Stridsyxa

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Stidsyxa)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Yxan är tillsammans med klubban och spjutet ett av människans äldsta vapen. De första yxor som användes som vapen var förmodligen samma yxor som användes som verktyg, då dessa fanns nära till hands. Så småningom började man utveckla särskilda yxor för att använda som vapen, även om "vanliga" yxor fortsatte att användas som vapen fram till våra dagar. En yxa som framställts särskilt med avsikt att användas som vapen i strid kallas för stridsyxa.

Innehåll

Yxor som vapen i Europa

I de medeltida och i renässansens europeiska arméer fanns det två huvudtyper av yxor, en mindre och en större. Den mindre yxan med kort skaft bars i bältet och fördes av både ryttare och fotfolk. Sådana vapen begagnades dock inte bara vid reguljära militära förband utan även av bondeuppbåd och som ett billigt och lättillgängligt vapen vid bondeuppror och för vanligt folk, till exempel för självförsvar mot stråtrövare. Yxan som kastvapen, kastyxan, har också förekommit på de europeiska slagfälten.

Forntida stridsyxor

Stridsyxor tillverkades redan under sten- och bronsåldern. Den först kända stridsyxan i Skandinavien är den mångkantiga stenyxan, följd av den dubbeleggade stridsyxan som ofta tillverkades i utvald sten och polerades. Ungefär samtidigt utvecklades den båtformade stridsyxan av sten med skafthål.

Exempel på mindre stridsyxor.

Mindre stridsyxor

Sedan mycket gammal tid använde ryttarna stridsyxor i Orienten och under korstågen började de europeiska riddarna följa exemplet och vara utrustade med kortskaftade yxor. Under 1300-talet stred riddarna ofta till fots och det var då vanligt att stridsyxor användes. På 1360-talet förde de franska och engelska riddarna detta vapen.

I Polen och Ungern, där det orientaliska inflytandet var stort, begagnade ryttarna ofta kortskaftade stridsyxor som bars vid bältet eller sadeln. I dessa länder synes sådana yxor ha varit i bruk ännu i början av 1700-talet. I Italien var ryttareyxorna från 1300-talet smala och lätta och yxnacken slutade ofta i en järnpik. Handen kunde också skyddas av en järnskiva fastsatt på skaftet, vilket även det var av järn.

I Tyskland och Frankrike använde under 1400-talet både riddare och andra ryttare en sorts yxor som var avsedda att krossa motståndarens plåtharnesk. Yxans egg var inte särskilt skarp och yxhuvudet var tungt. Skaftet var högst sextio centimeter långt. Dessa vapen var i bruk ännu under 1500-talet.

Stora stridsyxor

I Skandinavien fick stridsyxan en renässans under vikingatiden, då tillverkad av järn. Nordiska smeder utvecklade vid den här tiden bredeggade yxor med tunna blad och långa skaft. Under denna tid var de stora yxorna nordbornas mest fruktade vapen.

Under medeltiden kallades de stora stridsyxorna i Frankrike och England för "danska yxor" och var enbart infanterivapen. Yxbladet var alltid bredare vid eggen än vid skafthålet. Skaftet var mer än 1 meter långt (4-4½ fot) och hade en rem fastgjord, med vilken yxan bars under marsch.

Den skotska "lochaberyxan" räknas till de stora yxorna liksom "skäggyxan". Lochaberyxan hade en lång egg (cirka 45 centimeter) och skaftet (cirka 1,5-1,8 meter långt) var ibland förstärkt med järnskenor. I skafthålet var en kraftig järnkrok fastgjord.

Fil:Bardiche-berdish.jpg
Skäggyxa - bardisch

Skäggyxan hade ett långt utdraget halvmånformat eggparti, som varierade mellan 60 och 80 centimeter eller mera och kunde såväl framför som bakom skafthålet vara utdragen i långa, smala, ofta sabelklingsliknande flikar som kallades skägg. Eggpartiets nedre del var fästad vid skaftet med en nit. Skaftet var cirka 1,4 meter långt. På en del modeller var yxbladets främre del utbildad till en stötklinga. Skäggyxor tillverkades i många varianter med en eller flera spetsar eller hakar. Skäggyxan kallades ibland "halvmåne". Ett annat namn var "bardisch".

Skäggyxor synes ha varit ganska vanliga i Väst- och Centraleuropa på 1300-talet, men senare tycks de mest ha använts i Sverige samt i Ryssland och andra delar av Östeuropa. Det anses att skäggyxan var föregångare till den under 1200-talet långsamt utvecklade hillebarden. Det är egentligen svårt att dra en klar gräns mellan de tidiga hillebarderna och de med stötklingor försedda yxorna, men hillebarden hade alltid längre skaft.

I Tyskland och Schweiz började det bli vanligt under 1300-talet att betydligt förlänga yxans skaft och förse den med en stötklinga som bestod av en stark dolkklinga eller liknande och som drevs in i skafthålet. Sådana yxor begagnades ibland av riddare då de stred till fots.

I medeltida svenska texter benämns stridsyxan bredyxa , bolyxa eller polyxa. Med bredyxa menades troligen skäggyxa eller med den besläktade vapentyper, men vad man menade med "pålyxa", som det borde heta på modern svenska, är svårt att veta. Även i Danmark, Tyskland och England fanns detta ord. I England finns uppgifter om att pålyxan hade en skaftlängd om 1,2 meter (4 fot) med ett yxhuvud som var sammansatt av yxblad, stötklinga och en med tandad slagyta försedd hammare. Olaus Magnus skriver 1555 om götarnas vapen bland annat: " ... är folket utrustat med ett slags stakar försedda med en fyrdelad järnhulling på landets språk pålyxor kallade, med vilka de rycka ned ryttaren från hästryggen. Dessa redskap fila de vassa till striden, såsom skördemannen vässer sin lie för slåttern." Det är svårt att få en uppfattning om vad slags vapen denna pålyxa kunde vara, möjligen kan det vara en hillebard.

Kastyxor

Kastyxorna hade vanligen korta skaft. Sådana vapen användes av germanstammar under folkvandringstiden, men särskilt av frankerna. Frankernas kastyxor hade tjocka men skarpa yxhuvuden och korta skaft. De kastades på tio till tolv stegs avstånd från fienden.

I Centraleuropa användes under senare delen av medeltiden kastyxor helt och hållet gjorda av järn. Skaftet var vanligen 25 - 30 centimeter långt och hade ofta på andra sidan om yxbladet en skarp pik. Skaftet slutade i en spets. Yxnacken var även försedd med en skarp pik och eggen var cirka 16 centimeter lång. Emellertid har även många andra modeller av kastyxor varit i bruk.

Änterbilor

Stridsyxor, så kallade änterbilor, har använts till sjöss lika länge som krigsskeppen var byggda av trä, det vill säga ända till slutet av 1800-talet. Yxhuvudet hos de svenska änterbilorna var vid skaftet smalt medan eggpartiet var ganska långt och utsvängt. Nacken fortsattes av en kraftig, något böjd fyrkantig pik. Längden på skaftet var cirka 80 centimeter, men även betydligt längre skaft har förekommit.

Källor

  • J.Alm, Blanka vapen och skyddsvapen (1932)
  • Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken, VII:14

Se även

Personliga verktyg