Världsarv

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Flagga med världsarvslogotyp
Världsarven fördelade på jordens länder. Flest världsarv finns i Europa.
Ej att förväxla med världsminne eller världens sju underverk.

Ett världsarv är en unik kultur- eller naturhistorisk miljö som vittnar om människans eller jordens historia.

FN-organisationen Unesco upprätthåller en lista över världsarv och det står medlemsländer fritt att nominera objekt till listan. En vanlig missuppfattning är att världsarv placerats på listan efter en extern och objektiv värdering av utomstående experter; så är alltså inte fallet. Det är respektive land som lyfter fram de objekt man önskar placera på listan. Därefter beslutar en världsarvskommitté efter rådgivning av experter huruvida objektet uppfyller de krav och de kriterier som finns i konventionen.

Att både Gammelstads kyrkstad utanför Luleå och Egyptens pyramider är placerade på världsarvslistan betyder således att Sverige valt att placera kyrkbyn på världsarvslistan, medan Egypten valt ut de välkända pyramiderna. Det innebär däremot inte en värdering av de båda platsernas relativa kulturhistoriska värde.

Medlemslandet är därefter i enlighet med konventionen förpliktigat, åtminstone moraliskt, att sörja för att världsarvet bevaras åt eftervärlden. När en miljö eller ett fenomen antagits som världsarv skall det vara en angelägenhet för hela mänskligheten, enligt Unesco.

Det finns i dag (juli 2008) 878 världsarv i 145 anslutna länder; av dessa är 679 kulturarv, 174 naturarv och 25 en kombination av de båda typerna.[1] Varje år har tillkommit i snitt 28 världsarv. Italien har med sina 43 världsarv flest av alla länder.

Innehåll

Världsarvskonventionen

Världsarvskonventionen (Konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv) är den konvention som instiftar begreppet världsarv och syftar till att få de undertecknade länderna att säkra skyddet för sina natur- och kulturarv. Utkastet till konventionen presenterades på FN-konferensen om Mänsklig miljö i Stockholm i juni 1972 och antogs samma år den 16 november av Unescos generalförsamlings 17:e kongress i Paris[2]

Världsarvskommittén

Huvudartikel: Världsarvskommittén

Världsarvskommittén (World Heritage Committee) finns till för att verkställa världsarvskonventionen och ansvara för uppdaterandet och publicerandet av världsarvslistan.[3]. Den består av 21 ledamöter från lika många länder. En gång om året sammanträder kommittén[4]. Om minst 2/3 av medlemsstaterna så begär hålls en extra konferens.[5]. Fram till idag (maj 2009) har 186 länder ratificerat Världsarvskonventionen[6].

Världsarvsfonden

Varje land som anslutit sig till konventionen betalar vartannat år in ett bidrag motsvarande en viss procentandel av den medlemsavgift man betalar till Unesco. Procentsatsen fastställs på Generalsamlingen för konventionens medlemsstater och är idag satt till en procent, vilket är den högsta nivå som konventionen tillåter.[7] Varje land får givetvis ge ett frivilligt bidrag därutöver. Totalt får man till världsarvsfonden in omkring fyramiljoner amerikanska dollar per år[8]. Det är världsarvskommittén som bestämmer om användningen av pengarna i fonden.

De fonderade medlen används dels till skyddsåtgärder av hotade världsarv (exempelvis Dubrovnik), men kan också användas för att återställa världsarv som helt eller delvis förstörts (exempelvis de stora buddastatyerna i Bamiyan).

Nordiska världsarvsstiftelsen

Varje land uppmuntras också i konventionen att överväga att etablera nationella offentliga och privata stiftelser eller organisationer som verkar för världsarvskonventionens mål och kan samla in pengar till världsarvsfonden för skyddet av kultur- och naturarv.[9]

I Norden är det Nordiska världsarvsstiftelsen (Nordic World Heritage Foundation) som arbetar för att implementera och leva upp till Världsarvskonventionen. Stiftelsen grundades 1996 som Nordic World Heritage Office (Nordiska världsarvskontoret) efter en överenskommelse mellan Unesco och Norges regering[10]. I mars 2002 omvandlades kontoret till stiftelsen Nordic World Heritage Foundation. Stiftelsen understöds av Norges miljöministerium och styrelsen har representanter från alla nordiska länder.

Afrikanska världsarvsfonden

Den 5 maj 2006 startades i Sydafrika en afrikansk världsarvsfond[11]. Det främsta målet med denna fond blir att reducera antalet hotade världsarv i Afrika. Afrika är nämligen den världsdel som idag har flest hotade världsarv (16 av 33). Ett annat mål är att fonden kan hjälpa till att öka antalet världsarv i Afrika, då kontinenten idag är starkt underrepresenterad i förhållande till det totala antalet världsarv.

Bidrag kommer att ges till afrikanska länder för att stödja underhållet av befintliga världsarv. Det kommer också ges bidrag för att göra inventeringar av vilka objekt som kan tänkas vara intressanta för att sättas upp på världsarvslistan och till att förbereda nomineringar av de inventerade objekten. Bidragen kommer även omfatta utbildning av personal.

Sydafrika donerade 20 miljoner rand (cirka 23 miljoner svenska kronor) för att få igång fonden. Indien och Israel har också utlovat stöd. Fonden kommer att ledas av ett ideellt arbetande förtroenderåd med två ledamöter för varje region i Afrikanska unionen. Alla ledamöter i förtroenderådet ska vara experter i bevarandet av kultur- och naturarv. Första bidragen från fonden kommer kunna betalas ut 2007.

Världsarvscentret

I takt med att världsarven blev allt fler uppstod ett behov av att skapa ett världsarvscenter (World Heritage Centre) som kunde arbeta med konventionen och världsarven kontinuerligt. År 1992 öppnades därför Världsarvscentret i Paris[12]. Förutom att hålla koll på världsarvens status har centret huvudansvaret för att organisera världsarvskommitténs möten, ge de anslutna länderna råd inför nomineringar, producera utbildningsmaterial och mycket annat.

Nomineringsprocessen

Upprättande av förhandslista

Varje land ska enligt konventionen göra ett utkast för lista (på Wikipedia kallad Lista över förslag till världsarv) över objekt man kan tänkas föreslå till att bli uppsatta de närmaste fem till tio åren. Förslagslistan får kompletteras när som helst, och är första steget till att ett objekt bli uppsatt på världsarvslistan. Ett objekt kan inte nomineras för den slutliga listan, med mindre att det inte först varit uppsatt på förslagslistan.

De nordiska länderna lade fram en gemensam lista 1996 med 21 kultur- och naturarvsobjekt, som ansågs karaktäristiska för Norden. Listan togs fram 1994–1996 av en arbetsgrupp som fick finansiellt stöd från Nordiska Ministerrådet. Listan offentliggjordes i utredningen Verdensarv i Norden (Nord 1996:30/31). Samtliga nordiska länder utom Island har objekt på denna lista.

Inlämnande av nomineringshandlingar

Varje land som skrivit på Världsarvskonventionen uppmuntras av kommittén att göra nomineringar till världsarvslistan och kan utifrån försökslistan planera när man vill presentera nomineringshandlingar. Världsarvcentret erbjuder hjälp för förberedandet av handlingarna, vilka behöver vara så omfattande som möjligt för att försäkra att den nödvändiga dokumentationen och kartorna finns med. Färdigställda nomineringshandlingar skickas in till Världsarvscentret för granskning och kontroll att handlingarna är fullständiga. När en nomineringshandling anses komplett sänder Världsarvscentret iväg den för utvärdering.

Utvärdering

Tre organ fungerar officiellt som rådgivare till kommittén och världsarvscentret:[13]

  • IUCN – Internatonal Union for the Conservation of Nature
  • ICOMOS – International Council on Monuments and Sites
  • ICCROM – International Centre for the Study of the Preservation and Restoration of Cultural Property (Romcentret)

Ett nominerat objekt utvärderas av de två rådgivande organen ICOMOS (kulturarv) och IUCN (naturarv). Utvärderingarna lämnas till Världsarvskommittén.

Vid sidan om de utvärderande organen finns ICCROM är ett överstatligt internationellt forsknings- och utbildningscentrum, som bland annat erbjuder expertrådgivning vad gäller bevarandet av kulturarv.

Slutgiltigt beslut

När en plats blivit nominerad och utvärderad är det upp till den mellanstatliga Världsarvskommittén att fatta det slutgiltiga beslutet. Varje år sammanträder kommittén för att besluta vilka objekt som ska bli uppsatta på världsarvslistan. Den kan då även välja att avvakta med sitt beslut för att begära in ytterligare information från ansökarlandet. Kommittén har även rätt att ta bort världsarvsobjekt från listan helt, något som dock inte inträffat än. Däremot har det hänt att kommittén slagit samman gamla världsarv med nya objekt i helt nya världsarv.

Cairns decisions

På Världsarvskommitténs 24:e kongress i Cairns i Australien år 2000 beslutade kommittén att lägga fram ett förslag för att förbättra representativiteten (Europa dominerar alltför mycket och andelen naturarv är mycket liten) samt utveckla kommitténs, de rådgivande organens och världsarvscentrets arbete och förhindra att världsarvens status urholkas. Förslaget kom att kallas Cairns Decision[14].

Förslaget som man lade fram innebar att varje land i fortsättningen endast skulle få nominera ett världsarv vardera per år. Denna regel skulle dock inte gälla de länder som saknar objekt i världsarvslistan. Dessa skulle istället få göra högst tre nomineringar per år. Kommittén beslutade också att föreslå en begränsning i antalet nomineringar som skulle utredas varje år.

På världsarvskommitténs 27:e kongress i Paris 2003, uppmanade kommittén alla medlemsländer att sända in kommentarer och förslag på förändringar av Cairns decision. Efter genomgång av de insända kommentarerna, ändringsyrkandena och en het debatt beslutade man på 28:e kongressen i Suzhou 2004 att göra ett tillägg till konventionen.

Tillägget innebär att varje land får göra två nomineringar fram till den 30:e kongressen 2006 (det vill säga en nominering per år), förutsatt att den ena av dessa är ett naturarv. Det totala antalet årliga nomineringar som får göras begränsas till 45, inklusive nomineringar som har tagits upp av världsarvskommittén men ej helt antagits, gränsöverskridande nomineringar och nomineringar som gjorts som en nödåtgärd.

Världsarvskommittén beslutade också att Cairns decisions ska utvärderas på 31:a kongressen 2007[15].

Kriterier

Fram till och med 2004 gjordes urvalet utifrån två listor: en med sex kulturkriterier och en med fyra naturkriterier. Från och med 2005 är de sammanslagna till en enda lista med tio kriterier[16]:

Ett världsarv måste uppfylla minst ett av kriterierna nedan med undantag för kriterium VI som Världsarvskommittén endast antar som kriterium tillsammans med andra kriterier.

  • I – vara ett mänskligt mästerverk
  • II – visa på viktiga förändringar inom arkitektur, stadsplanering, teknologi, monumental konst eller landskapsdesign
  • III – bära på ett unikt eller ojämförligt vittnesbörd om en tradition eller civilisation (levande eller utdöd)
  • IV – vara en enastående representant för ett eller flera viktiga steg i människans utveckling
  • V – vara ett enastående exempel på mänsklig bosättning eller användning av land/vatten
  • VI – vara helt eller delvis associerad med händelser eller levande traditioner, med idéer eller trosuppfattningar, eller med enastående konstnärliga eller litterära verk av betydelse för hela världen
  • VII – innehålla fantastiska naturfenomen i ojämförligt vackra naturområden och estetiskt värde
  • VIII – vara enastående exempel som representerar viktiga steg i jordens historia
  • IX – vara enastående exempel som representerar betydelsefulla pågående ekologiska och biologiska processer inom evolutionen och utvecklingen av ekosystem
  • X – innehålla det allra viktigaste och mest betydelsefulla habitatet för på-platsen-bevarandet av biologisk mångfald.

Världsarvslistan

Det finns i dag (juni 2008) 878 världsarv i 145 anslutna länder; av dessa är 679 kulturarv, 174 naturarv och 25 en blandning av båda typerna. Varje år har tillkommit i snitt 28 världsarv, som minst har man antagit 7 nya världsarv och som mest 61.[17] På världsarvskommitténs 31:a kongress 2007 tog man för första gången bort ett världsarv: Arabiska Antilopreservatet.

Geografisk fördelning av världsarven

Världsdel Naturarv Kulturarv Blandade Totalt
Afrika 37 73 4 114
Asien 38 160 4 202
Europa 28 343 9 380
Nordamerika 37 61 1 99
Oceanien 16 4 5 25
Sydamerika 18 38 2 58
Summa 174 679 25 878

De första världsarven

År 1978 utsåg världsarvskommittén de första tolv världsarven. Dessa är: Katedralen i Aachen (Tyskland), Staden Quito (Ecuador), Krakóws historiska centrum (Polen), Galapagosöarna (Ecuador), Gorée (en ö i Senegal), L'Anse aux Meadows (Kanada), Mesa Verde nationalpark (USA), Nahanni nationalpark (Kanada), Klippkyrkorna i Lalibela (Etiopien), Simien nationalpark (Etiopien), Saltgruvorna i Wieliczka (Polen), Yellowstone (USA).

Särskilt kända världsarv

Bland de mest välkända världsarven finns: Giza med sitt pyramidområdet (Egypten), Frihetsgudinnan i New York (USA), Kinesiska muren (Kina), Påskön (Chile), Stonehenge (Storbritannien), Stora Barriärrevet (Australien) och Taj Mahal (Indien).

Immateriella världsarv

År 2003 instiftade Unesco en ny konvention om immateriella världsarv.[18]. Till dags dato är det 112 länder som har ratificerat konventionen. Tanken bakom konventionen är att bevara kulturella tankar, idéer och traditioner. Dessutom så uppmanar det till utbyte av information om olika kulturers egenheter. Sverige har ännu inte ratificerat denna konvention[19].

Hotade världsarv

Vid sidan av världsarvslistan finns också en lista över hotade världsarv. Idag är 30 världsarv uppsatta på denna lista[20]. Hoten är många, det kan vara krig och naturkatastrofer men också erosion, exploateringsplaner, ren förstörelse och – massturism. Genom konventionen och samarbete mellan Unesco och de deltagande länderna kan mycket göras för att förbättra situationen.

Illustrationer

Se även

Litteratur

Referenser

  1. ”World Heritage List” (på engelska). World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/news/453. Läst 26 maj 2009. 
  2. ”The World Heritage Convention” (på engelska). World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/convention/. Läst 26 maj 2009. ”...The Convention concerning the Protection of World Cultural and Natural Heritage was adopted by the General Conference of UNESCO on 16 November 1972.” 
  3. ”The World Heritage Committee” (på engelska). World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/comittee/. Läst 26 maj 2009. ”The Committee is responsible for the implementation of the World Heritage Convention, defines the use of the World Heritage Fund and allocates financial assistance upon requests from States Parties. It has the final say on whether a property is inscribed on the World Heritage List” 
  4. ”Committee Rules of Procedure” (på engelska). World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/committeerules/. Läst 26 maj 2009. ”2.1 The Committee shall meet at least once per year in ordinary session” 
  5. ”Committee Rules of Procedure” (på engelska). World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/committeerules/. Läst 26 maj 2009. ”2.2 The Committee shall meet in extraordinary session at the request of at least two-thirds of the States members.” 
  6. ”World Heritage List” (på engelska). World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/list. Läst 26 maj 2009. 
  7. Unescos Konvention om Skydd för Världens Kultur- och Naturarv (2008) Svenska Unescorådets skriftserie. (2008:2).sid. 33 (artikel 16.1). På internet 26 maj 2009. ISSN 0348-8705.
  8. ”Funding – World Heritage Fund” (på engelska). World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/funding/#1. Läst 26 maj 2009. ”World Heritage Fund provides about US$4 million annually...” 
  9. Unescos Konvention om Skydd för Världens Kultur- och Naturarv (2008) Svenska Unescorådets skriftserie. (2008:2).sid. 34 (artikel 17). På internet 26 maj 2009. ISSN 0348-8705.
  10. ”What is NWHF?”. Nordic World Heritage Foundation. http://www.nwhf.no/index.cfm?oa=content.display&con=11. Läst 26 maj 2009. 
  11. ”Launch of African World Heritage Fund” (på engelska). World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/news/253. Läst 26 maj 2009. 
  12. ”World Heritage Centre” (på engelska). World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/134/. Läst 26 maj 2009. 
  13. Unescos Konvention om Skydd för Världens Kultur- och Naturarv (2008) Svenska Unescorådets skriftserie. (2008:2).sid. 31 (artikel 14.2). På internet 26 maj 2009. ISSN 0348-8705.
  14. ”Cairns Desicions” (på engelska). World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/cairns/. Läst 26 maj 2009. 
  15. ”Cairns Decision Amended” (på engelska). China Through A Lens. http://www.china.org.cn/english/2004/Jul/100337.htm. Läst 26 maj 2009. 
  16. ”The Criteria for Selection” (på engelska). World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/criteria/. Läst 26 maj 2009. 
  17. ”World Heritage List (table view)” (på engelska). World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/pg.cfm?cid=31&l=en&&&mode=table. Läst 26 maj 2009. 
  18. ”Intangible Heritage” (på engelska). UNESCO. http://portal.unesco.org/culture/en/ev.php-URL_ID=34325&URL_DO=DO_TOPIC&URL_SECTION=201.html. Läst 26 maj 2009. 
  19. ”The States Parties to the Convention for the Safeguarding of the Intangible Cultural Heritage (2003)” (på engelska). UNESCO Culture Sector. http://www.unesco.org/culture/ich/index.php?pg=00024. Läst 26 maj 2009. 
  20. ”World Heritage in Danger List” (på engelska). World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/danger/. Läst 26 maj 2009. 

Externa länkar

Fel vid skapande av miniatyrbild: convert: delegate failed `"rsvg-convert" -o "%o" "%i"' @ error/delegate.c/InvokeDelegate/1065.
convert: unable to open image `/tmp/magick-59GNRcCf': No such file or directory @ error/blob.c/OpenBlob/2641.
convert: unable to load module `/usr/lib/x86_64-linux-gnu/ImageMagick-6.7.7/modules-Q16/coders/svg.la': file not found @ error/module.c/OpenModule/1285.
convert: unable to open file `/tmp/magick-59GNRcCf': No such file or directory @ error/constitute.c/ReadImage/583.
Wikimedia Commons har media som rör världsarv.

Länkar med information på svenska

Länkar med information på andra språk

(engelska)

(engelska)

(engelska)

(engelska)

(engelska)

(engelska)

(engelska)

Personliga verktyg