Från Rilpedia

Uppsåt har man, när man företar en handling med avsikt att uppnå ett visst resultat. Uppsåt används som ett begrepp inom juridiken: att uppsåtligen agera för att uppnå ett visst resultat bedöms normalt hårdare än om man uppnår resultatet av oaktsamhet eller p.g.a. en olyckshändelse (våda). Inom juridiken används även det latinska ordet dolus med samma innebörd.

Olika former av uppsåt

Uppsåt kan vara av flera slag:

• Direkt uppsåt (dolus directus): när gärningsmannen aktivt eftersträvar resultatet av den handling han företar sig, antingen som slutmål eller som medel eller delmål för att i slutänden uppnå ett annat mål.
• Indirekt uppsåt (dolus indirectus): om gärningsmannen inte avstår från att företa en handling, även om han inser vad resultatet av handlingen kommer att bli.
• Likgiltighetsuppsåt: Om gärningsmannen har insett risken/farligheten med sitt handlande, men likväl genomfört handlingen, likgiltig inför effekten, pga. eget intresse, upprördhet, eller liknande motiv.(Tidigare Eventuellt uppsåt, men detta har ersatts successivt under de senaste 10-tal åren med likgiltighetsuppsåtet)

Exempel: En mördares gärning att döda är kriminell. Om han utförde gärningen med det huvudsakliga målet att den människa han mördar skall dö, så har han direkt uppsåt. En soldats uppsåt att döda en fiendesoldat är accepterat, även om han också har direkt uppsåt, därför att han handlar på förmans befallning och krigstillstånd råder.

En mördare kan också utföra ett mord, med huvudsyftet att den han mördar till exempel skall hindras från att själv utföra någon annan handling, men han inser ändå att den han på detta sätt stoppar kommer att dö. Han har i så fall indirekt uppsåt.

Om en mördare utför en handling med huvudsyftet att stoppa en annan människa, och den människan därvid dör utan att mördaren på förhand insåg att hans agerande skulle få denna följd, så har han eventuellt uppsåt om han skulle ha utfört handlingen även om han insåg att hans handling skulle leda till den andres död. Det eventuella uppsåtet är ofta svårt att bevisa och bygger mycket på resonemang i det enskilda fallet. Kan eventuellt uppsåt fastställas, innebär det att handlingen inte kan bedömas som oaktsam, även om den annars kanske skulle framstå som sådan. En utredning av eventuellt uppsåt kan därför vara viktig för att dra gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet.

Uppsåt och oaktsamhet

Dolus och culpa är två intimt kopplade begrepp inom juridiken. Inom straffrätten avses härmed de två skuldformer, från vilka strafflagarna utgå vid sina bestraffningsreglers uppställande. Vid många rättskränkningar förutsattes nämligen för att straff över huvud skall komma till användning, att dolus föreligger, och i de fall, då straff kan inträda, även om blott culpa föreligger, gäller såsom regel att i så fall lindrigare straffbestämmelser tillämpas. Därjämte förutsattes för bestraffning av ofullbordade stadier av brottslighet, att dolus förelegat hos den handlande.

Hur dessa skuldformer bör avgränsas från varandra är omtvisat. I allmänhet sägs dolus föreligga, om rättskränkningen i fråga ingår i en handlande persons föreställningskomplex såsom ändamål eller såsom medel för ändamål ("ingår i hans syfte"). Härutöfver måste emellertid dolus även anses föreligga, om rättskränkningen i fråga enligt den handlandes uppfattning är nödvändigt förbunden med handlingens företagande (enligt andra: med något, som ingår i hans syfte); vanligen antages dolus även föreligga, om rättskränkningens inträde för den handlande framstår såsom endast ett möjligt resultat av handlingen (eller av något, som ingår i hans syfte), samt den handlande skulle företagit handlingen i fråga, även om rättskränkningens inträde för honom framstått såsom fullt visst. Skulle han åter för sådant fall hellre avstått från densamma, det vill säga har han med sitt handlande endast velat riskera rättskränkningens inträde, får på sin höjd culpa antagas vara för handen. Härutöver måste emellertid för tillvaron av dolus alltid fordras, att enligt den handlandes föreställning alla de omständigheter är för handen, vilka erfordras för att det föreställda förloppet skall innefatta en rättskränkning samt den rättskränkning, varom fråga är (till exempel intet uppsåt att stjäla, om man föreställer sig, att den sak man ämnar tillgripa tillhör en själv). Brister de nu uppställda förutsättningarna, kan på sin höjd endast culpa förefinnas i förhållande till rättskränkningen. Till dess avgränsning från det skuldlösa området kan culpa i positiv riktning karakteriseras såsom oaktsamhet, denna må nu bestå i bristande psykisk aktivitet, i det att föreställningen om rättskränkningen i fråga antingen icke alls aktualiserats i samband med handlingens företagande eller väl aktualiserats, men endast med otillräcklig sannolikhetsgrad eller olust-betoning; eller den må bestå däri, att den handlande utan tillräcklig grund förbisett någon af de omständigheter, som erfordras, för att det föreställda förloppet skall innefatta en rättskränkning resp. den rättskränkning, varom fråga är.