Tätort

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

En tätort är i Sverige, Norge och Danmark ett tättbebyggt område med minst tvåhundra invånare och där avståndet mellan husen är mindre än tvåhundra meter. Tätortsindelningen är fullständigt oberoende av den administrativa indelningen. En tätort kan således ligga i flera kommuner och till och med i flera län. De kan till och med ligga i flera länder även om det är omtvistat (till exempel Karesuando). Tätortsindelningen i Sverige ses över vart femte år. Det som inte är tätort räknas som glesbygd.

Innehåll

Sverige

Ursprungligen räknades endast städer som tätorter. Den faktiska bebyggelsen och det administrativa området sammanföll då i allmänhet. Efter näringsfrihetens införande och det omfattande järnvägsbyggandet i Sverige uppstod en mängd nya samhällen, ofta utan administrativ stadsstatus. Vissa blev municipalsamhällen eller köpingar, andra förblev i formell administrativ mening landsbygd. Det förekom också så kallad utomgränsbebyggelse invid, men utanför, de administrativa stadsgränserna. Det blev därför alltmer nödvändigt att skapa ett begrepp som redovisade tättbebyggda områden i förhållande till glesbebyggda alldeles oavsett kommunala gränser eller kommunal status.

År 1900 redovisades för första gången uppgifter om "köpingsliknande samhällen", som 1910 kallades "tättbebyggda samhällen på landsbygden". Från 1920 till och med 1945 räknades hela folkmängden i de "administrativa tätorterna" (städer, köpingar och municipalsamhällen) till tätortsbefolkningen. Dessutom räknades "befolkningsagglomerationer" med minst 200 invånare i landskommunerna. Själva begreppet tätort introducerades år 1930.

De administrativa tätorterna blev alltmer ointressanta i takt med inkorporeringen av landsbygdsområden till städerna och ombildningen av hela landskommuner till städer. Detta kulminerade 1948, då hela Jukkasjärvi omvandlades till Kiruna stad, då ofta kallad "världens största stad". Därför började man från år 1950 att skilja ut tätbebyggelse från glesbebyggelse även inom stads- och köpingskommuner. 1965 tog redovisningen av icke-administrativa tätorter över helt och hållet, och 1971 upphörde städerna som särskild kommuntyp.

Uppdelningen i tätort/glesbygd gjordes till 1950 av pastorsämbetena genom att välja vilka fastigheter som skulle tillhöra tätorterna. Tolkningen kunde variera från trakt till trakt.

1960 års folkräkning medförde bestående nyheter. Då började avgränsningarna göras av geografisk expertis och de ritades ut på kartor. Genom enhetlig avgränsning av samtliga orter blev bedömningen av tätortsbegreppet likartad över hela landet.

Kartavgränsning av tätorter görs också, och från 1980 finns de även digitalt lagrade.

Tätortsavgränsningen utfördes tidigare inom ramen för folk- och bostadsräkningar, men från 1990 görs de i anslutning till markanvändningsstatistiken.

Namn på nya tätorter beslutas av Lantmäteriverket i samråd med länsstyrelserna och andra myndigheter. Varje tätort har förutom sitt namn även en fyrsiffrig tätortskod. Tätorten Stockholm har till exempel tätortskoden 0336.

Statistiska centralbyrån (SCB) gör tätortsavgränsningar vart femte år. Vid tätortsavgränsningen år 2000 fanns i Sverige 1 936 tätorter med totalt 7.464.861 invånare. Jämfört med tidigare räkning (1995) hade det år 2000 tillkommit 46 nya tätorter samtidigt som 48 tätorter hade upphört eftersom dessa inte längre uppfyllde definitionen. Det kan inträffa om antalet invånare sjunker under 200 personer (orten omdefinieras då till småort) eller att avståndet till en närliggande tätort sjunker till under 200 meter och de därmed växer samman till en enda tätort.

Resultatet av 2005 års tätortsavgränsing publicerades av SCB den 30 november 2006. År 2005 bodde 7.632.000 personer i tätorter, vilket motsvarar 84 procent av hela befolkningen. Under perioden 2000 till 2005 har 50 nya tätorter tillkommit, 46 orter är ej längre tätorter antingen beroende på att folkmängden understiger 200 invånare eller att andelen fritidshus är mer än 50 procent, i enstaka fall även p.g.a sammanslagning med annan tätort.

Norden

Man har 1960 i Norden enats om en gemensam officiell definition av begreppet tätort, som lyder sålunda:

Som tätbebyggt område räknas alla hussamlingar med minst 200 invånare, såvida avståndet mellan husen normalt icke överstiger 200 meter. Avståndet kan dock tillåtas överstiga 200 meter, när det gäller hussamlingar inom en större orts influensområde. Vid avgränsningen av tätbebyggda områden medräknas också obebodda hus, inräknat hus som uteslutande användes som arbetsplats. Som hus tillhörande tätorts­bebyggelse betraktas dock ej jordbrukets ekonomibyggnader, såvida dessa är fritt liggande i förhållande till huvudegendomen. Anstalter och dylikt, som är belägna utanför tätbebyggt område, räknas som tätort såvida anstaltens bofasta personal med familjer osv. men utan patienter, utgör minst 200 personer. Uppdelningen i tätbebyggda och glesbebyggda områden företages oberoende av den administrativa indelningen. Hussamlingar som utgör en direkt fortsättning av ett tätbebyggt område i en grannkommun, inräknas sålunda i detta område vid tätortsredovisningen.

I Norge används begreppet tettsted. Den norska termen, som har det svenska tätortsbegreppet som ursprung, infördes i Norge under 1950-talet. Avvikelsen från den svenska definitionen är dock att Statistisk sentralbyrå i Norge använder ett högsta avstånd mellan byggnader av 50 meter.

Byområde är Danmarks Statistiks definition av alla bebyggelser med mer än 200 invånare och ett högsta avstånd mellan byggnader av 200 meter.

Se även

Externa länkar

Personliga verktyg