Sexköpslagen

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Sexköpslagen, sexköpsförbudet, är en informell beteckning på en svensk lag med beteckningen "Lag (1998:408) om förbud mot köp av sexuella tjänster". Lagförslaget lades fram i proposition 1997/98:55[1] av den socialdemokratiska regeringen som företräddes av Ulrica Messing och antogs av Riksdagens kammare 29 maj 1998, med röstsiffrorna 181 röster för och 105 röster emot[2], och lyder:

"Den som mot ersättning skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse, döms - om inte gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken - för köp av sexuella tjänster till böter eller fängelse i högst sex månader.
För försök döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken."

Lagen trädde i kraft den 1 januari 1999. Den upphörde att gälla 1 april 2005 då SFS 2005:90 trädde kraft, varigenom ovanstående bestämmelse infördes direkt i Brottsbalkens sjätte kapitel.

Sverige hade under en lång tid upprätthållit principen att inte kriminalisera köp eller försäljning av sexuella handlingar, men istället stävja prostitution genom kriminalisering av koppleri och bordeller samt omfattande sociala insatser. Under sent 1990-tal uppstod dock krav på att kriminalisera köp av sexuella tjänster främst inom den feministiska rörelsen [källa behövs], och det gick också igenom i riksdagen. I justitieutskottet motsatte sig Moderaterna och Folkpartiet lagen med motiveringen att den inte skulle bli effektiv, medan Kristdemokraterna förutom köp ville kriminalisera även försäljning av sexuella tjänster.

Internationellt sett är det ovanligt att sexköparna ses som kriminella; när den svenska EU-parlamentariken Marianne Eriksson argumenterade för kriminalisering av sexköpare i Europaparlamentet, blev hon utskrattad av några andra parlamentariker.[3] Men medan utvecklingen för köp och försäljning av sexuella tjänster i flera europeiska länder gått mot antingen legalisering eller avkriminalisering, har man på andra håll börjat öppna ögonen för det svenska exemplet. Norge kommer vid årsskiftet 2009 att införa en liknande lag för förbud mot sexköp som den som finns i Sverige, där också sexköp utomlands blir olagligt, och i England och Wales har man efter att ha studerat det svenska respektive det nederländska exemplet, beslutat att införa restriktioner för köp av sex.[4][5]

Finlands regering framlade i december 2005 ett lagförslag med en liknande innebörd som den svenska sexköpslagen. Men Finlands riksdag beslutade efter intensiv debatt att inte införa en lag liknande den svenska [källa behövs]. Även i Estland fördes i anslutning till detta diskussioner om att införa förbud mot köp av sexuella tjänster. Norge är det land där arbetet att införa ett förbud mot könsköp kommit längst, men man förkastade idén 2005 bland annat med motiveringen att man inte löser sociala problem med straff.[6] I slutet av 2008 beslutade Norges storting att införa ett förbud mot sexköp, såväl i Norge som för medborgare som vistas i utlandet. Förslaget stöds av Arbeiderpartiet, Sosialistisk Venstreparti, Senterpartiet och Kristelig Folkeparti och träder i kraft vid årskiftet mot 2009. [7][8] Idén att förbjuda sexköp också utomlands har fått positivt gehör bland svenska riksdagsledamöter, med visst förbehåll för hur det skulle gå att genomföra praktiskt. [9]

Sveriges Riksdag har beslutat att en utvärdering av sexköpslagens konsekvenser ska genomföras.[10] Detta beslutades med stöd av de borgerliga partierna samt miljöpartiet. En FN-kommitté rekommenderar att Sverige noga utvärderar lagens betydelse i fråga om mäns våld mot kvinnor. Christer Hallerby, statssekreterare på Integrations- och jämställdhetsdepartementet, säger att personer skall utses inom kort.[11]

Debatt

Kritiker menar att lagen grundar sig på radikalfeministiska argument [källa behövs]. Politiskt har lagen fått starkt stöd i de parlamentariska politiska partierna, däremot har inga sexarbetare varit delaktiga i lagens utformning. Debatter om lagens konsekvenser har dock förts inom MUF och CUF. Kritik mot lagen har framförts av exempelvis Petra Östergren i boken Porr, horor och feminister,[12] samt av liberala och frihetligt socialistiska debattörer.[källa behövs]

De som stöder utformningen av lagen, bland dem Claes Borgström, har anfört argumentet att om sexköp var lagligt så skulle arbetsförmedlingen kunna anvisa en arbetslös kvinna att sälja sex[13]. Kritikerna besvarar detta argument med att varken i Sverige eller någon annanstans har någon arbetsförmedling utannonserat arbeten som sexsäljare eller strippa [källa behövs].

Många sexarbetare har uttalat sig i massmedier under fingerat namn och berättat hur sexköpslagen gör dem rättslösa. Vissa har också uttalat sig på bloggar, också där under fingerade namn. Som ett resultat av den debatten har Sexsäljares och allierades nätverk i Sverige, SANS, bildats.

Även RFSU och Centerpartiets Ungdomsförbund motsätter sig sexköpslagen.[14][15]

Socialstyrelsen har konstaterat att i direkt samband med sexköpslagens införande har antalet hallickar ökat och att minskningen av gatuprostitutionen som skedde vid lagens införande är sakta på väg att utraderas. Däremot finner de inga orsakssamband mellan lagen och förändring i deras verksamhet.[16] En polisman i Stockholm konstaterar att bakom varje prostituerad finns en hallick som ofta sysslar med knarkhandel eller annan brottslighet.[17]

Se även

Källor

  1. ”Regeringens proposition 1997/98:55”. riksdagen.se. http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=37&dok_id=GL0355&rm=1997/98&bet=55. 
  2. ”Riksdagen: Kammarens protokoll 29 maj 1998, 1997/98:115”. riksdagen.se. http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=101&bet=1997/98:115. 
  3. Jens Nordqvist (17 januari 2002). ”Svensk EU-parlamentariker utskrattad när hon ville kriminalisera sexköpare”. Dagen. http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=10704. 
  4. Andreas Gustavsson (24 november 2008). ”Norge förbjuder sexköp”. ETC.se. http://www.etc.se/artikel/19155/norge-foerbjuder-sexkoep. 
  5. The oldest conundrum”. The Economist. 30 oktober 2008. http://www.economist.com/world/international/displaystory.cfm?story_id=12516582. 
  6. Ulf Stridbeck (14 februari 2005). ”Ingen sexköpslag i Norge”. SvD Brännpunkt. http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_9139499.asp. 
  7. TT-NTB (21 november 2008). ”Norge förbjuder sexköp”. GP. http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=305&a=459500. 
  8. Andreas Gustavsson (24 november 2008). ”Norge förbjuder sexköp”. ETC.se. http://www.etc.se/artikel/19155/norge-foerbjuder-sexkoep. 
  9. Lova Olsson (25 november 2008). ””Förbjud sexköp utomlands””. SvD. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2094997.svd. 
  10. ”Riksdagen: Kammarens protokoll 2005/06:102; Punkt 18 (Översyn av sexköpslagen)”. Sveriges Riksdag. 5 april 2006. http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=101&bet=2005/06:102. Läst 2007-10-18. 
  11. Annica Lundbäck (7 februari 2008). ”Sverige får kritik av FN”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/kvinna/article1788012.ab.  Sverige får kritik av FN
  12. Petra Östergren (29 november 2003). ”Sexköpslagen straffar de prostituerade”. petraostergren.com. http://www.petraostergren.com/content/view/15/27/. 
  13. Hanna Radtke (2 februari 2007). ”'Män vill höra att kvinnan trivs och vill men det är en myt'”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/kvinna/article478029.ab. 
  14. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5058111.ab
  15. Ulla-Lene Österholm (27 maj 2005). ”'Hon tvingar oss att lyda'”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/kvinna/article289234.ab. 
  16. Eriksson, Annica och Gavanas, Anna (december 2007). "Kännedom om prostitution 2007". Socialstyrelsen. art.nr. 2007-131-48
  17. Anders Munck (13 december 2007). ”Gatuprostitution ökar”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_686205.svd. 


Personliga verktyg