Tibetanska

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Tibetanska
བོད་སྐད་ Bod-skad
Talas i Kina, Bhutan, Indien, Nepal
Region Tibet, Sichuan, Qinghai, Kashmir, Baltistan.
Antal talare 6 150 000
Klassificering Tibetoburmanska språk
Officiell status
Officiellt språk i Officiellt språk i Den autonoma regionen Tibet
Språkmyndighet Committee for the Standardisation of the Tibetan Language (བོད་ཡིག་བརྡ་ཚད་ལྡན་དུ་སྒྱུར་བའི་ལ ས་དོན་ཨུ་ཡོན་ལྷན་ཁང་གིས་བསྒྲིགས / 藏语术语标准化工作委员会)
Språkkoder
ISO 639-1 bo
ISO 639-2 tib
ISO 639-3 [1]

Tibetanska är ett språk i den tibeto-burmanska språkfamiljen. Språket talas enligt 1990 års folkräkning i Kina av drygt en miljon invånare.[1] Det totala antalet talare av olika varianter av tibetanska torde uppgå till drygt sex miljoner.[källa behövs]

Tibetanskans inhemska namn är Bod-skad (uttalas bhö-kä), "Tibets språk"; dialekter kallas päl-skad (phal-kä), "vulgärt språk" i motsättning till rje-sa, "städat eller vördsamt tal", och ch'os-skad, "bokspråk", det litterära idiom, vari de heliga skrifterna och andra klassiska verk är avfattade.

Innehåll

Utbredningsområde och dialekter

Fil:Tibetoburmanskakina.jpg
Tibetanskans utbredningsområde i Kina

Alla i Tibet talade språk med undantag av sokpa, som tillhör de mongoliska språken hör till den tibetoburmanska språkfamiljen.

  1. Ü-Tsang-gruppen, som talas i den historiska provinsen Ü-Tsang, som omfattar större delen av den autonoma regionen Tibet;
  2. Kham-Hor-gruppen, som talas i prefekturen Chamdo i Tibet, Kham (västra Sichuan) och södra Amdo (Qinghai);
  3. Amdo-gruppen, som används i större delen av Amdo (Qinghai);
  4. Dzongka-Sikkim-gruppen, vilka representeras av dzongkha i Bhutan och sikkimesiska i Sikkim;
  5. Ladakhi-Balti-gruppen, som används i Ladakh, Baltistan och Purik;
  6. Lahul-Spiti-gruppen, som talas i Lahul och Spiti samt Nyamkat.
  7. Sherpa-Jirel-gruppen, som finns representerad i nordöstra Nepal; och
  8. Kyiron-Kagate-gruppen, som talas i häraden Kyirong i Tibet samt i nordöstra Nepal.[2]

Stora skillnader råder mellan och de är inte omedelbart ömsesidigt förståeliga. Dialekterna som talas i västra Tibet är de mest ålderdomliga och närmar sig sålunda skriftspråket. Den centrala Ü-Tsang-gruppen representeras genom talspråket i Lhasa, som numera utgör grunden för det standardiserade tibetanska talspråket i den autonoma regionen Tibet i Folkrepubliken Kina. De dialekter som skiljer sig mest från de centrala dialekten är dialekterna i Amdo, Ladakh och Balistan, som till skillnad från Lhasa-dialekten inte utvecklat toner.

Takpa-språket i Arunachal Pradesh verka bilda en övergång mellan den centrala gruppen och sifan-dialekterna vid gränsen till det Egentliga Kina. På norra gränsen till Turkestan talas de nomadiska horpa-stammarnas idiom.

Skriftspråk

Huvudartikel: Tibetansk skrift

Tibetansk skrift är en abugida som hör till Brahmifamiljen. Den sägs ha skapats i mitten av 600-talet av Thönmi Sambhota som på order av kung Songtsen Gampo färdats till Indien för att studera skrivkonsten. Den officiella ortografin standardiserades under tidigt 800-tal och har inte förändrats sedan dess trots stora förändringar av det talade språket.

Uttal

De viktigaste uttalsreglerna är:

  • Av två eller flera konsonanter i början av en stavelse uttalas blott den sista och ofta med fonetisk förändring, av flera i slutet blott den första.
  • Gutturaler och labialer med y blir palataliserade dentaler: ky och py blir c; g, y och by blir y; my blir ny och så vidare.
  • Gutturaler, dentaler, labialer med r blir supradentaler: kr, tr pr blir [ʈ], gr, dr, br blir [ɖ], sr, sr, hr bli [ʂ], och så vidare.
  • A, o, u framför d, n, l och efter y uttalas som ä, ö, ü, och -as, -os, -us i slutet övergår till ai, oi, ui (eller ä, ö, ü).
  • G, d, b i ordslut blir k, p, t.

Sålunda uttalas bla-ma, "präst", la-ma; rgyal-po, "konung", jäl-po; bryod, "tal", jöt; dpya, "skatt", ca; hbras-bu, "frukt", dä-bu; spra eller spreu, "apa", deu, teu.

Grammatik

Nomen utmärks ofta med ett särskilt suffix: pä (po), ba (bo), ma (mö), som egentligen betecknar agent, t. ex. cu, "vatten", cu-pa, "vattenbärare", men då ma (mö) i motsats till de övriga därjämte betecknar kvinnligt kön, anses dessa suffix som ett slags artikel eller genusmärke, som annars saknas i språket, t. ex. böd-pa, "tibetan", böd-ma, "tibetanska"; mi-bo, "man", mi-mo, "kvinna". Nomina och pronomina har åtta kasus, varav nominativ, ackusativ och vokativ inte har någon särskild beteckning och endast framgå ur ordföljden (subjekt - objekt - verb). De övriga kasus uttryckas medelst suffix eller partiklar, lika för singularis och pluralis.

Pluralis uttrycks genom särskilda suffix: rnams (utt. nam) och dag eller cag, som inskjutas före kasusändelserna, t.ex.: sangs fgyas (utt. sang-djä, "Buddha"), dativ singularis sangs rgyas la, dativ pluralis sangs rgyas rnams la. Vid flera substantiv i samma ställning, eller då substantiv bestämmes av ett (alltid efterföljande) adjektiv, fogas numerus- och kasusändelser blott till sista ordet.

Personliga pronomina, böjs som nomina, varvid genitiv uttrycker possessivum; men i stället för de ursprungliga pronominala formerna nyttjas, liksom i alla östasiatiska språk, vanligen vissa hövlighetsord, olika för olika samhällsklasser.

Verbet har inga personalsuffix, men ofta flera rotformer, som uttrycka presens, imperfekt, futurum och imperativ, t. ex. hdebs, "kastar", btab, "kastade", gdab, "skall kasta". Tempus och modus betecknas medelst tillfogade partiklar och hjälpverb med betydelsen "vara", "bliva", "göra" o. s. v., under det själva roten betraktas som nominalform (particip eller nom. actionis) med neutral (passiv) betydelse. Subjektet står därför i regel i instrumentalis, t. ex. zum, "taga" (eg. "tagande sker" = "det tages"), zum-nas, "tagande sker genom mig" = "jag; tager".

Infinitiv och particip bildas med nominalsuffixet pä (ba). Dessutom finnas några med suffix bildade gerundier, vilka ersätter relativa och andra (konjunktionella) satser.

Olika slag av accent (ton) spelar i tibetanskan ungefär samma roll som i kinesiskan, dock inte i samma utsträckning. I sammanhang därmed synes också växling i fråga om ljudens stämton förekomma. Intransitiva verbfraser synas ha börjat med tonande ljud, under det transitiva rotord hade icke tonande ljud samtidigt med att orden uttalades med högre ton.

Såväl ton- (accent-) som konsonantväxlingen synes bero på reduktionen av en gång befintliga prefix, som tjänat som böjningselement, ungefär som våra suffix (i vissa fall prefix). Den exspiratoriska (ord-)accenten ligger som regel på rotstavelsen.

Studiet av tibetanska

Tibetanskt språk och tibetansk litteratur blev bekanta i Europa först genom kapucinmunkar, som verkade i Lhasa i början av 1700-talet. Deras uppteckningar samlades av augustinmunken Aug. Antonio Georgi av Rimini (1711–1797) i Alphabetum tibetanum (1762). I Abel-Rémusats Recherches sur les langues tartares (1820) förekommer ett kapitel ägnat åt tibetanskan.

Bättre kännedom därom fick man emellertid genom Sándor Kőrösi Csoma, som utgav A grammar of the Tibetan language (1834) och Essay towards a dictionary, Tibetan and English (samma år), och missionären Heinrich August Jäschkes[3] banbrytande arbeten Tibetan Grammar. (2:a uppl. 1883), Handwörterbuch der tibetischen Sprache (1871-75), Tibetan-english dictionary (1881), A short practical grammar of the tibetan language, with special reference to the spoken dialects (1868), "A simplified tibetan grammar" (utgiven av H. Wenzel 1883) ävensom avhandlingar i Berlin- och Petersburg-akademiernas skrifter samt i Journal of the Asiatic society of Bengal.

Andra grammatiska arbeten: Isaak Jakob Schmidt,Grammatik der tibetischen Sprache (1839), Philippe-Édouard Foucaux, Grammaire de la langue tibétaine (1858), Th. H. Lewin, A manual of tibetan (1879), Graham Sandberg, Handbook of colloquial tibetan (1894), V. C. Henderson, Tibetan manual (1903), C. A. Bell, Manual of colloquial tibetan (1905).

Ordböcker: Dictionary of the Bhotanta or Bhutan language (1828); J. J. Schmidt, Tibetisch-deutsches Wörterbuch (1841), H. Ramsay, Practical dictionary of Western Tibet (1890), Desgodins, Dictionnaire thibétain-latin-francais (1899), Sarat Chandra Das, Tibetan-english dictionary with sanskrit synonyms (utg. av G. Sandberg och A. W. Heyde, 1902). En inhemsk grammatik finnes i Tandjur (mdo CXXIV).


Wikipedia
 Wikipedia har en upplaga på Tibetanska.

Källor

  1. ↑ http://www.ethnologue.com/show_language.asp?code=bod
  2. ↑ Tournadre och Dorje, s. 31.
  3. ↑ de:Heinrich August Jäschke
Small Sketch of Owl.png Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Tibetanska språket och litteraturen, 1904–1926 (Not).
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Tibetanska"
Personliga verktyg