnöjda med den oreda som fanns i ortografin kom inga initiativ till standardisering från centralt håll. Istället var det aktörer som Vetenskapsakademien och Vetenskapssocieteten som drev frågan. En av Sveriges ledande boktryckare, Lars Salvius, spelade en stor roll genom att i sitt tryckeri omsätta åsikter (nyare varianter) i praxis. Genom att förverkligas på tryckerier blev många idéer accepterade även av tidigare kritiker.[3]
Några decennier in på 1700-talet råder stor enhetlighet inom följande:[4]
- Dubbeltecknade vokaler (een öö) har slutat förekomma.
- dh och th som först användes för att skriva de fornsvenska frikativorna har försvunnit ur skrift.
- z är inte längre ett tecken för s.
- Inskott av b och p förkommer inte länge i ord som gam(b)la.
- ij förekommer inte längre.
_av_Carl_Peter_Mazer.jpg)
Nästa steg inom ortografins utveckling togs av Svenska Akademien som vid sin instiftande fick i uppdrag att ta fram en ordbok och en grammatik som skulle bidra till "stadga och befordran af god smak". Den anslöt sig ursprungligen till den ålderdomliga stavningen i 1734 års lag men gav ledamoten Carl Gustaf af Leopold i uppdrag att ta fram ett förslag till ny stavningsstandard. Förslaget, som lades fram 1801, innehåller bland annat regler för dubbelteckning av konsonant som liknar den nutida svenskans samt försvenskning av franska lån (till exempel bataille -> batalj). Förslaget gillades av kungen och akademien. Carl Jonas Love Almqvist publicerade 1829 en rättstavningsbok som tack vare sin korthet och enkelhet var mycket viktig för reglernas genomslag.[5]
Under artonhundratalets mitt blev skandinavismen allt viktigare för den ortografiska debatten. Ett möte 1869 med representanter från Norge, Sverige och Danmark diskuterade en reform som skulle få stavningen och uttalet i länderna att närma sig varandra. (Carl Gustaf af Leopolds förslag hade mer utgått från att standardisera etablerat bruk än från faktorer utanför skriftspråket.) De radikala förslag som lades fram fick dock inget gehör i den ordlista som Svenska Akademien lade fram 1874. Det blev upptakten till sekelskiftets språkdebatt och stavningsreform.[6]
Morfologi
Under 1700-talet förespråkade många grammatiker att man skulle införa -it i supinum och ha -et i participen. Fördelningen lärdes ut skolorna och slog igenom på 1800-talet, ett bra exempel på framgångsrik språkplanering.
Konstruktion med bara framförställd definit artikel (den man) dog ut kring mitten av 1700-talet. Därefter användes den bara som ett arkaiserande drag i poesi. Användandet av indefinit artikel (en kvinna) nådde nusvensk nivå under 1700-talet.
Syntax
Under 1700-talet försvann OV-ordföljden (objekt före infinit verb, Jag har henne älskat.) Bruket att placera verbet först i huvudsatser när man radar händelseförlopp på varandra (narrativ inversion) försvann också ur skriftspråket. Den bisatsordföljd som gäller för nutida svenska blev norm. Svenskan fick även subjektstvång.
Se även
Fotnoter
- ↑ Edlund & Hene, Lånord i Svenskan s.54-56
- ↑ Juhani Stenfors, Svenska på franskt manér, hela boken
- ↑ Gertrud Pettersson, Svenska språket under sjuhundra år, s. 162-164
- ↑ Lillemor Santesson, Tryckt hos Salvius, 276 f.
- ↑ Gertrud Pettersson, Svenska språket under sjuhundra år, s. 164-165
- ↑ Gertrud Pettersson, Svenska språket under sjuhundra år, s. 165-166
Litteratur
- Edlund & Hene, Lånord i svenskan, ISBN 91-1-964772-7
- Pettersson, Gertrud, Svenska språket under sjuhundra år, Lund 2005
- Santesson, Lillemo, Tryckt hos Salvius, Lundastudier i nordisk språkvetenskap A 37 (1986)
- Stenfors, Juhani, Svenska på franskt manér, om syntaktiska gallicismer i 1700-talets och det tidiga 1800-talets svenska, Vasa 2005
