Shetlandsponny
Från Rilpedia
| Shetlandsponny | |
 Shetlandsponnyhingst |
|
| Ursprung | Shetlandsöarna, Skottland |
|---|---|
| Utbredning | globalt |
| Miljö | Kargt ölandskap, svalt klimat |
| Egenskaper | |
| Typ | ponny |
| Mankhöjd | Under 107 cm |
| Färg | Alla färger är tillåtna utom Tigrerad som ändå finns hos rasen |
| Användning | ridning, körning |
Shetlandsponnyn är en av världens minsta hästraser och kommer ursprungligen från Shetlandsöarna utanför Skottland där de funnits i cirka 10 000 år.
Shetlandsponnyns ursprung är relativt okänt men troligtvis härstammar de från skandinaviska ponnyer och ponnyer som fördes från Asien av kelterna under 200-100-talet f.Kr. Under 1800-talet användes ponnyerna för att transportera torv och senare i kolgruvor i Storbritannien men har nu blivit populära som ridponnyer för barn, till körning och även i ponnygalopp, ponnytrav och inom cirkusen. Man kan även se Shetlandsponnyer i djurparker och numera även som handikapphästar inom terapin.
Shetlandsponnyn är en lättfödd och mycket sund ponny med ett lätthanterligt men något egensinnigt temperament. De passar utmärkt som barnponny och kan även köras av vuxna. Shetlandsponnyn är mycket liten och blir aldrig över 107 cm i mankhöjd men i förhållande till sin storlek är Shetlandsponnyn ett av världens starkaste hästdjur. En mindre variant som aldrig blir över 86 cm i mankhöjd kallas för Minishetland.
Innehåll |
Historia
Shetlandsponnyns ursprung är relativt okänd men genetiska tester har påvisat att Shetlandsponnyn troligtvis har sitt ursprung i den utdöda, primitiva tundrahästen genom de snarlika yakutponnyerna från Ryssland som kommit till öarna. Detta på grund av inlandsisen som runt 8000 f.Kr förband Norge med Shetlandsöarna. Detta har även gett teorier om att skandinaviska ponnyer vandrat över till öarna, t ex den primitiva och förhistoriska tatariska ponnyn. De genetiska testerna påvisade även detta då den norska Nordlandshästen och svenska Gotlandsrusset har samma genetiska grund. Även de primitiva Tarpanerna kan ha vandrat över till öarna från mellersta Europa. Dessa vilda hästar domesticerades sedan och avlades både vilt, halvvilt och i fångenskap.
Under år 200-100 f.Kr kan även orientaliskt blod från de keltiska ponnyerna ha blandats in i shetlandsponnyerna genom de keltiska bosättarna och säkert ännu mer blod från skandinaviska ponnyraser som togs med till Storbritannien av vikingarna. Bildstenar från 800-talet e.Kr visar män som rider på lätta ponnyer, som i jämförelse med männen inte kan ha varit mer än någon meter över marken. Efter Andra världskriget hittade man även grottor i södra Frankrike med målningar på små dvärgponnyer som liknar Shetlandsponnyn.
Shetlandsponnyerna användes först inom jordbruket och till körning, packning och transport. Bland annat användes de till att transportera torv och kol, men ibland användes de även som ridponnyer, även till fullvuxna ryttare. Shetlandsponnyer exporterades även över hela världen som körponnyer, barnponnyer, som cirkusdjur och även som sällskapsdjur i parker och hos de kungliga hoven.
År 1847 förbjöds enligt lag, kvinnor och barn att jobba i kolgruvorna i Storbritannien och efterfrågan på starka ponnyer som var tillräckligt små för gruvorna ökade, i och med den industriella revolutionen. De små shetlandsponnyerna passade utmärkt i storleken i gruvgångarna som enbart var 120 cm höga, och fick slita för att dra upp de tunga vagnarna. Shetlandsponnyerna fick oftast jobba hela sina liv i gruvorna och blev ofta blinda då de inte fick se dagsljus. En tyngre, grövre variant av Shetlandsponny utvecklades specifikt för gruvarbete.
Under mitten av 1800-talet skapades en hjord av Shetlandsponnyer på halvön Sumburgh genom att korsa Shetlandsponnyer med norska importerade Fjordhästar. 1855 importerades även en arabisk fullblodshingst och en Mustanghingst till ön Fettlar för att utveckla en ny stam där också. Fettlastammen var ädlare och med mindre och elegantare huvuden. Skäckfärgen och den ännu inte tillåtna tigrerade (prickiga) färgen i shetlandsponnyn kom härifrån och härstammar från Mustangblodet som i sin tur har ärvt det från den berömda spanska hästen. Även Islandshästar kan ha använts vid aveln och gett ännu fler färger till shetlandsponnyn. Dessa två olika stammar har lett till att det idag fortfarande finns två olika versioner av shetlandsponnyerna. Dels den ursprungliga lilla kallblodsliknande ponnyn, samt en lite ädlare shetlandsponny som visar inflytande av ädlare raser.
Torsten Jeppsson skriver i sin bok "Shetland", om ridsport och hästar utgiven år 1984: "I detta skede av storexport och inkorsningar, som sånär höll på att utrota den ursprungliga kallblodstypiska shetlandsponnyn, upprättade Markisen av Londonberry år 1873 planmässig avel i stuteriform på öarna Bressay och Noss. Ponnyerna av denna rastyp bildade grunden till talrika avelsuppfödningar också utanför Shetlandsöarna, framförallt i England och Skottland men också i andra europeiska länder och i USA. Londonberrystuterierna upplöstes 1896 men avelsmaterialet bevarades."
År 1890 startades den första föreningen för Shetlandsponnyn i Storbritannien och stamboken öppnades för att hålla kontroll över aveln och för att kunna registrera renrasiga shetlandsponnyer. På så sätt blev även typen fixerad och rasen fick en standard som stoppade utavel med andra raser. 1957 startades även "Shetland Islands Premium Stallion Scheme", som hade till uppdrag att erbjuda avel på högklassiga hingstar för att ytterligare höja kvalitén hos rasen.
Shetlandsponnyn har sedan dess mest använts som ridponny för barn men har även varit med i utvecklingen av många andra ponnyraser. I USA korsades Shetlandsponnyn med Hackneyhästar för att få fram den lite ädlare amerikanska shetlandsponnyn och korsat med Appaloosa fick man fram den amerikanska ridponnyn. Även i Argentina var ponnyerna korsade med småväxta engelska fullblod för att få fram världens minsta hästras, Falabellan.
Utseende
Shetlandsponnyn brukar delas in i två grupper; den ursprungliga som har en mankhöjd på max 107 cm och Minishetlands-ponnyn på max 86 cm. Den stora shetlandsponnyn kan även hittas i två olika typer varav en är mycket lik den gamla kallblodsponnyn med mycket vinterpäls, tjockare ben och tydligt utåtbuktande nosprofil. Den andra är lite ädlare med smalare ben och rak nosprofil. Shetlandsponnyn får inte heller vara över 103 cm i mankhöjd vid två års ålder för att få stambokföras.
Shetlandsponnyn förekommer i alla färger och kan ha vilka slags tecken som helst. Däremot är färgen tigrerad (prickig) omstridd då den existerar hos ponnyerna men en tigrerad shetlandsponny får inte registreras eller användas inom avel. Den absolut vanligaste färgen hos shetlandsponnyer är svart och även brun, skäck och skimmel förekommer ofta.
Shetlandsponnyn kännetecknas oftast av korta men kraftiga ben, tydlig ponnykaraktär och en kraftig, kort hals. Man, pannlugg och svans brukar oftast vara mycket kraftig och ibland vildvuxen. På vintern får ponnyerna rejält med tjock, ullig vinterpäls. Rörelserna är oftast mycket korrekta och hovarna är hårda och välformade. Huvudet är attraktivt med lätt utåtbuktande eller rak nosprofil, brett mellan ögonen och små pigga öron. Ryggen är kort med en framträdande manke, stort båldjup och en välbyggd bröstkorg.
Egenskaper och Karaktär
Ponnyerna är trots sin storlek och korta ben, mycket goda hoppare och är väldigt intelligenta och lättlärda även om de kan vara väldigt busiga ibland. Uppväxten på de stormiga, vindbitna öarna har även gett en ponny som är härdig, tuff och som sällan blir sjuk. I förhållande till sin storlek är Shetlandsponnyn en av de starkaste raserna i världen och kan bära vuxna ryttare utan problem.
Shetlandsponnyer mognar ofta mycket snabbt och beräknas vara fullvuxna vid ca 4 års ålder. Shetlandsponnyn är mest känd för sitt vänliga och lätthanterliga temperament men de har även lätt för att bli bortskämda. På vintern får Shetlandsponnyer mycket kraftig och lång vinterpäls som även är extremt vattentät.
Användning
Shetlandsponnyerna användes från början som gruvhästar, men numera är det främst ridning och körning som gäller. De är mycket populära barnhästar, då deras storlek och temperament är idealiskt för små barn. Shetlandsponnyn används även mycket till ponnytrav och ponnygalopp och inom cirkusen. Shetlandsponnyn har även blivit populär att visa upp vid olika utställningar och shower. Miniatyrshetlandsponnyer används främst som sällskap men har även blivit vanligare att använda som handikapphästar då de kan fungera både som ledare och som terapidjur.
Shetlandsponnyernas storlek och lugna temperament har även lett till att äldre Shetlandsponnyer som inte rids längre får gå som sällskapsponnyer till andra hästar och de har ofta en mycket lugnande påverkan hos större hästar. Det är även vanligt att se Shetlandsponnyer i djurparker och inom ponnyridning och på ridskolor. Men Shetlandsponnyer kan även tävlas på lättare nivåer då de bland annat är duktiga hoppare. De kan även tävlas i körning.
Minishetlandsponnyn
De exemplar som växer sig under 86 cm i mankhöjd kallas oftast Minishetlandsponny och ser ut som en vanlig shetlandsponny (vilket den också är) i exteriören men är mycket mindre. Varianten har tillkommit genom att man avlat på de minsta exemplaren av shetlandsponnyer. Minishetlandsponnyerna får vara högst 86 cm i mankhöjd och är därför inte lämpliga för ridningar. Istället är det vanligare att se dem som rena sällskapsdjur och inom utställningar. En del kan även dra lättare vagnar och användas som handikapphästar inom terapin.
Se även
Källor
- Shetlandsponny.com - portal med länkar till stuterier världen över, samt hundratals bilder på Shetlandsponnyer
- Elwyn Hartley Edwards: Bengt Gustafson: Bonniers stora hästlexikon, Bonnier, Stockholm 2003, Alf Agdler (övers.). ISBN 91-34-51920-3.
- Kort om Shetlandsponnyn
- Aftonbladets artikel om Shetlandsponny
Externa länkar
- Minishetland.com, uppfödare av minishetlandsponnyer (engelska)
- Minishetland.se Mycket bilder på minishetlandsponnyer
- Sveriges Shetlandssällskap
- Shetland Pony - Stud Book back to 1871 (engelska)
- Wikimedia Commons har media som rör Shetlandsponny
