Torv

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Torvbrytning i Tyskland

Torv består av växtdelar i mossar och kärr som på grund av brist på syre endast delvis förmultnat.

Innehåll

Allmän beskrivning

I mer vidsträckt mening är torv en jordart – torvmossejordart – som huvudsakligen består av växtrester som på grund av hämmat eller hindrat lufttillträde mer eller mindre undgått nedbrytning. I de flesta fall avses emellertid endast vissa slag av torvmossejordarter, nämligen sådana som består av växtdelar som avlagrats på växtplatsen, och där bevarats. Den egentliga torvens huvudmassa har alltså inte samlats ihop genom transport med vatten. Den är alltså en sedentär (stillastående) bildning, och inte ett sediment (som annars är fallet med många andra vegetabiliska jordarter, till exempel gyttja och vissa dyarter).

I torven finns mer eller mindre rikligt bevarade, igenkännliga, rester (frön, pollen, blad och liknande) av såväl avlagringsplatsens som i viss mån även omgivningens växtlighet. Därför har torvlagringarna bland annat givit oss grundstommen till kunskapen om vegetationens utvecklingshistoria (se vidare pollenanalys).

Klassificering och användning

Det finns olika torvarter beroende på vilket växtslag som dominerade på platsen när torvmaterialet bildades. Den ofullständiga nedbrytningen gör att en stor del av energiinnehållet i det biologiska materialet finns kvar, varför torv kan användas som bränsle och år 2006 omklassificerades till långsamt förnyelsebar energikälla, från att tidigare ha ansetts som ett fossilt bränsle.

Kring sekelskiftet 2000 var nybildningen av torv i Sverige större än avverkningen.

Torv används också som planteringsjord, jordförbättringsmedel (sänker pH, bra för kalkskyende växter) och strö för djur (oftast kor och hästar) där den fuktuppsugande förmågan för djurens urin kommer väl till pass. Torv är i detta hänseende överlägset halm. Som strö används kvaliteten riven torv. Både fibertorv och torvströ används dessutom inom akvaristiken, bland annat som filtermaterial.

I äldre hus har traditionellt torv (klumptorv från mossens övre del med låg humifieringsgrad), eller helst oförmultnad tuvull, använts för fyllning i väggar och bjälklag. Torv har lågt pH, och för att neutralisera detta har ofta tillsatts ca 5 % kalciumhydroxid (släckt kalk), vilket ansetts ha avskräckande effekt på råttor, möss och vägglöss. I bjälklag har torv större ångtransportförmåga för ventilation än modernare material såsom mineralull och dylikt, samt bättre dämpning av stegljud. Torv vinner även i jämförelse med kutterspån. Nackdel för torv är att den till skillnad mot mineralull etc är brännbar och att den med tiden packar sig. I väggar bör man därför om möjligt efter några år uppifrån fylla på med mera torv.

Ibland har man förbättrat värmeisolation och fukttransport i betonggrunder genom att under gjutningen sticka ner skivor av sammanpressad torv i betongen innan denna ännu har stelnat. Dimensioneringen av sådana väggar måste naturligtvis göras med hänsyn till att torvskivans bärande förmåga är så gott som försumbar jämfört med betongens.

I så kallad torpargrund har torv använts till mullbänkar i syfte att hålla torrt under stugan.

I kristider har försök gjorts att använda torv som spånadsämne, men de har inte varit särskilt framgångsrika.

Torv förekommer främst i Europa, Nordamerika och norra Asien, i synnerhet i Ryssland, Irland, Skottland, norra Tyskland, Skandinavien och Estland.

Torvbildning

Vid torvbildningen genomgår växtdelarna vissa kemiska processer – vanligen gemensamt betecknade som humifiering – som innebär att växtsubstansen avger en del av sitt syre och väte, så att kolhalten ökas. Om dessa processer fortgår under längre geologiska tidrymder, övergår torven i ännu mer kolhaltiga bildningar: brunkol och stenkol.

Man har i vissa kollager identifierat flera av de jordarter som bygger upp de nutida torvmossarna. Men i dessa, som bildats under den geologiskt mycket korta tidrymden efter den senaste istiden, spelar dessa långsamt verkande processer en mycket underordnad roll. Uppkomsten av sumpgas i vissa torvlager visar dock att förvandlingen alltjämt fortgår.

De svenska torvmossarnas jordarter har nästan helt och hållet präglats av de förhållanden som rådit på platsen där de avlagrats.

Råtorven innehåller ungefär 90 % vatten, medan den i torkat tillstånd innehåller cirka 60 % kol och då kan användas som bränsle.

Orsaker till olika egenskaper hos torv

Deras humifieringsgrad, även kallad huminositet, beror alltså i hög grad på hur långt växtdelarna brutits ned under själva avlagrandet, det vill säga innan växtdelarna sammanpackats till verklig torv. Om lufttillträdet är rikligt vid förtorvningen så uppkommer höghumifierade torvtyper. Om lufttillträdet har förhindras, till exempel genom att de torvbildande växtdelarna varit vattenbetäckta, finner man vanligen obetydligt nedbrutna växtdelar. Hög huminositet kan dock uppkomma också i fuktigt bildade torvtyper, genom att dysubstans utfälls under torvbildningen.

Avlagringsplatsens beskaffenhet bestämmer också torvens övriga egenskaper: dess botaniska sammansättning, dess halt av olika mineralämnen och kväve och så vidare. De naturliga torvtyperna kan indelas efter vilken typ av växtlighet de bildats ur, deras modersamhälle. Allteftersom detta varit en kärr- eller högmossvegetation, ett komplex av sjöväxter eller ett skogsbestånd, kan man urskilja kärrtorv, mosstorv, sjötorv och skogstorv.

Den egenskap hos avlagringsplatsen som utöver markfuktigheten framför allt präglar på respektive torvtyp är tillgången på olika mineraliska näringsämnen. Om den är hög uppstår mer eller mindre askrika, ofta kalkrika och dessutom ganska ofta kväverika torvtyper, till exempel vissa kärrtorvstyper. Om näringstillgången är liten, bildas exempelvis den på mineralämnen vanligen fattiga vitmosstorven. Vitmosstorv bildas framför allt i högmossar och en av dess mera konstanta egenskaper är dess låga askhalt. Dess beskaffenhet och användbarhet växlar med den starkt varierande humifieringsgraden.

Vid låg huminositet ger vitmossornas i torven bevarade anatomiska struktur torven en betydande vattenuppsugningsförmåga och låghumifierad vitmosstorv ger det bästa torvströet. I själva verket är det endast i undantagsfall som torvströ och torvmull tillverkas av andra torvtyper. Om vitmossresterna är mer nedbrutna och huminositeten alltså högre, så blir vattenuppsugningsförmågan mindre. Då blir torven tätare, och dess värmevärde ökas. Vitmosstorven innehåller ofta knippen av oförmultnade tuvullsfibrer.

Torvbrytning

Ursprungligen bröt man torv på torvmossarna på hösten i Sverige.

Med en mycket skarp spade skar man block cirka 20×30×10 cm. Detta gjordes ned till cirka 40 cm under den nivå där torven började bli mättad med vatten. Genom att skära ner till vattennivån fick man automatiskt ett dike för att avleda vattnet och torka dikeskanten inför nästa års skörd av torv.

De skurna blocken fick sedan ligga och torka över vintern. På försommaren ställde man upp dem på högkant för att sedan de torkat bärga dem i lador på mossen eller på gården. Torven maldes sedan till torvströ, och användes för att samla upp urin och gödsel i ladugårdarna. Sent på vintern användes den äldre brunna gödseln som näring på åkrarna.

Numera bryter man i Sverige torv på många torvmossar med hjälp av traktorer. Man börjar bryta torven i maj eller juni, när det är bra torkväder. Sedan fortsätter man hela sommaren tills det börjar bli dagg, och torven därför inte torkar. Vanligtvis är det säsongsarbetare som är maskinförare, till exempel sommarjobbande ungdomar. Ofta tillämpas tolvtimmarsskift, dygnet runt.

Det finns flera olika metoder för att bryta torv. Produktionen av frästorv och stycketorv är vanligast. Frästorv produceras genom att en fräs lösgör ett tunt skikt av torvytan. Den lösa torven vänds sedan med en harvliknande vändare, så att den torkar snabbare. Därefter samlas den upp direkt på plats för transport till en torvfabrik, eller så förs den med hjälp av ett mobilt transportband till en lång stack utmed ett eller flera järnvägsspår på mossen eller en väg. I stacken kan torven lagras under året, och allt efter behov transporteras till fabriken. Stycketorv produceras genom att man tar upp torven från cirka en meters djup med en maskin. Den ältas i maskinen, och pressas ut genom munstycken i långa korvar. Dessa läggs på marken för torkning, och vänds efter några dagar. När den är tillräckligt torr tas den in. Stycketorven lagras sedan i stack. Därifrån kan den köras med lastbil till förbränning för energiutvinning.

Torv som klimatarkiv

Vitmosstorv kan användas som ett arkiv för att rekonstruera klimatförändringar, och framförallt hur förändringar i nederbörd och temperatur har avspeglats i torvens sammansättning. En metod som tidigare använts är variationer i torvens humifieringsgrad, där en låg nedbrytning anses avspegla ett fuktigare klimat, och en hög nedbrytningsgrad ett torrare klimat. Markerade övergångar från höghumifierad till låghumifierad torv, så kallade rekurrensytor, beskrevs från mossar i Mellansverige av bland andra Erik Granlund på 1920-talet. Idag finns ett flertal andra metoder för att studera hur torven påverkats av klimatförändringar, exempelvis analyser av så kallade testata amöbor som visar hur fuktighetsgraden varierat. I Nordvästeuropa har övergångar till fuktigare (och eventuellt kallare) klimat, så kallade "wet shifts", observerats i ett flertal mossar, bland annat för ca 3600 och 2700 år sedan.

Se även


Small Sketch of Owl.png Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).

Personliga verktyg