Slaget vid Föglöfjärden
Från Rilpedia
| Slaget vid Föglöfjärden | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av stora nordiska kriget | |||||||
 De fyra erövrade svenska fregatterna anländer till Sankt Petersburg efter slaget vid Föglöfjärden |
|||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
 Sverige |
 Ryssland |
||||||
| Befälhavare | |||||||
| Karl Georg Siöblad |
Michail Golitsyn |
||||||
| Styrka | |||||||
| 1 linjeskepp 4 fregatter 9 mindre skepp cirka 1 000 man |
61 galärer ca 11000 man |
||||||
| Förluster | |||||||
| 4 fregatter erövrade 103 döda 407 tillfångatagna |
43 galärer förstörda 1 000 man [1] |
||||||
Reinbeck – Freden i Traventhal – Pühhajoggi pass – Narva – Düna – Rauge – Errafster – Kliszów – Peipus I – Hummelshof – Krakow – Nöteborg – Saladen – Pułtusk – Nyenskans – Systerbäck – Peipus II – Wesenberg – Dorpat – Jakobstadt - Poznań - Narva – Punitz - Gemäuerthof – Rakowitz – Freden i Warszawa – Grodno – Fraustadt – Kleczk – Freden i Altranstädt – Kalisch – Holowczyn – Malatitze – Rajovka – Lesna – Borgå – Veprik – Poltava – Perevolotjna – Helsingborg – Viborgs fästning – Riga – Köge bukt – Fladestrand – Mön – Gadebusch – Pälkäne – Kalabaliken i Bender – Helsingfors – Storkyro – Hangöudd – Femer bält – Rügen – Stresow – Kristiania – Gjellebekk – Dynekilen – Strömstad – Fredrikshald – Stäket – Freden i Frederiksborg – Ledsund – Selånger – Freden i Nystad
Slaget vid Föglöfjärden (ryska Grengam) var ett sjöslag mellan en svensk flottenhet och rysk roddflotta under Stora nordiska kriget och ägde rum 27 juli 1720 i Östersjön på Föglöfjärden i den Åländska skärgården.
Slaget vid Föglöfjärden går också under benämningarna Slaget vid Flisö och Slaget vid Ledsund.
Innehåll |
Bakgrunden
För att tvinga Sverige till för Ryssland fördelaktiga fredsvillkor, härjade den ryska skärgårdsflottan år 1719 svenska kusten mellan Öregrund och Norrköping, de s.k. Rysshärjningarna. Ryske generalamiralen Feodor Apraxin förfogade för detta över 130 galärer, ett 100-tal transportfartyg och 26 000 man. All bebyggelse utanför fästningarna i Waxholm och Dalarö brändes ned. Sverige saknade vid denna tidpunkt något verksamt motmedel. Att med seglande fartyg försöka jaga roddfartygen i den grunda skärgården var utsiktslöst och riskabelt. Svenska flottans fartyg koncentrerades därför till att från förankrade positioner förstärka Stockholms inloppsförsvar vid Waxholm.
De lätt byggda skärgårdsfartygen kunde inte utsättas för de havsgående fartygens eldkraft. Ryssarna försökte därför gå runt försvaret vid Waxholm , vilket ledde till Slaget vid Stäket 1719
26 juli 1720 kom den ryska flottan under Michail Golitsyns befäl (61 roddgalärer, 25-29 övriga båtar och över 11 000 soldater) till Åland. En mindre svensk sjöstyrka som hade till uppgift att hindra ryska skärgårdflottan från att gå över Ålands hav, fick reda på att en roddstyka befann sig i Ålandsskärgården. Viceamiral Karl Georg Siöblad beslöt sig då för att angripa denna.
Slagordning
Svenskarna
- Linjeskeppet Pommern 56 kanoner
- Fregatten Kiskin
- Fregatten Stora Phoenix
- Fregatten Danska Örn
- Fregatten Svarta Örn
- Fregatten Vanqueur
- Galärer 3 stycken
- Ett antal mindre enheter
Den ryska sidan
Över 11.000 man infanteri och besättningsmanskap
- Galärer 61 stycken
- 29 mindre enheter
Slaget
När den ryska flottan närmade sig Granhamn den 27 juli lättade den svenska flottan under viceamiral Karl Georg Siöblads befäl ankar (1 linjeskepp Pommern, 5 fregatter, 9 mindre enheter, ca 1 000 soldater, 156 kanoner) ankar och började närma sig ryssarna. Man upprätthöll samtidigt kraftig eldgivning. Den ryska flottan började skyndsamt dra sig mot grunt vatten i ett gatlopp mellan de svenska örlogsfartygen som fick allt svårare att manövrera i de trånga farvattnen. När vinden började mojna under slaget fick den ryska sidan ett övertag samtidigt så gick flera fregatter gick på grund efter misslyckade stagvändningar i dom trånga farvattnen och under rysk beskjutning. Efter att ha blivit omslutna av ryska galärer och under hård beskjutning lyckades den ryska sidan borda ett flertal fartyg varav 4 svenska fregatter erövrades (34 kanoners "Stora Phoenix", 30 kanoners "Vainqueur", 22 kanoners "Kiskin" och 18 kanoners "Danska Örn"). Nu var den svenska flottan i ett farligt läge. Eftersom alla inlopp till fjärden var stängda måste svenskarna segla ut den väg de kommit. Pommern som misslyckats med en slagvändning genomförde en grundvändning där skeppet svängdes genom att fälla lovarts ankare, efter att ha avgett en sista bredsida seglade Pommern ut genom Ledsund följt av Svarta Örn kvarvarande galärer och de mindre enheterna, den Ryska sidan förföljde inte.
Även ryska flottan blev hårt åtgången under slaget och fick 43 galärer sänkta eller så pass svårt skadade att de fick brännas efteråt. Svenskarnas förluster uppgick till 103 döda och 407 tillfångatagna, de ryska förlusterna blev 82 döda och 203 sårade.
Slagets efterverkningar
Konsekvenserna av slaget visade sig i att den svenska kusten skonades från härjningar det året. Samtidigt visade den ryska flottan sin sårbarhet i öppen sjö mot högsjöfartyg. Följande år återupptogs de ryska härjningarna. Slaget visade sig dock vara en svensk seger, av de 4 fregatter som förlorades var "Danska Örn" danskt krigsbyte och "Stora Phoienix" över 11 år gammal, "Kiskin" och "Vanqueur" var före detta "eklastdragare" som under de hårda krigsåren konverterats till fregatter. Samtliga fregatter var i dåligt skick och bristfälligt utrustade. Någon större materiell förlust för den svenska sidan förelåg alltså inte. Den ryske tsaren utropade sig dock som segrare, och som ett tecken på sin seger lät han hugga in sitt namnchiffer på Flisöberget i närheten av slagfältet.
Omfattningen av de ryska förlusterna blev dock inte omedelbart kända i Stockholm. Förlusten av fyra fregatter var dock iögonenfallande, trots att detta inte nämnvärt påverkade styreförhållandena till sjöss. Sjöblad ställdes därför inför krigsrätt och dömdes till sex månaders löneavdrag. Han insats blev dock senare erkänd. År 1747 befordrades han till överamiral.
Källor
- Gunnar Unger: Illustrerad svensk sjökrigshistoria, omfattande tiden 1680-1814, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 1923.
- "Rysshärjningarna på Ostkusten sommaren 1719" - Magnus Ullman
