Rikssvenska

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Sverigesvenska)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Rikssvenska kan användas i ett par olika betydelser: Dels är rikssvenska eller sverigesvenska en sammanfattande benämning på de former av svenska som talas i Sverige. Motsatsen till rikssvenska i denna betydelse är finlandssvenska och estlandssvenska. Rikssvenska i denna första mening omfattar även dialekter.

Dels kan talad rikssvenska användas om en art av sverigesvenska utan framträdande dialektala drag. Sådan rikssvenska används främst i offentliga sammanhang, eller när man talar med någon vars dialekt är främmande, och kännetecknas både av högre status än det vardagliga språket och av att lokala särtecken så långt möjligt undviks för att uppnå största möjliga förståelse. Rikssvenska i denna betydelse, baserad på bildade mälardals- och sörmlandsdialekter, lärdes tidigare ut i skolor över hela Sverige som "ren svenska"[1], det vill säga ett talat standardspråk, och är alltså en skandinavisk motsvarighet till den högstatusvariant, högsvenska, som särskilt under första hälften av 1900-talet förespråkades av bildade finlandssvenskar som en tydlig och korrekt svenska.

Slutligen kan rikssvenska användas om svenskt skriftligt standardspråk, standardsvenska, så som det lärs ut i skolor och till den som utanför Finland lär sig svenska som främmande språk eller svenska som andra språk.

Den som invänder mot användningen av begreppet talad standardsvenska med att variationen är för stor för att man ska kunna betrakta den som normerad brukar ofta hävda att det enda som är verkligt standardiserat för svenskan är skriftspråket. Detta anses ibland vara en anledning till att skriftspråksuttal blivit vanligt i talad svenska.

Innehåll

Standardiserat skriftspråk

Det var i och med boktryckarkonsten, som 1483 nådde Sverige[2], i Johann Snells person (Dialogus creaturum var det första alstret), som det skrivna riksspråket började vinna spridning. När de kristna skrifterna började översättas till svenska under reformationen1500-talet var det slutligen lärda från Mälarlandskapen som stod för översättningarna, och sveamålet blev på så vis normgivande för svenska språkets ordförråd och grammatik. (Att sveamålets ordformer tydligare skiljde ut svenskan från danskan var också en viktig orsak.) Landets präster hade mycket stor betydelse för rikssvenskans spridning i riket genom sin högläsning i predikostolarna.

Talat riksspråk

Talat riksspråk, främst influerat av Mälarlandskapens bildade samhällsklasser, vann vidare spridning först med 1900-talets etermedia. Etermedia, urbanisering, en högre utbildningsgrad och överhuvudtaget en större geografisk och social mobilitet gjorde att lokala talspråk och genuina dialekter trängdes undan under 1900-talet och att alltfler svenskar, i synnerhet i professionella sammanhang, började tala en utjämnad, likriktad svenska, må vara ofta med en tydlig regional färgning i framför allt uttalet. Att man med detta slags rikssvenska förstår en högprestigedialekt, och egentligen inte en dialektfri svenska, visas när man säger att den bästa svenskan talas i Nyköping (den största stad som ligger vid gränsen mellan götamålen och sveamålen).

Markanta skillnader i prosodi, stora skillnader i fonetik, och i någon liten utsträckning också i ordförråd och grammatik, utmärker det talade riksspråket (i betydelsen högprestigedialekter) från olika landsändar. Många andra språk, till exempel franska, tyska och finska uppvisar en mycket större enhetlighet för talade högprestige-dialekter, varför "talat riksspråk" är en term av många anses vara mindre lyckad med avseende på svenska språket. Rikssvenska i meningen högprestigespråk är icke desto mindre ett ofta använt begrepp i dispyter om vad som är rätt och fel uttal.

Bland samtida svenska lingvister är deskriptivism helt dominerande i förhållande till preskriptivism. Preskriptivister kan dock tänkas använda begreppet "rikssvenska" för en (tämligen arbiträrt utvald) dialekt med hög status, som enligt deras uppfattning bör fungera som (uttals-)norm för (standard)svenska. Preskriptiv lingvistik har vunnit ökad popularitet i takt med att andragenerationsinvandrares val av lågstatus-varieteter, som förortsvenska/shobresvenska, uppmärksammats tillsammans med den åtföljande stigmatiseringen och de därmed försämrade möjligheterna till arbete.

Den främsta normen för god talad rikssvenska erbjuds av de anställda på Sveriges Radio och Sveriges Television och av skådespelare på scen och film, i något mindre grad av präster, skollärare, riksdagsmän och universitetsutbildade i allmänhet. Denna norm är verksam ännu under 2000-talet men är inte längre så enhetlig och inflytelserik som tidigare.

Under stora delar av 1900-talet var dock en tydligt normerande inställning verksam på vissa områden. Den svenska skolan föreskrev i läroplanen fram till 1982 att "uttalshygien" var ett mål i svenskundervisningen. Huruvida detta också innebar att dialektala drag skulle arbetas bort bör ha varit en lokal tolkningsfråga, men många barn som flyttade från en landsända till en annan blev hänvisade till talpedagoger för att "förbättra" sitt språk. Till exempel finlandssvenskt uttal kunde behöva tränas bort om lokala språkvårdare inte räknade det som god svenska. (Samma språkpolitik hade följden att samiska och finska, som talades bland barnen i norra Sverige, var förbjudna att använda i skolan fram till 1957.)

I än högre grad har etermedierna från början haft stränga uttalsregler. Syftet var delvis pedagogiskt: att lära alla hur god och riktig svenska skulle talas. Många av kraven finns kvar än idag på riksnivå men med betoning av begriplighetsmotivet: att människor ska kunna förstå det som t.ex. nyhetsuppläsare säger var än i Sverige man bor. I lokalradio/-tv tillåts dock numera en ganska stor frihet i dialektuttalet.

Se även

Källor

  1. Nationalencyklopedins arikel Standardspråk (lång version, tillgånglig för betalande, läst 2009-03-17)
  2. Andersson, Lars M.; Amurén, Lena: Sveriges historia i årtal, Historiska media, Lund 2003, sid. 63. ISBN 91-89442-71-7. 
Personliga verktyg