Turkiet
Från Rilpedia
| Türkiye Cumhuriyeti Republiken Turkiet |
|||||
|
|||||
| Valspråk: Yurtta Sulh, Cihanda Sulh (turkiska för "fred hemma, fred i världen") |
|||||
| Nationalsång: İstiklâl Marşı | |||||
 |
|||||
| Huvudstad | Ankara |
||||
| Största stad | Istanbul | ||||
| Officiellt språk | turkiska | ||||
| Statsskick President Premiärminister |
republik Abdullah Gül Recep Tayyip Erdoğan |
||||
| Självständighet • Deklarerad • Erkänd |
20 januari 1921 29 oktober 1923 |
||||
| Yta • Totalt • Vatten |
783 562 km² (36:e) 1,3 % |
||||
| Folkmängd • Totalt • Befolkningstäthet |
71 517 100 (17:e) 93 inv/km² |
||||
| BNP (PPP) • Totalt • Per capita |
(2008) $798 863 miljoner (17:e) $11 463 |
||||
| Valuta | turkisk lira (TL) |
||||
| Tidszon | UTC+2 | ||||
| Topografi • Högsta punkt • Största sjö • Längsta flod |
Ararat 5 166 m ö.h. Vansjön 3 765 km² Eufrat 2 780 km |
||||
| Nationaldag | 29 oktober | ||||
| Landskod | tr | ||||
| Landsnummer | 90 | ||||
Turkiet (turkiska: Türkiye), officiellt Republiken Turkiet (Türkiye Cumhuriyeti), är ett eurasiskt land som sträcker sig över halvön Anatolien i sydvästra Asien och Balkanhalvön i sydöstra Europa. Turkiet gränsar till åtta länder: I Europa gränsar det till Bulgarien och Grekland och i Asien till Georgien, Armenien, Azerbajdzjan (exklaven Nachitjevan), Iran, Irak och Syrien. Det gränsar till Medelhavet i söder, Egeiska havet i väster och Svarta havet i norr. Turkiet innehåller också Marmarasjön, som används av geografer som gränslinje mellan Europa och Asien.[1] Turkiet räknas ofta in i det geografiska området Mellanöstern.
I det område som utgör dagens Turkiet har flera historiska riken uppstått, såsom Bysantinska riket och Osmanska riket. Turkiet är en viktig regional makt i denna del av Eurasien med starkt kulturellt och ekonomiskt inflytande i området mellan Adriatiska havet i väster och Kina i öster, Ryssland i norr och Mellanöstern i söder, och har kommit att få en ökande strategisk betydelse.[2][3]
20% av Turkiets befolkning är kurder,[4] men siffran har även uppskattats vara runt 25%.[5] Majoriteten av dessa bor i de kurdiska regionerna i sydöstra Turkiet.
Turkiet är en sekulär enhetsstat med republikanskt statsskick. Republiken Turkiet upprättades 1923 med Mustafa Kemal Atatürk som dess första president, sedan Osmanska riket upplösts efter första världskriget. Sedan dess har Turkiet blivit allt mer integrerat med väst, samtidigt som det odlar förbindelser med öst. Turkiet tillhör grundarländerna till FN,[6] Islamiska konferensen,[7] OECD[8] och OSSE,[9] är medlem av Europarådet sedan 1949,[10] och av Nato sedan 1952.[11] Turkiet förhandlar sedan 2005 med Europeiska unionen om medlemskap, och har varit associerad medlem av EU sedan 1963.[12] Turkiet är även medlem av G20, som samlar de 20 största ekonomierna i världen.
Innehåll |
Historia
Anatoliens antika historia
Det geografiska området för dagens Turkiet var ett viktigt historiskt område under forntiden och antiken. Anatoliska halvön (även kallad Mindre Asien), som utgör större delen av dagens Turkiet, är ett av de äldsta kontinuerligt bebodda områdena i världen. De östra delarna har utgjorts av det historiska Armenien även kallat Västarmenien. De tidigaste neolitiska bosättningarna som Çatalhöyük, Çayönü, Nevali Cori, Hacılar, Göbekli Tepe och Mersin anses tillhöra de tidigaste mänskliga bostadsorterna i världen.[13] Bosättningen i Troja börjar i neolitisk tid och pågår in i järnåldern. Under den kända historien har indoeuropeiska språk, semitiska språk, sydkaukasiska språk och många språk med okända släktskapsförhållanden talats i Anatolien. Vissa forskare har föreslagit Anatolien som det hypotetiska centrum som de indoeuropeiska språken spreds från.[14]
Det första större riket i området var hettiternas, från 1700-talet till 1200-talet f.Kr. De indoeuropeisk-talande hettiterna utvecklade en högkultur från centrala Anatolien. Hettiterriket omfattade under dess storhetstid på 1300-talet f.Kr., förutom nästan hela Anatolien, även stora delar av nuvarande Syrien och norra Irak. Senare blev frygierna dominerande tills deras riket förstördes av kimmerierna på 600-talet f.Kr.[15] De mäktigaste av Frygiens efterföljarstater var Lydien, Karien och Lykien.
Anatoliens västkust och svartahavskusten beboddes samtidigt av joner och eoler, två av de antika grekiska folken. Hela området erövrades av det persiska akemeniderriket under 500- och 400-talen f.Kr. och senare av Alexander den store år 334 f.Kr.[16] Anatolien delades senare i ett antal små hellenistiska riken (däribland Bitynien, Kappadokien, Pergamon och Pontos), vilka alla hade underkastats Romerska riket vid mitten av första århundrade f.Kr.[17] År 324 e.Kr. valde den romerske kejsaren Konstantin den store Bysans till ny huvudstad, och döpte om den till Nya Rom (senare Konstantinopel och Istanbul). Efter Västromerska rikets fall blev staden huvudstad i Bysantinska riket (Östromerska riket).[18]
Turkarna och Osmanska riket
Huset Seldjuk var en gren av de oğuzturkar som på 800-talet var bosatta vid den muslimska världens periferi, norr om Kaspiska havet och Aralsjön.[19] Under 900-talet flyttade seldjukerna från sina ursprungsområden till östanatoliska områden.
Efter deras seger mot Bysantinska riket i slaget vid Manzikert 1071 började turkarna överge sina nomadiska rötter till förmån för en permanent roll i Anatolien, vilket ledde till att det seldjukiska riket bildades.[20] 1243 besegrade seldjukarméerna av mongolerna och imperiets makt föll sakta samman. i dess efterföljd kom ett av de turkiska furstendömena styrt av Osman I att utvecklas till Osmanska riket och därmed fylla det tomrum som lämnats av de kollapsade seldjukerna och bysantinarna.[21] Under 1300-talet uppkom i dagens Turkiet det osmanska riket, som under storhetstiden på 1500- och 1600-talen kom att omfatta större delen av Mellanöstern, Balkan och Nordafrika.
Osmanska riket interagerade med både östliga och västliga kulturer under sin 623-åriga historia. Rikets styrdes med muslimska lagar och de kristna minoriteterna som armenier, assyrier/syrianer och greker underkastades dessa lagar som gav en viss religionsfrihet. På 1500- och 1600-talen tillhörde det världens mäktigaste politiska enheter, och var ofta i strid med makterna i Östeuropa under dess framryckning över Balkan och södra delen av Polsk-litauiska samväldet.[3] Efter en lång period av nedgång och successiva landförluster gick Osmanska riket in i Första världskriget som allierad med centralmakterna Tyskland och Österrike-Ungern 1914, och blev slutgiltigt besegrat av ententen. Under osmanksa rikets slutskede i samband med första världskriget genomfördes det armeniska folkmordet eller även kallad Seyfo,vars syfte var att skapa ett homogent Turkiet. Efter kriget försökte segrarmakterna dela upp Osmanska riket genom Freden i Sèvres.[21]
Republiken Turkiet
I skuggan av kriget i samband med Osmanska rikets sönderfall skedde en etnisk rensning på armenier och andra kristna i östra Turkiet, vilka har blivit kända som armeniska folkmordet, assyriska/syrianska folkmordet och pontisk-grekiska folkmordet. De osmanska ungturkarnas aktioner ledde till tvångsförflyttningar och 300 000 (enligt osmanska arkiv) till 600 000[22] (enligt Arnold J. Toynbee, en underrättelseofficer i British Foreign Office under första världskriget) eller upp till över 1 000 000 (enligt armeniska källor) armeniers död.[23] Det råder oklarhet i vad som hände. Turkiet menar att det som inträffade inte var ett folkmord, medan Armenien, Sverige, Frankrike, USA, Kanada och många andra länder erkänt folkmordet och flera forskare menar att det var ett folkmord.[källa behövs]
Ockupationen av Istanbul och ockupationen av İzmir av de allierade i efterdyningarna av Första världskriget ledde till att en turkisk nationell rörelse upprättades.[3] Under ledning av Mustafa Kemal Pasha, en militär befälhavare som hade utmärkt sig under slaget vid Gallipoli, fördes det turkiska självständighetskriget med målsättningen att upphäva villkoren från freden i Sèvres.[2] Nationalisterna under Mustafa Kemals ledning gjorde revolt mot den osmanska regimen, sedan denna genom kriget förlorat alla sina besittningar i Arabien med mera.[källa behövs] Den 18 september 1922 var de ockuperande arméerna bortdrivna och den nya turkiska staten kunde bildas, om än på ett klart mindre territorium än Osmanska riket hade omfattat före första världskriget. Den 1 november avskaffade det nya parlamentet sultanatet, och avslutade därmed 623 år av osmanskt styre. Lausannefreden 1923 ledde till internationellt erkännande av den nyligen bildade "Republiken Turkiet" som Osmanska rikets efterföljarstat. Republiken utropades officiellt 29 oktober 1923 i den nya huvudstaden Ankara.[3]
Mustafa Kemal blev republikens första president och genomförde fram till sin död 1938 omfattande reformer för att omvandla det gamla islamska sultanatet till en modern nationalstat.[3] I enlighet med lagen om familjenamn gav det turkiska parlamentet Mustafa Kemal hedersnamnet "Atatürk" (Turkarnas fader) 1934.[2]
Turkiet gick med i andra världskriget på de allierades sida den 23 februari 1945 som en ceremoniell gest och blev medlem av FN 1945.[6] När Grekland hade svårigheter efter kriget med att undertrycka ett kommunistiskt uppror, och Sovjetunionen ställde krav på militärbaser i Bosporen och Dardanellerna, deklarerade USA 1947 den så kallade Trumandoktrinen . Doktrinen innebar att USA avsåg att garantera Turkiets och Greklands säkerhet, och ledde till storskaligt militärt och ekonomiskt stöd från USA.[24]
Efter att ha deltagit med FN-styrkor i Koreakriget gick Turkiet med i Nato 1952 och kom på grund av dess gräns mot Sovjetunionen att vara strategiskt viktigt under kalla kriget.
Turkiet invaderade Cypern vid Cypernkrisen 1974, efter att inbördes stridigheter pågått i ett årtionde och en grekiskinspirerad kupp hade genomförts. Nio år senare utropades Turkiska republiken Nordcypern, som enbart erkänns av Turkiet.[25] Cypernfrågan är ännu inte löst.
Enpartiperioden tog slut 1945 och följdes av en flerpartiperiod som kännetecknades av spänningar, särskilt från 1960-talet till 1980-talet, då perioder av politisk instabilitet ledde till ett antal militärkupper, 1960, 1971, 1980 och en "postmodern statskupp" 1997.[26] Liberaliseringen av Turkiets ekonomi som började på 1980-talet förändrade landets landskap och perioder av hög tillväxt följdes av kriser under de följande årtiondena.[27] Efter 1980-talet har den politiska och ekonomiska situationen förbättrats och landet förhandlar sedan 3 oktober 2005 om medlemskap i EU; Turkiet har dock stora problem med utbredd korruption.[källa behövs]
Geografi och klimat
Turkiets territorium är över 1 600 kilometer långt och 800 km brett, med en grovt rektangulär form.[28] Turkiets yta, inklusive sjöar, upptar 779 452 kvadratkilometer, av vilka 755 688 kvadratkilometer ligger i sydvästra Asien och 23 764 kvadratkilometer i Europa.[28] Turkiet är till ytan världens 37:e största land (efter Moçambique). Det är något större än Chile eller den amerikanska delstaten Texas. Turkiet omges av hav på tre sidor: Egeiska havet i väster, Svarta havet i norr och Medelhavet i söder. Turkiet innefattar också Marmarasjön i nordväst.[29]
Turkiet utgörs främst (till 97 procent) av den stora asiatiska halvön Anatolien (även kallat Mindre Asien) som skjuter ut från den asiatiska kontinenten mellan Medelhavet och Svarta havet. Den del av Turkiet som ligger i Europa är en del av Balkan, närmare bestämt östra Thrakien. Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna binder samman Svarta havet och Medelhavet och utgör gränsen mellan världsdelarna.
Anatolien består i stort av en höglänt centralplatå innesluten av de Pontiska bergen i norr och Taurusbergen i syd samt med smala kustområden utanför dessa bergskedjor. Vid Anatoliens fäste innefattar Turkiet även delar av det bergiga Armeniska höglandet där bland annat den stora Vansjön och berget Ararat, Turkiets högsta punkt på 5 165 meter, ligger. Det är också det område där floderna Eufrat och Tigris har sina källor.[29][30]
Turkiet indelas geografiskt i sju regioner: Marmararegionen, Egeiska regionen, Svartahavsregionen, Centrala Anatolien, Östra Anatolien, Sydöstra Anatolien och Medelhavsregionen. Den ojämna nordanatoliska terrängen som löper längs Svarta havet liknar ett långt, smalt bälte. Denna region utgör ungefär en sjättedel av Turkiets totala yta. Den allmänna tendensen är att den anatoliska platån i inlandet blir allt mer ojämn ju längre österut den kommer.[29]
Turkiets varierade landskap är en följd av komplexa jordrörelser som har format området i tusentals år och fortfarande visar sig i relativt frekventa jordbävningar och ibland i vulkanutbrott. Bosporen och Dardanellerna finns till på grund av de förkastningar som löper genom Turkiet och ledde till Svarta havets tillkomst. Det finns en jordbävningsförkastning över den norra delen av landet från väster till öster, vilken orsakade en större jordbävning 1999.[31]
Klimatet är ett tempererat medelhavsklimat med heta, torra somrar och milda, fuktiga och kalla vintrar, men förhållandena kan vara mycket strängare i det torrare inlandet. Bergen nära kusten hindrar medelhavsklimatet från att sprida sig inåt land, vilket ger det inre av Turkiet ett inlandsklimat med distinkta årstider. Den centrala anatoliska platån utsätts mer för extremer än kustområdena. Vintrar på platån är särskilt stränga. Temperaturer på −30 °C till −40 °C kan förekomma i de kurdiska bergsområdena i öster, och det kan ligga snö på marken 120 dagar om året. I väster är vintertemperaturen i genomsnitt under 1 °C. Somrarna är heta och torra, med temperaturer som vanligen överstiger 30 °C på dagen. Den årliga nederbörden är i genomsnitt ungefär 400 millimeter. De faktiska mängderna bestäms av höjdläget. De torraste områdena är Konyaslätten och Malatyaslätten, där den årliga regnnederbörden ofta är mindre än 300 millimeter. Maj är i allmänhet den fuktigaste månaden, medan juli och augusti är de torraste.[32]
Städer
Den största staden Istanbul, som var huvudstad före republikens tid, är landets finansiella, ekonomiska och kulturella centrum.[28] Andra viktiga städer är bland andra İzmir, Bursa, Adana, Trabzon, Malatya, Gaziantep, Erzurum, Kayseri, İzmit, Konya, Mersin, Eskişehir, Diyarbakır, Antalya och Samsun. Uppskattningsvis 67 procent av Turkiets befolkning bor i städer.[33] Totalt har 12 städer över 500 000 invånare, och 36 städer har mellan 100 000 och 500 000 invånare.
Större städer:
- Istanbul - 9 085 599
- Ankara - 3 540 522
- İzmir - 2 732 669
- Bursa - 1 630 940
- Adana - 1 397 853
- Konya - 1 294 817
- Gaziantep - 1 009 126
- Antalya - 936 330
(Folkmängden anges enligt folkräkningen från 2000)[34]
Övriga större städer:
- Adapazarı
- Balıkesir
- Diyarbakır
- Erzurum
- Eskişehir
- İznik
- Kahramanmaraş
- Kayseri
- Kirsehir
- Kocaeli (İzmit)
- Kütahya
- Malatya
- Manisa
- Mersin
- Samsun
- Şanlıurfa
Populära turistmål är Marmaris, Alanya, Side och Istanbul.
Statsskick och politik
Turkiet är en parlamentarisk republik. Sedan Turkiet grundades som republik 1923 har landet utvecklat en stark tradition av sekularism.[35] Turkiets konstitution slår fast de huvudsakliga principerna för statsstyrelsen och fastslår att Turkiet är en centraliserad enhetsstat. Den nuvarande konstitutionen skrevs den 7 november 1982[källa behövs] under en tid av militärdiktatur (se Turkiets historia). Den antogs genom folkomröstning 1982 och har ändrats ett flertal gånger under senare år.[36]
Statschefen är presidenten som till stor del har en ceremoniell roll. Presidenten väljs för sju år av parlamentet men behöver inte vara parlamentsledamot. Den förre presidenten, Ahmet Necdet Sezer, valdes 16 maj 2000, efter att tidigare ha varit ordförande för Turkiets författningsdomstol. Den verkställande makten utövas av premiärministern och ministerrådet som utgör regeringen, och den lagstiftande makten utövas av parlamentet, som har en kammare. Rättsväsendet är oberoende av regering och parlament, och författningsdomstolen har i uppgift att avgöra om lagar och förordningar är förenliga med konstitutionen. Statsrådet är högsta rättsinstans i administrativa ärenden, och Högsta domstolen i alla andra.[36]
Premiärministern är vanligen ledaren för det parti som har vunnit valet och väljs av parlamentet genom en förtroendeomröstning om hans regering. Den nuvarande premiärministern är den tidigare borgmästaren i Istanbul, Recep Tayyip Erdoğan, vars islamisk-konservativa parti AKP fick en absolut majoritet av parlamentsplatserna i valet 2002, med 34% av rösterna.[37][38] Varken premiärministern eller hans ministrar behöver vara parlamentsledamöter, men i de flesta fall är de det (ett nämnvärt undantag var Kemal Derviş, som var ekonomiminister efter finanskrisen 2001).[39]
Parlamentet har 550 ledamöter som väljs för en femårsperiod genom proportionellt valsystem med partilistor från 85 valkretsar som motsvarar de 81 administrativa provinserna (Istanbul är indelat i tre valkretsar och Ankara och Izmir i vardera två på grund av deras stora folkmängd). Partierna måste klara en procentspärr på 10% av rösterna för att bli representerade i parlamentet. På grund av tioprocentsspärren kom endast två partier in i parlamentet efter valet 2002.[40] Oberoende kandidater får kandidera och måste få 10% av rösterna i sin valkrets för att bli valda.[41] Allmän rösträtt får båda könen har tillämpats i Turkiet sedan 1933, och varje turkisk medborgare som har uppnått 18 års ålder har rösträtt. År 2004 fanns 50 registrerade politiska partier i landet.[41] Författningsdomstolen kan frånta offentligt partistöd från partier som den avgör är anti-sekulära eller separatistiska, eller förbjuda dem helt och hållet.[42][43]
Militären har traditionellt varit en politiskt mäktig institution, som uppfattas som väktare över Atatürks republik. Enligt lagen är skyddet av den turkiska konstitutionen och landets enhet anförtrodd åt Turkiets krigsmakt, och denna spelar därför en formell politisk roll via det Nationella säkerhetsrådet som väktare över republikens sekulära och enhetliga natur och Atatürks reformer.[26] Genom Nationella säkerhetsrådet bidrar armén till rekommendationer för försvarspolitik mot hot mot landet, inklusive sådana som hänför sig till separatism eller religiös extremism. Under senare år har reformer lett till försök att minska militärens konstitutionella makt och öka den civila representationen i Nationella säkerhetsrådet, i enlighet med EU:s krav.[44] Trots dess inflytande i civila frågor och möjligen på grund av detta har militären starkt stöd bland folket och anses vara den institution som man har störst förtroende för.[45]
Eftersom Turkiet är kandidat för EU-medlemskap anstränger sig regeringen för att avskaffa korruptionen, som är utbredd, men har ännu inte lyckats. Det nuvarande regeringspartiet är Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP). Den nuvarande presidenten Ahmet Necdet Sezer tillhör dock inte detta parti.
I slutet av april 2007 demonstrerade en halv miljon människor i Istanbul och Ankara mot vad man anser vara den nuvarande regeringens ökade islamifiering av Turkiet. På grund av oppositionens bojkott av de omgångar av presidentvalet som ägde rum i det turkiska parlamentet, där AKP har majoritet, och som följaktligen ogiltigförklarades, hoppade AKP:s presidentkandidat Abdullah Gül av presidentkampanjen. Till följd av det politiska dödläget röstade parlamentet den 10 maj genom en grundlagsreform som innebär att presidenten väljs direkt i folkval för en femårsperiod och kan väljas om i stället för den nuvarande sjuårsperioden utan möjlighet till omval. För att reformen ska träda i kraft måste det godkännas av den sittande presidenten, alternativt genom folkomröstning eller beslut i författningsdomstolen. Sezers mandatpariod gick ut den 16 maj. Nyval till parlamentet hölls den 22 juli, framflyttat från det tidigare planerade datumet i november. Nyvalet vanns av regeringspartiet AKP.[46] Abdullah Gül valdes till president den 28 augusti.
Utrikesrelationer
Turkiets huvudsakliga politiska, ekonomiska och militära förbindelser har förblivit rotade i väst sedan republiken grundades och gick med i Nato 1952.[24] Ankara blev en betydelsefull strategisk allierad i att avleda sovjetiska styrkor från Centraleuropa och förhindra deras expansion till Medelhavet. Fastän Turkiet i första hand var en västorienterad aktör i internationella sammanhang, odlade landet också förbindelser med Mellanöstern, och blev den enda Nato-medlemmen i Islamiska konferensen samt knöt nära förbindelser med Israel.[47]
Europeiska unionen är Turkiets största handelsepartner, och närvaron av en väletablerad turkisk diaspora i Europa har bidragit till omfattande förbindelser mellan de båda under årens lopp. Turkiet blev medlem av Europarådet 1949, ansökte om associerat medlemskap i EG (föregångare till EU) 1959 och blev associerad medlem 1963. Efter årtionden av politiska förhandlingar ansökte Turkiet om fullst medlemskap i EG 1987, slöt ett avtal om tullunion med EU 1995 och inledde officiellt anslutningsförhandlingar 3 oktober 2005.[12] Det anses att anslutningsprocessen kommer att ta minst 15 år på grund av Turkiets storlek och vidden av skiljaktigheterna i vissa frågor.[48]
Historiskt har det förekommit spänningar i relationerna med grannlandet Grekland. Den länge delade ön Cypern och dispyterna om Egeiska havets luft- och sjögränser är de huvudsakliga tvisteämnena mellan de två grannländerna.[49] Nyligen har Cypernfrågan blivit en av de största tvistefrågorna i Turkiets anslutningsförhandlingar med EU, eftersom Turkiet vägrar öppna sina hamnar för grekcypriotisk trafik.[50] Trots detta har de två länderna gått in i en mycket mer positiv period i sina relationer med varandra, efter jordbävningarna i Turkiet och Grekland 1999 och de snabba räddningsinsatserna från båda sidor. Grekland stödjer nu aktivt Turkiets kandidatur till att bli EU-medlem.[51]
Sedan slutet av Kalla kriget har Turkiet aktivt byggt upp relationer med före detta kommunistiska stater i Östeuropa och Centralasien, vilket har lett till många ömsesidiga investeringar och migrationsströmmar mellan dessa stater och Turkiet.[52] Turkiets relationer med grannlandet Armenien är dock fortfarande spända på grund av det fortsatta dödläget i Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan, ett turkspråkigt grannland som är allierat med Turkiet. En annan viktig fråga rör det armeniska folkmordet 1915-17. Den turkiska regeringen avfärdar uppfattningen att dessa händelser utgjorde ett folkmord och hävdar istället att dödsoffren berodde på etniska konflikter, sjukdomar och svält.[53]
På grund av dess sekulära traditioner har Turkiet sett med misstänksamhet på vissa länder i regionen, vilket har orsakat spänningar, särskilt med dess största granne Iran.[54]
Fastän Turkiet deltog i den Natoledda fredsbevarande operationen i Afghanistan efter 11 september-attackerna 2001, väckte Irakkriget starkt inhemskt motstånd i Turkiet. Ett regeringsförslag om att tillåta amerikanska trupper att attackera Irak från Turkiets sydöstgräns uppnådde inte den absoluta majoritet på 276 röster som krävdes för att parlamentet skulle anta det, utan fick stöd av 264 röster mot 250.[55] Detta ledde till en avkylning av relationerna mellan USA och Turkiet och farhågor för att de skulle skadas av situationen i Irak.[56] Turkiet är särskilt bekymrat över utsikten att en självständig kurdisk stat kan bildas ur ett destabiliserat Irak, då landet har utkämpat ett eget krig mot den kurdiska organisationen PKK, där omkring 37 000 människor beräknas ha dött.[57][58] Detta fick den turkiska regeringen att utöva påtryckningar på USA om att slå ned på PKK:s träningsläger i norra Irak, utan större framgång.[54]
Militär
Den turkiska krigsmakten består av armén, flottan och flygvapnet. Gendarmeriet och kustbevakningen fungerar som delar av inrikesministeriet i fredstid, men är underordnade arméns respektive flottans befäl i krigstid, då de har både polisiära och militära funktioner.[59]
Generalstabschefen utnämns av presidenten, och är ansvarig inför premiärministern. Ministerrådet ansvarar inför parlamentet för frågor om nationell säkerhet och fullgod förberedelse av krigsmakten för att försvara landet. Befogenheten att förklara krig och utplacera turkiska styrkor i utlandet eller tillåta utländska styrkor att vara stationerade i Turkiet ligger helt och hållet hos parlamentet.[59] Den nuvarande befälhavaren för krigsmakten är generalstabschefen general Yaşar Büyükanıt, som efterträdde general Hilmi Özkök den 26 augusti 2006.[60]
Turkiets krigsmakt är den näst största stående krigsmakten inom Nato, efter USA:s försvarsmakt, och har en sammanlagd styrka på 1 043 550 personer i uniform i dess fem grenar.[61][44] Varje frisk heterosexuell manlig turkisk medborgare är skyldig att göra militärtjänst under tidsperioder på tre veckor till femton månader, beroende på utbildning och arbetsplats. Homosexuella har rätt att bli undantagna på egen begäran.[62]
1998 tillkännagav Turkiet ett moderniseringsprogram till en kostnad av ungefär 31 miljarder amerikanska dollar över en tioårsperiod i olika projekt såsom stridsvagnar, helikoptrar och automatkarbiner.[63] Turkiet bidrar också till Joint Strike Fighter-programmet.[64]
Turkiet har deltagit med styrkor på internationella uppdrag för FN och Nato sedan 1950, däribland fredsbevarandeuppdrag, olika uppdrag i före detta Jugoslavien och stöd till koalitionsstyrkorna i Kuwaitkriget. Turkiet håller 36 000 soldater i Nordcypern och har haft trupper stationerade i Afghanistan som en del av den amerikanska stabiliseringsstyrkan och den FN-auktoriserade, Natoledda ISAF-styrkan sedan 2001.[65][66] 2006 stationerade det turkiska parlamentet en fredsbevarande styrka bestående av patrullbåtar och ungefär 700 marksoldater som en del av en utökad FN-styrka i Libanon (UNIFIL) efter Israel-Libanon-konflikten 2006.[67]
Administrativa indelningar
Turkiets huvudstad är Ankara. Turkiets territorium är indelat i 81 provinser (il i singular, iller i plural) för administrativa syften. Provinserna är organiserade i 7 regioner för statistiksyften, men dessa motsvarar ingen administrativ struktur. Varje provins är indelad i distrikt. Totalt finns 923 distrikt.
Provinserna har i allmänhet samma namn som provinshuvudstäderna, som också kallas centraldistrikt. Undantag från detta är provinserna Hatay (huvudstad: Antakya), Kocaeli (huvudstad: İzmit) och Sakarya (huvudstad: Adapazarı). De folkrikaste provinserna är Istanbul (+10 miljoner), Ankara (+4 miljoner), İzmir (+3,4 miljoner), Konya (+2,2 miljoner), Bursa (+2,1 miljoneron) och Adana (+1,85 miljoner).
Provinser
Ekonomi
CIA klassificerar Turkiet som ett i-land.[68] Turkiet klassificeras också som ett nyligen industrialiserat land av ekonomer och statsvetare över hela världen, och är medlem av G20, som sammanför de 20 största ekonomierna i världen.
Under större delen av sin historia som republik har Turkiet följt en kvasi-etatistisk linje, med strikt statlig kontroll över deltagande i privata sektorn, utrikeshandel och utländska direktinvesteringar. I slutet av 1980-talet påbörjade Turkiet en serie reformer på initiativ av premiärminister Turgut Özal med syftet att förändra ekonomin från ett etatistiskt, isolerat system till en mer marknadsorienterad och privatsektorbaserad modell.[27] Reformerna drev på snabb tillväxt, men denna tillväxt punkterades av kraftiga recessioner och finansiella kriser 1994, 1999 (efter jordbävningen det året)[69] och 2001,[70] vilket resulterade i en genomsnittlig tillväxt på 4% av BNP per år mellan 1981 och 2003.[71] Frånvaro av ytterligare reformer kombinerat med stora och växande underskott i den offentliga sektorn och utbredd korruption orsakade hög inflation, en svag banksektor och ökad makroekonomisk instabilitet.[72]
Sedan den ekonomiska krisen 2001 och de reformer som inleddes av den dåvarande finansministern, Kemal Derviş, har inflationen fallit till ensiffriga tal, investerarnas tilltro och utländska investeringar har ökat kraftigt och arbetslösheten har sjunkit. Turkiet har gradvis öppnat sina marknader genom ekonomiska reformer genom att begränsa statliga kontroller på utrikeshandel och investeringar och privatisering av offentligt ägda industrier, och liberalisering av många sektorer för deltagande från privata och utländska aktörer har fortsatt under politisk debatt.[73]
BNP-tillväxttakten för 2005 var 7,4 procent,[74] vilket gjorde Turkiet till en av de snabbast växande ekonomierna i världen. Turkiets ekonomi är inte längre dominerad av traditionella jordbruksaktiviteter i landsbygdsområdena, utan mer av ett dynamiskt industriellt komplex i de större städerna, tillsammans med en utvecklad tjänstesektor. Jordbrukssektorn står för 11,9% av BNP, medan industrisektorn och tjänstesektorn står för 23,7% respektive 64.5%.[33] Turismsektorn har upplevt snabb tillväxt under de senaste tjugo åren, och utgör en viktig del av ekonomin. År 2005 kom 24 124 501 turister till landet, vilka bidrog med 18,2 miljarder amerikanska dollar till Turkiets inkomster.[75] Andra viktiga sektorer i den turkiska ekonomin är byggnad, bilindustri, elektronik och textilier.
Under senare år har den kroniskt höga inflationen förts under kontroll och detta har lett till lanseringen av en ny valuta för att befästa de ekonomiska reformerna och sudda ut spåren av en instabil ekonomi. Den 1 januari 2005 ersattes dem gamla turkiska liran med den nya turkiska liran genom att 6 nollor avskrevs (1 YTL= 1 000 000 TL).[76] Som en följd av fortgående ekonomiska reformer har inflationen sjunkit till 8,2% år 2005, och arbetslöshetsnivån till 10,3%.[77] Turkiet har en BNP per capita (nominell) på 5062 USD och är därmed rankat som nummer 64 i världen år 2005. 2004 uppskattades att 46,2% av den totala disponibla inkomsten mottogs av de högsta 20% av inkomsttagare, medan de lägsta 20% mottog 6%.[78]
Turkiets främsta handelspartner är EU (59% av export och 52% av importen år 2005),[79] USA, Ryssland och Japan. Turkiet har dragit nytta av en tullunion med EU, som undertecknades 1995, för att öka sin industriproduktion som syftar till att exporteras och tjänar samtidigt på utländska investeringar från EU till landet.[80] 2005 uppgick exporterna till 73,5 miljarder USD medan importerna var på 116,8 miljarder USD, med ökningar på 16,3% respektive 19,7% jämfört med 2004.[79] 2006 uppgick exporterna till 85,8 miljarder USD, vilket utgör en ökning på 16,8% från 2005.[81]
Efter åratal av låga nivåer av utländska direktinvesteringar lyckades Turkiet dra till sig 8,5 miljarder USD i utländska direktinvesteringar 2005 och antas ha nått en högre siffra 2006.[82] En serie stora privatiseringar, den stabilitet som som gynnades av Turkiets EU-förhandlingar, stark och stabil tillväxt och strukturförändringar i bank-, detaljhandels- och telekommunikationssektorerna har alla bidragit till en ökning av utländska investeringar.[73]
Landet har en stark och snabbt växande privat sektor, men statligt ägda företag har fortfarande en viktig plats inom den basala industrin, bank- och transportväsendet.[källa behövs] Många turkar beger sig varje år utomlands som gästarbetare, främst till Tyskland. Omkring 20 % av befolkningen uppskattas leva under existensminimum, främst i de fattiga och krigsdrabbade områdena i sydöst.[källa behövs]
Demografi
År 2005 hade Turkiet 72,6 miljoner invånare och en folkökning på 1,5% per år.[77][33] Turkiets befolkning är relativt ung. 25,5% är i åldrarna 0–15 år.[83] Den förväntade livslängden är 70,12 år för män och 73,89 år för kvinnor och uppskattas till 71,96 år för befolkningen som helhet 2009.[84]
Skolgång är obligatorisk och utan kostnad för åldrarna 6-15. Andelen läs- och skrivkunniga är 95,3% för män och 79,6% för kvinnor, i genomsnitt 87,4%.[85] Denna låga siffra beror till större del på bestående feodala attityder gentemot kvinnor i de arabisk- och kurdiskbefolkade sydöstra provinserna.[86]
Artikel 66 i Turkiets konstitution definierar en "turk" som var och en som är "knuten till den turkiska staten genom bandet medborgarskap". Därmed skiljer sig grundlagens användning av termen "turkisk" från den etniska definitionen. Källor delar ofta helt kort in Turkiets befolkning i 80 procent turkar och 20 procent kurder.[87][88][89] Siffran över antalet kurder har även uppskattats vara runt 25 procent.[90] Majoriteten av kurderna bor i de kurdiska regionerna i sydöstra Turkiet. Turkarna i Turkiet är en blandning av många folk. Det nomadiserade seldjukiska turkfolket, som nyligen hade blivit muslimer, invaderade större delen av halvön Anatolien år 1071. Genom att besegra de bysantiska kristna trupperna lade de under sig ett geografisk område som redan var befolkat av många etniska grupper.[91] Det invaderande turkiska hästfolket blev bosatta och blandades med ursprungsfolken. Andra turkfolk följde efter, och en stam, den osmanska, kom snart att dominera, och det var osmanerna som erövrade resten av Bysans och Kontantinopel år 1453, och därefter en stor del av Balkanhalvön. I det osmanska riket, som sträckte sig från Persien till Balkanhalvön och som var den enda muslimska stormakten under mer än 400 år, växte ett nytt turkiskt folk fram som ett resultat av etnisk uppblandning.[92]
Större etniska grupper utöver turkar och kurder är tjerkesser, romer och araber samt de tre officiellt (enligt Lausannefördraget) erkända minoriteterna greker, armenier och judar. Det finns också små grupper av levantiner, mestadels av italienskt och franskt ursprung, i Istanbul och Izmir.[93] Övriga minoriteter är abchazer, albaner, assyrier/syrianer (cirka 0,1%), bosnier, georgier, romer, lazer (cirka 0,5%) och zazaner.[källa behövs] Siffrorna på hur stor andel av befolkningen som är av turkisk etnicitet sätts ibland till 70% och ibland så högt som 92%.[källa behövs] Den största icke-turkiska etniska gruppen är kurderna, en distinkt folkgrupp som traditionellt är koncentrerad till den sydöstra delen av landet. Andra minoriteter än de tre officiella har inga speciella privilegier som grupper, och termen "minoritet" är fortfarande ett känsligt ämne i Turkiet. Graden av assimilation till majoritetsbefolkningen bland olika etniska grupper är hög. Inom den turkiska befolkningsgruppen kan vissa distinktioner också göras grundat på ursprung från olika turkfolk. Inga tillförlitliga data om befolkningens exakta etniska sammansättning är tillgängliga, då Turkiet inte inkluderar etniska eller rasmässiga uppgifter i folkräkningar.[93]
På grund av efterfrågan på ökad arbetskraft i Europa efter andra världskriget flyttade många turkiska medborgare till Västeuropa (särskilt Västtyskland) och bidrog till att bilda en betydande turkisk diaspora. Turkiet har nyligen blivit mottagarland för många invandrare, särskilt sedan Berlinmurens fall och den ökade rörelsefriheten i området. Dessa invandrare kommer i allmänhet från före detta sovjetrepubliker, samt angränsande muslimska länder, antingen för att slå sig ned och arbeta i Turkiet eller för att fortsätta sin resa mot EU.[94]
Turkiska är det enda officiella språket i Turkiet. Det finns inga tillförlitliga uppgifter om befolkningens språktillhörighet av liknande skäl som de ovan nämnda.[93] Turkiska talas av omkring 90,5% av invånarna.[källa behövs] Övriga språk är kurdiska (18,6%), arabiska (3%), armeniska (med dialekten hamsjen), assyriska/syriska (främst surayt/turoyo-dialekten), georgiska (med dialekterna laziska och adzjariska), zazadialekten (kurdiska), grekiska, pontiska (nära besläktat med grekiska), tjerkessiska, ladino, serbokroatiska, med flera.[källa behövs] Det offentliga TV- och radiobolaget TRT sänder program på lokala språk och dialekter av arabiska, bosniska, tjerkessiska och kurdiska några timmar i veckan.[95]
94,0 procent av Turkiets befolkning är muslimer,[96] av vilka över 75 procent tillhör sunnigrenen. En betydande minoritet, omkring 20 procent av den muslimska befolkningen, är anknuten till de shiitiska aleviterna.[97] Den konventionella hanafitiska skolan av sunniislam är till stor del organiserad av staten, genom Diyanet İşleri Başkanlığı (Direktoratet för religiösa ärenden), som kontrollerar alla moskéer och muslimska funktionärer. Återstoden av befolkningen tillhör andra trosuppfattningar, särskilt kristna samfund (grekisk-ortodoxa kyrkan, armeniska apostoliska kyrkan, syrisk-ortodoxa kyrkan), judendom, yezidism och ateism.[98]
Det finns en stark tradition av sekularism i Turkiet. Fastän staten inte har någon officiell religion eller befordrar någon, bevakar den aktivt området mellan religionerna. Konstitutionen erkänner religionsfrihet för individer, medan religiösa samfund står under statens beskydd, men konstitutionen säger explicit att de inte kan bli involverade i den politiska processen (genom att bilda ett religiöst parti, till exempel) eller grunda trosbaserade skolor. Inget parti får hävda att det företräder en form av religiös tro, men trots detta uttrycks vanligen religiösa känslor genom konservativa partier.[35] Turkiet har ett uttryckligt förbud i lag mot bärande av huvudduk och religionspolitiska symboliska klädesplagg i statliga byggnader, skolor och universitet.[99] Lagen godkändes av Europadomstolen som "legitim" i fallet Leyla Şahin mot Turkiet den 10 november 2005.[100]
Det förekommer stora ekonomiska och traditionella klyftor mellan olika klasser, främst mellan stadsbor och landsortsbor. Dessutom förekommer fortfarande ett utbrett förtryck mot kurderna i södra Turkiet. Ofta anklagas Turkiet för att inte respektera kurdernas mänskliga rättigheter, men väldigt sällan går det till handling.[källa behövs]
Kultur
Turkiet har en mycket varierad kultur som är en blandning av olika element från oğuzturkiska och anatoliska, osmanska (som i sig var en fortsättning på både grekisk-romerska och islamiska kulturer) och västerländska kulturer och traditioner, som började när Osmanska riket blev mer västerländskt och som fortsätter idag. Denna blandning är ett resultat av mötet mellan turkarna och deras kultur med kulturerna hos de folk som de mötte på vägen under sin folkvandring från Centralasien till väst.[101][102] I dagens Turkiet är den turkiska kulturen rikt uppblandad med olika kulturer, däribland kurdisk, arabisk, persisk, grekisk, tjerkessisk och slavisk kultur. Orsaken till detta står att finna i det osmanska rikets erövring av dessa folkslag och, i stor utsträckning, anammandet av deras kultur.[källa behövs] Efter osmanernas fall skedde under 1920-talet dels en tillbakagång till en mer genuint turkisk kultur, dels ett ökat kulturellt inflytande från Västeuropa.[källa behövs] Då Turkiet omvandlades från det religionsbaserade Osmanska riket till en modern nationalstat med mycket strikt åtskillnad mellan stat och religion följde en ökning av metoderna för konstnärliga uttryckssätt. Under republikens första år investerade regeringen en stor mängd pengar i kulturella projekt, som museer, teatrar och arkitektur. På grund av olika historiska faktorer som spelar en viktig roll i att definiera den nutida turkiska identiteten är turkisk kultur en produkt av försök att vara "modern" och västerländsk, kombinerat med den upplevda nödvändigheten att behålla traditionella religiösa och historiska värden.