Trådbuss

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Trådbussar introducerades 2003 i Landskrona och kör resenärer mellan centrum och järnvägsstationen, som ligger i stadens utkant.
En äldre trådbuss i trafik i Georgiens huvudstad Tbilisi.
Bussar av märket Skoda är vanliga i östeuropeiska städer.

En trådbuss är en buss som drivs av elektricitet från en kontaktledning. Den ser ut som en vanlig buss men drivs med ström från två parallella kontaktledningar (plus- och minuspol) med två parallella spröt som strömavtagare. Den ursprungliga trådbussen drivs fram endast av elektrisk energi. Trådbussen har därför en eller flera elmotorer och ett pådrag, båda av ungefär samma sort som i en spårvagn men mindre. En duobuss är konstruerad enligt ovan men har dessutom en förbränningsmotor, som kan driva fram bussen då kontaktledning saknas. Förbränningsmotorn driver då antingen genom en fördelningsväxellåda (dieselmekanisk drift), eller genom en generator som matar ström till elmotorn (dieselelektrisk drift). Trådbussar och duobussar kan även vara utförda som ledbussar eller som dubbeldäckare.

Fördelen med trådbuss jämfört med spårvagnen är att kostnaden för att anlägga den är lägre, och att framkomligheten i gatutrafiken är större. På linjer med högre belastning så blir driftkostnaden i allmänhet större än för en spårväg. Det är vanligt att en trådbuss även kan framdrivas kortare sträckor med batteri, exempelvis vid tillfälliga omläggningar eller vid rangering i vagnhall. Den senaste typen av bussar som har levererats till bl.a. Rom kan dock gå längre sträckor (flera km) på batteri. Skiftet batteri/nät sker automatiskt på ca 10 sek. Det innebär att man inte behöver ha trådar monterade utefter hela linjen. Jämfört med en förbränningsmotorbuss är en trådbuss betydligt mer energieffektiv, har tystare gång, längre livslängd, behöver inga bränsletankar ombord samt släpper inte ut några som helst avgaser i gatumiljön.

Trådbussar finns bland annat i Tallinn, San Francisco, Belgrad, Riga, Rimini, Vilnius, Arnhem och Geneve. Trådbussystem är vanliga i Central- och Östeuropa, men desto ovanligare i Västeuropa. Landskrona är den enda ort i Sverige som har trådbusstrafik. Schweiz och Italien har flest trådbussystem i Västeuropa (15 var). Rom fick ett nytt modernt system 2005. I Västeuropa fanns år 2000 48 trådbussystem och i Östeuropa 64 system. Sammanlagt fanns samma år 368 system totalt i världen. Världens längsta trådbusslinje är över 80 km och går mellan Simferopol och Jalta i Ukraina.

Innehåll

Sverige

I Sverige har det tidigare funnits trådbussar i Stockholm (1941-1964) och i Göteborg (1940-1964) med två linjer från Lilla Torget till Masthugget samt mellan Järntorget och Jægerdorffsplatsen i Majorna, där den första turen avgick 2 oktober 1940. Som mest omfattade trådbusstrafiken 9 kilometer med 19 bussar (motsvarande 3% av Göteborgs Spårvägars trafik), år 1954. Den sista trådbussen avgick från Lilla Torget klockan 15.07 den 15 november 1964. Den trafikerade linje 36 och hade registreringsnummer O 808. Bussen kördes av Östen Tisell, som även körde den allra första turen 1940! Spårvägsällskapet Ringlinien i Göteborg har en trådbuss bevarad.[1][2][3]
Det var alltså inte högertrafikomläggningen som tog död på trådbusslinjerna i Göteborg utan det var den omfattande saneringen av landshövdingehusen i de berörda stadsdelarna man angav som orsak. När husen var rivna fanns det inga fasader att hänga upp kontaktledningen i. Detta är väl inte hela sanningen, man ansåg senare när stadsdelarna blev nybyggda att det blev billigare med sedvanliga dieselbussar. Man hade ett särskilt garage för trådbussarna, och de var slitna, man behövde nya, inte minst för att högertrafikomläggningen var på gång.

Förutom trådbussarna i Stockholm och Göteborg fanns en linje mellan KFs bageri på Kvarnholmen i Nacka till Södra station i Stockholm. KF körde också trådlastbilar med varor på Kvarnholmslinjen.

2003 sattes på nytt trådbussar i trafik i Sverige, denna gång i Landskrona på uppdrag av Skånetrafiken. Bakgrunden var att när Västkustbanan fick en ny sträckning skapades en direktförbindelse mellan Malmö och Helsingborg via Landskrona. Därmed kom järnvägsstationen att flyttas tre kilometer från den gamla stationen i centrala staden (vilken enbart hade förbindelse söderut mot Malmö). En busslinje blev därför nödvändig mellan den nya stationen och centrum. Den nya stationspendeln skulle vara modern, miljövänlig och ha hög turtäthet. Tekniska verken i Landskrona kommun undersökte olika fordonsalternativ för linjen. Skulle man ha spårvagn, batteribuss, hybridbuss eller kanske magnetbana? Till sist beslutade man sig för att använda trådbussar. Dels för att de ansågs mest miljövänliga, men kanske framförallt för att trådbuss skulle göra kopplingen till tågen tydligare och skapa ett intresse för linjen. Bussarna ägs av Landskrona kommun men körs av bussbolaget Swebus.

Trådbusslinje i Sverige

Huvudartikel: Landskronas trådbuss
Landskrona
Fordonsfärg Grön
3 Stationen - Lasarettet Norra - Vilan - Rådhustorget - Skeppsbron

Externa länkar

Referenser

  1. Bilden av Göteborg II : färgfotografier 1910 - 1970 : västerut - södra Älvstranden, Robert Garellick, Göteborg 2008 ISBN 978-91-633-2988-3 s. 91
  2. Gamla Masthuggspojkar 1989/90, årgång 43, utgiven av Föreningen Gamla Masthuggspojkar 1990 s. 15
  3. Göteborg - 777 frågor & svar, Sören Skarback, Tre Böcker Förlag, Göteborg 1997 ISBN 91-7029-335-X s.70

Personliga verktyg