Själamodern i Küssnacht
Från Rilpedia
Själamodern i Küssnacht, död 1577, var benämningen på ett medium som dömdes för häxeri och svartkonst i Schweiz.
År 1573 tog en präst i Küssnacht kontakt med kantonens myndigheter för att klaga över den vidskepelse han tyckte grep omkring sig bland allmänheten, där folk satte tilltro till "Visa kvinnor" och okultism i stället för till kyrkan, och han pekade ut den kvinna som han betraktade som en utmärkt representant för denna konkurrens om allmänhetens förtroende och som själva centrum för denna vidskepelse.
Den så kallade Själamodern arbetade i ett rum på ett värdhus ägt av Verena Liefbach, där hon tog betalt för att ta kontakt med de avlidnas andar; därför kallades hon för Själamodern, som var hennes artistnamn. Hon påstod sig ha kontakt med andar som rörde sig mellan världarna och kunde tala med de döda. Då någon dog, begav sig deras anhöriga till Själamodern, som tog betalt för att kontakta sina andar. De anhöriga ställde en fråga de ville ha svar på av sin döde familjemedlems själ, Själamodern kontaktade någon av sina andar genom en hemlig nattlig ritual och ställde frågan till anden, anden kontaktade i sin tur den dödes själ, som svarade på frågan, varpå anden vidarebefordrade svaret till Själamodern, som morgonen därefter talade om det för sin kund. Själamodern hade år 1573 sysslat med detta i tretton år och tjänade bra med pengar.
Myndigheterna tog först inte så allvarligt på detta utan var till en början nära att avfärda anklagelserna om häxeri som förtal, men efter några grundliga förhör fick de reda på de hemliga nattliga ritualerna, där hon hade kontakt med andar, ändrade de uppfattning och gjorde processen kort; hon torterades till hon erkände häxeri, och trots att hon försäkrade att hon inte var lika farlig som den kända häxan "Die Sagerin", så bedömdes hon som en särskilt farlig häxa som förtjänade det värsta straffet för trolldom, och brändes levande på bål i November 1577.
Se även
Källa
- Den stora ondskan i Valais, Eva Kärfve.
