Schmalkaldiska kriget
Från Rilpedia
Det Schmalkaldiska kriget var ett krig som utkämpades mellan 1546 och 1547 mellan kejsar Karl V och det Schmalkaldiska förbundet. Karls mål var att minska riksständernas makt i tysk-romerska riket och att förhindra protestantismens rättsliga erkännande i riket.
Innehåll |
Utgångssituationen
1531 bildade evangeliska furstar och städer i Schmalkalden i Thüringen det så kallade Schmalkaldiska förbundet. Förbundet hade en egen armé och en förbundskassa. Ansluten till förbundet var bland annat kurfurst Johan Fredrik I av Sachsen, lantgreve Filip I av Hessen och hertig Ernst I av Braunschweig-Lüneburg samt elva riksstäder.
Med tidens lopp blev förbundet allt större och kejsarens makt var hotad. På grund av att Karl V var i krig med Frankrike och turkarna fick förbundet tillfälle att tvinga kejsaren till förhandlingar som 1532 resulterade i en religionsfred undertecknad i Nürnberg.
Förbundets situation försämrades genom Luthers tvivel angående ett religionskrig och Filip av Hessens skandalösa dubbeläktenskap. Det ökande förbundet som egentligen var tänkt för en kort tid försvagades även av mindre medlemmar som fruktade rikets delning.
Krigsförlopp
Karl V hade 1544 avslutat kriget mot Frankrike och skapade ett eget förbund med påve Paulus III och hertigen av Bayern. Trots kyrkans begär att göra något mot kättarna väntade kejsaren tills han fick bra tillfälle. Ögonblicket kom när den katolske hertigen Henrik II av Braunschweig-Wolfenbüttel försökte återfå sitt territorium som han blev av med 1542. Han blev fånge till det Schmalkaldiska förbundet och därför blev förbundets ledare bannlyst av kejsaren. Dessutom fick Karl V hertig Moritz av Sachsen på sin sida som sedan länge levde i fiendskap mot sin släkting Johan Fredrik.
1546 hade Karl V samlad ett här av katolska trupper från Italien och kejserliga enheter från Nederländerna i södra Tyskland men under sommaren förekom bara mindre strider vid Donau. Moritz av Sachsen hade i början lovad att hålla sig neutral men efter att kejserliga trupper marscherade mot Sachsen fruktade han om sitt byte och riktade sina enheter mot sin släkting. Filip I av Hessens schmalkaldiska enheter saknade därför understöt vid Donau och började fredsförhandlingar med kejsaren. Förhandlingarna nådde ingen framgång och så flyttade Filip sin armé från södra Tyskland.
Under våren 1547 marscherade Johan Fredrik I av Sachsen med 7000 soldater längs floden Elbe norrut mot furstendömets huvudstad Wittenberg. De blev efterföljd av kejsarens 27 000 man starka armé på andra sidan floden. Den 24 april 1547 korsade flera soldater av kejsarens armé floden och det uppstod en del strider som påbörjade slaget vid Mühlberg.
Johan Fredrik insåg att han var underlägsen men hans trupper nådde inte i tid till befästningarna av Torgau och Wittenberg och blev tillintetgjord av Karls armé. Johan själv blev kort därefter fångad av kejsarens husarer. Filip av Hessen kapitulerade i Halle an der Saale. Förbundets ledare arresterades för flera år i Nederländerna. Moritz belönades med kurfurstevärdigheten, som fråntogs Johan Fredrik.
Kriget var på så sätt avslutat, men protestanterna hade sedan mindre framgångar vid slaget vid Drakenburg nära Bremen (23 maj 1547) och staden Magdeburg motsatte sig kejsarens order fram till 1551.
Källor
- Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från tyskspråkiga Wikipedia.
Tryckta källor
- Ferdinand Seibt: Karl V. - Der Kaiser und die Reformation. Berlin (2. Aufl.) 1998. ISBN 3-442-75511-5
- Klaus Schulte-van Pol: „Ein gemain Krieg wider alle Protestantes – Die Schlacht bei Mühlberg“, in Die Zeit 25. April 1997 (Onlineversion)
