Slottshöjden
Från Rilpedia
| Slottshöjden Helsingborg |
|
 Slottshöjdens läge i Helsingborg |
|
| Folkmängd (2008) | 3 545[1] |
|---|---|
| Församling | Maria församling |
Slottshöjden är en stadsdel nära Helsingborgs centrum, belägen uppe på landborgen i anknytning till Helsingborgs slott (Kärnan). Tidigare hette stadsdelen Möllevången men bytte namn till Slottshöjden efter en tävling i HD 1945. Området ligger delvis på de gamla befästningsverken som legat runt slottet.
Innehåll |
Stadsbild
Stadsdelen är belägen på landborgsterrassen, nordost om Helsingborgs stadskärna på strandterrassen nedanför. Området förbinds med centrum genom Nedre Långvinkelsgatan, som löper i en dalgång i landborgen. Läget på landborgen gör att man från flera ställen i stadsdelen har en vid utsikt över staden nedanför och vidare ut över Öresund. Gatunätet har på flera ställen sitt ursprung i stadens historia, främst Långvinkelsgatan, stadens gamla tillfartsled, samt Norra Vallgatan, en del av Kopparmöllegatan och S:t Peders gata, som alla är lagda längs den gamla vallgrav som omgav stadens befästningar. Den nord-sydliga Kopparmöllegatan är numera områdets huvudled och stadsdelen avgränsas i norr av stadens nya nordliga tillfartsled, Hälsovägen. I nordost löper även den större Stenbocksgatan.
De västra delarna av Slottshöjden har sin grund i ett villaområde från 1800-talet och stadsdelen har på flera ställen en öppen och grönskande karaktär, trots flera nyare byggnader. Bidragande till känslan är även Öresundsparken i norr och grönskan vid landborgsbranten i väster. Söder om detta område, längs kvarteren kring Nedre Långvinkelsgatan, är bebyggelsen betydligt tätare och mer stadsmässig. Kontrasten är här tydligare mot Slottshagsparken i söder. I nordost dominerar den modernistiska bebyggelsen med fristående lamellhusbebyggelse. Centralt i stadsdelen, öster om Kopparmöllegatan, ligger kvarteret Munken, där förutom lamellhus även ett antal högre punkthus av hög kvalitet finns placerade. På motsatta sidan gatan, i kvarteret Kyrkoherden, har ett förtätningsprojekt färdigställt 2007 omvandlat den tidigare parken till ett bostadskvarter bestående av fyra punkthus med seniorboende i 10 våningar.
 Öresundsparken |
 Stadsvillan Villa Salami. |
 Flerbostadsbebyggelse vid Öresundsparken. |
Historia
De äldsta spåren efter mänsklig bebyggelse i området är två nu försvunna fornlämningar i form av en gravhög från bronsåldern och en domarring från järnåldern. Genom området löpte Långvinkelsgatan, förr kallad "Liden", som var Helsingborgs tillfartsled från nordost. I norr grenades gatan av i två landsvägar, den ena löpte norrut mot Kullabygden, medan den andra vek av mot öster och ledde så småningom mot Ängelholm. På 1000-talet uppfördes en stavkyrka strax norr om gatan, S:t Clemens kyrka, som redan i slutet av samma århundrade ersattes av en större stenkyrka. Till kyrkan hörde under medeltiden en 5 000 kvadratmeter stor kyrkogård. Resterande delar av området bestod av åkermark tillhörande staden, som under 1500-talet benämndes "Sankt Clemens vång". Kyrkan revs troligen efter att reformationen införts i Danmark 1536. Under perioden 1654–57 anlades en stor befästningsvall av den danske kungen Fredrik III runt staden som till stor del var belägen på området. Byggnationerna var inte helt färdiga när Helsingborg blev svenskt 1658. Efter det förödande skånska kriget (1675–79) beslutade den svenske kungen Karl XI att alla befästningar kring staden skulle rivas för att förhindra att danskarna skulle kunna utnyttja dem som en förskansning vid en framtida landsättning. Markerna norr om Långvinkelsgatan kallades på kartor från 1780-talet "Lilla Möllevången" och markerna söder därom kallades "Tornvången" närmast slottet och "Slottsvången" längre österut. Området öster om gatan har också varit platsen för stadens avrättninsplats. Dess exakta placering har varierat, men har till slut fixerats kring området runt nuvarande Sköldenborgsgatan. År 1804 kan den så kallade "Galgebacken" dock finnas vid nuvarande kvarteret Örnen.
Bebyggelsen växer fram
På 1780-talet började Helsingborgs bebyggelse att expandera utanför den gamla stadskärnan och man styckade upp 24 nya tomter längs Långvinkelsgatan, belägna utanför Östra landtullen, som vid denna tid var belägen vid Bomgränden-Kärngränden. Tomterna var mycket avlånga och bebyggdes därför glest med korsvirkeslängor. Byggnaderna beboddes mest av arbetskarlar och hantverksgesäller och bestod oftast av ett par tre lägenheter. Efter expansionen flyttades tullen år 1809 till hörnet av nuvarande Övre Långvinkelsgatan/Bergeströmsgatan. Vid 1800-talets början delade man också upp de avlånga tomterna i mindre delar. De flesta delades i två, men en del ombildades till hela åtta mindre tomter. Till detta lades ett tidigare ouppstyckat stycke jord ut som tomter. Bebyggelsen fick i och med detta en annan karaktär; husen byggdes som gathus vilket gjorde gatan mer tät och stadsmässig. Från 1850-talet började Helsingborgs befolkning att öka kraftigt, vilket medföljde att än mer mark avstyckades längs gatan från Bomgränden och norrut. Tomtantalet tredubblades och husen byggdes i en till två våningar. Vid denna tid bodde en ansenlig mängd murargesäller längs gatan. Tomterna längs gatan utökades bakåt 1862-63 och två parallella gator drogs på andra sidan bebyggelsen på båda sidor av Långvinkelsgatan. Dessa benämndes Norra och Östra Promenaderna, men heter numera Sankt Clemens gata/Lykttändaregränden respektive Kung Kristoffers gata/Hebsackersgatan. Den täta bebyggelsen kring gatorna kallades vid denna tid för Östra förstaden.
Vid 1800-talets mitt började stadens borgerskap söka sig ut från stadskärnans täta bebyggelse och 1866 beslutade stadsfullmärktige därför att en del av magistratens löningsjord på Lilla Möllevången, Tornvången och Slottsvången skulle göras om till villatomter. Däremot hade idén med villor inte riktigt slått igenom i Sverige än och därför gick försäljningen trögt. Av de 34 tomter som styckades av såldes endast ett fåtal under de första tio åren och det var främst på Lilla Möllevången som tomter lyckades säljas. På 1870-talet hade alla tomter norr om Sankt Clemens gata sålts och tomterna bebyggdes med både stora och bekostade villor, som mindre och mer beskedliga dito. I områdets norra ände, vid Hälsodalen, fanns brunnsanrättningen Hälsan och vid denna hade man år 1853 anlagt den nya infartsleden Hälsovägen. Runt denna kom det på 1870-talet att växa upp ett industriområde. Ovanför dalen anlades genom privat initiativ Öresundsparken år 1876-77. Parken var inhägnad och det kostade 10 öre in inträde att komma in. Ägarna till farm 79, som låg nordost om de nya villatomterna, beslutade att stycka av sin åkermark i tomter. Uppdraget gick till stadsingenjören Söderqvist, som gjorde en indelning i två kvarter, avdelade av Parkvägen, med totalt 23 tomter. Redan år 1878 stod de första hyreshusen klara och de bestod av enkla längor en bit in på tomterna. Dessa beboddes mest av arbetare vid industrierna i Hälsodalen. På 1880-talet ökade tomtförsäljningen och det byggdes nu gatuhus i två våningar i kvarteren. Vid 1900-talets början utökades villabebyggelsen i områdets södra del genom bebyggelsen av kvarteret Prins Fredrik.
Modernismen
Den första bebyggelsen efter modernistiskt mönster tillkom på 1930-talet i kvarteren Uven och Ugglan. Dessa var uppförda i så kallad "byggmästarfunkis"; de var sammanbyggda och i tre våningar med putsade fasader. Tidigt på 1940-talat bebyggdes området längs Hälsovägens övre del med lamellhusbebyggelse, i kvarteret Kapellet med sex stycken 5-våningshus i nyrealistisk stil, med varierat putsade fasader eller tegelfasader. Kvarteret Biskopen och det söder därom liggande kvarteret Kaplanen bebyggdes även de med lamellhus i upp till fem våningar. Det bostadsområde som däremot anses vara den främsta insatsen inom Helsingborgs flerbostadsbebyggelse var däremot kvarteret Munken mellan Kopparmöllegatan, Mäster Jacobs gata och Rektorsgatan. Byggmästaren Erik Wihlborg både ritade och uppförde området som består av fem stycken 7-8 våningar höga punkthus i gult tegel av mycket hög standard och med goda planlösningar. Den öppna grönytan runt husen ägnades stor omsorg och pryds av skulpturen Sommar av Nils Sjögren. Även fyra tre våningar höga låghus i rött tegel i kvarterets norra ände ingick i bebyggelsen.
De nya byggnadsidealen betydde däremot att den äldre bebyggelsen blev allt mer styvmoderligt behandlad. Allt fler röster krävde saneringar, främst av det tätbebyggda området kring Långvinkelsgatan. Det hette att bebyggelsen "måste ersättas av en funktionell bebyggelse utformad i överensstämmelse med en modern tids sociala fordringar." Nedre Långvinkelgatans karakteristiska och sammanhållna bebyggelse av småskalig natur hade man inte mycket för och stora delar av den äldre bebyggelsen revs och ersattes av ny. Bebyggelsen i kvarteren Tornet Västra och Tornet Östra ersattes helt av ny och i kvarteret Långvinkeln Västra sparades endast en del av bebyggelsen längst i öster. Samma öde nådde Övre Långvinkelsgatan där endast en rad på fem gathus längst mot Kopparmöllegatan sparades. Även stora delar av den gamla bebyggelsen på Möllevången sanerades bort. Alla fastigheter i de två kvarteren kring Parkgatan köptes 1958-63 upp av byggnadsfirman Gösta Gadd och revs sånär som på en bostadslänga ritad av Mogens Mogensen längs Krabbegatan, uppförd 1942. Samtidigt som den nya bebyggelsen uppfördes slogs kvarteren ihop och Parkgatan försvann. Även villabebyggelsen längst mot landborgen i kvarteret Bröstvärnet sanerades bort, samt en del av villorna i kvarteret Bålverket. Endast Villa Tjället och Villa Solgården står kvar. I kvarteret Prins Fredrik står dock ett flertal av de gamla villorna kvar.
Referenser
Noter
- ↑ Helsingborgs stad: Folkmängd efter ålder 1 januari 2008
Källor
- Lindskog, Bengt (2006). Sankt Clemens medeltida kyrka. I Helsingborgs stadslexikon (s. 347). Helsingborg: Helsingborgs lokalhistoriska förening. ISBN 91-631-8878-3
- Ranby, Henrik (2005). Helsingborgs historia, del VII:3: Stadsbild, stadsplanering och arkitektur. Helsingborgs bebyggelseutveckling 1863-1971. Helsingborg: Helsingborgs stad, ISBN 91-631-6844-8
- Bevarandeplanskommittén, Helsingborgs stad (1998). Bevarandeprogram för Olympia och Slottshöjden. Helsingborg: Helsingborgs stad.
- Bevarandeplanskommittén, Helsingborgs stad (2003). Helsingborgs stadskärna: Bevarandeprogram 2002. Helsingborg: Helsingborgs stad. ISBN 91-631-3664-3
|
|||||||||||||||||
|
|||||||||||
