Från Rilpedia

Slaget om Atlanten
Del av Andra världskriget
Officerare på bryggan håller utkik för fiendeubåtar i oktober 1941
Datum 3 september 1939 – 7 maj 1945 Plats Atlanten, Nordsjön, Irländska sjön, Labradorsjön, Saint Lawrenceviken Utfall Avgörande allierad seger
Stridande
Royal Navy Royal Canadian Navy Norge United States Navy	Kriegsmarine
Befälhavare
Percy Noble Max Kennedy Horton Frederick John Walker Leonard Warren Murray	Erich Raeder Karl Dönitz
Styrka
?	?
Förluster
30,248 handelssjömän 3,500 handelsfartyg 175 krigsfartyg	28,000 sjömän 784 ubåtar

Slaget om Atlanten, är benämningen på den delen av andra världskriget som utkämpades på Nordatlanten. Kampen stod i första hand mellan Nazityskland och Storbritannien med (i ett senare skede) assistans av USA. De ojämförligt mest betydelsefulla parterna var den brittiska flottan och de tyska ubåtarna.

Krigsförloppet

Båda sidor insåg från krigets första dag att kontrollen över Atlanten skulle bli oerhört viktig när det gällde utgången av kriget. Storbritannien var helt beroende av sjötrafiken för öns försörjning och kriget på Atlanten utvecklades därför till en gigantisk kraftmätning mellan brittiska flottan och de tyska ubåtarna som gjorde allt för att strypa transporterna till Storbritannien. Stridshandlingar till sjöss förekom redan från den dag då britterna förklarade krig mot Tyskland (3 september 1939) men bortsett från krigets första halvår spelade striderna mellan ytfartagen (slagskepp, kryssare och jagare med mera) en mindre roll. Våren 1941 sänktes Tysklands främsta slagskepp Bismarck och efter det var de tyska ytfartygen inga större hot mot de allierades skepp och konvojer. Ubåtarna skulle emellertid visa sig bli en mycket värre motståndare.

Efter att Hitlers plan att invadera Storbritannien misslyckats (se slaget om Storbritannien) beslöt sig tyskarna för att inleda det totala kriget till sjöss. Målet var att svälta britterna till nederlag och därför sänktes alla fartyg som var på väg eller misstänktes vara på väg till Storbritannien. Detta gick givetvis ut över även vanliga passagerarfartyg (och även en del svenska fartyg). Tyskarna gynnades av att man kontrollerade hela Atlantkusten från Nordnorge till Sydfrankrike. Därifrån kunde ubåtarna gå ut till havs och utan förvarning attackera alla fartyg som tillhörde de allierade.

USA bistod redan 1940 britterna med stora kvantiteter vapen. Efter att USA gått med i kriget i december 1941 utökades denna hjälp kraftigt och även en massiv amerikansk hjälpinsats med såväl vapen som livsmedel till Sovjetunionen inleddes för att förhindra en tysk seger på östfronten. För att tillfullo utnyttja USA:s potential att materiellt bistå Sovjetunionen måste man kunna transportera fönödenheter upp till den strategiskt oerhört viktiga ishavshamnen vid Murmansk. 1942-43 utkämpades en förbittrad strid mellan å ena sidan de tyska ubåtarna och å andra sidan de allierade sjöstridskrafterna som skulle skydda konvojerna till både Storbritannien och Sovjetunionen.

Ubåtarna var ett dödligt hot mot konvojerna. 1942 sänkte tyskarna hela 1160 handelsfartyg på sammanlagt 7,7 miljoner ton. Senvintern 1943 var förlusterna så stora att man inte längre hann ersätta förlusterna i samma takt som tyskarna sänkte fartyg. Mars samma år sänktes 108 fartyg men vändningen var ändå nära. Ny konvojteknik, bättre sjunkbomber, radar, hydrofoner, jaktflyg med mera började våren 1943 göra tillvaron allt svårare för ubåtarna. Kodknäckarna inom brittiska underrättelsetjänsten stod också för en ovärderlig insats när de lyckades knäcka koderna till tyskarnas krypteringsmaskin Enigma. Den brittiska underrättelsetjänsen hade emellertid fått information från polska matematiker som flytt till Storbritannien och som redan vid tiden för andra världskrigets utbrott hade goda kunskaper om hur Enigmamaskinen fungerade. Utan den kunskapen är det inte säkert att man lyckats.

Från och med hösten 1943 översteg antalet sänkta ubåtar antalet sänkta allierade båtar och skillnaden blev allt större. Konvojernas förluster var nu relativt måttliga och USA-s enorma produktionskapacitet kunde utnyttjas till fullo. Tyskarnas ubåtskrig fortsatte emellertid hela kriget men förlusterna var mycket stora. Totalt sänktes 784 ubåtar och tiotusentals män följde dem i djupet. Även de allerades förluster var mycket stora både i manskap och sänkta fartyg. Totalt sänkte tyskarna över 14 miljoner ton.

Segern i Atlanten var oerhört viktig för de allierades seger. Utan herraväldet till sjöss hade invasionen i Normandie (se Dagen D) troligen inte kunnat genomföras och med tyskt sjöherravälde hade Sovjetunionen inte kunnat få materiellt bistånd som hjälpte till att förhindra ett sovjetiskt nederlag innan landets egen industripotential kunde utnytttjas till fullo från och med våren 1943.

Se även

• Bismarck (slagskepp)
• Sjöminor
• Enigma
• Huff-Duff