The Jam
Från Rilpedia
| The Jam | ||
|---|---|---|
| Information | ||
| Bakgrund | Mall:Landsdata England Woking, England, Storbritannien | |
| Genre(r) | Rock | |
| Aktiva år | 1974–1982 | |
| Skivbolag | RCA, American Recordings, Warner Bros. | |
| Medlemmar | ||
| Paul Weller Bruce Foxton Paul "Rick" Buckler |
||
| Tidigare medlemmar | ||
| Steve Brookes | ||
The Jam var en rockgrupp från Woking i södra England, aktiv mellan 1974 och 1982.
Innehåll |
Historia
The Jam bildades 1974 av sångaren och låtskrivaren Paul Weller tillsammans med vännen Steve Brookes. De första åren var uppsättning och medlemmar skiftande, men efter Brookes avhopp hösten 1975 bestod gruppen av Weller (sång/gitarr), Bruce Foxton (bas/sång) och Paul "Rick" Buckler (trummor).
Paul Weller (född 25/5 1958) var redan tidigt mycket musikintresserad. Han började skriva låtar i 13-årsåldern inspirerad av The Beatles och 1950-talets rock. Dessa influenser var tydliga i The Jams allra tidigaste alster. Men efter att ha hört pubrockbandet Dr. Feelgood (och imponerats av deras gitarrist Wilko Johnson) och något senare Sex Pistols tog Weller dock bandet i en helt annan, betydligt mer aggressiv riktning.
Efter idogt promotionarbete och genom att associera sig med den gryende punkrörelsen skrev bandet tidigt 1977 skivkontrakt med Polydor. De debuterade samma år med den punk- och The Who-inspirerade singeln "In the City" och en efterföljande LP med samma namn.
Trots beskyllningar för retroplagiarism tidigt i karriären blev The Jam på några få år ett av de mest älskade engelska banden. De fick sin första engelska singeletta med "Going Underground" (1980) och var en av de få grupper i punkens kölvatten som överlevde bakslaget efter rörelsens "död". Med de innovativa postpunkproduktionerna Setting Sons, Sound Affects och The Gift skrev de in sig i musikhistorien. Bandet fick med tiden en stor och fanatiskt trogen skara fans. The Jam blev framgångrika både i Europa, Japan och Australien, men lyckades aldrig att slå i USA. Kanske berodde detta på att de i både stil och uttryck var mycket brittiska. När Weller, som med sin modsimage och politiska frispråkighet blivit något av en ledargestalt för många unga, upplöste gruppen på hösten 1982 var de Storbritanniens överlägset populäraste rockgrupp.
Weller fortsatte med det löst sammanhållna och till en början mycket framgångsrika projektet The Style Council. Idag är han en av Englands mest kända soloartister. Bruce Foxton försökte sig på en solokarriär och gav 1983 ut albumet Touch Sensitive på Polydor, men satsningen misslyckades. 1990 blev han medlem i nordirländska punkveteranerna Stiff Little Fingers, där han fortfarande (2006) spelar. Buckler startade bandet Time UK strax efter The Jams splittring, men slutade med tiden att ägna sig åt musik.
Musik
Musikaliskt utvecklades The Jam kraftigt under de sex år de kontinuerligt släppte skivor. Från början lät de mer eller mindre som en blandning av 1960-talets modsband (The Who, Small Faces med flera) och punkrock. Med hjälp av Foxtons mycket melodiösa, med tiden på gränsen till virtuosa, basspel och Wellers förmåga att spela både komp- och leadgitarr samtidigt utnyttjade de det begränsade trioformatet till fullo.
Efter att i perioder ha dragit åt både psykedelia och socialrealism á la The Kinks var The Jam mot slutet av sin karriär kraftigt influerade av samtida svart musik som modern funk och electro, men även av traditionell soul. När Paul Weller lämnade bandet var det delvis för att han ansåg att rockbandets form stod ivägen för hans utveckling som musiker.
Diskografi (i urval)
- 1977 – In the City (Polydor)
- 1977 – This Is the Modern World (Polydor)
- 1978 – All Mod Cons (Polydor)
- 1979 – Setting Sons (Polydor)
- 1980 – Sound Affects (Polydor)
- 1982 – Dig the New Breed (liveskiva, Polydor)
Efterföljare
