Från Rilpedia

Samoaöarna (engelska Samoa Islands, tidigare även Navigator Islands / Iles Navigateurs) är en ögrupp i sydvästra Polynesien i södra Stilla havet.

Innehåll 1 Geografi 1.1 Västra delen 1.2 Östra delen 2 Historia 3 Externa länkar

Geografi

Samoaöarna ligger ca 570 kilometer norr om Tonga och cirka 470 kilometer söder om Tokelau. Huvudöns geografiska koordinater är 13°56′30″ S 171°45′54″ V

Öarna är av vulkaniskt ursprung och har en sammanlagd areal om ca 3.030 km² och består totalt av ett 14-tal öar fördelade på:

Västra delen

• Samoaöarna, ca 2.831 km², med de största öarna
  • Savaii, ca 1.707 km²
  • Upolu, ca 1.125 km²

Östra delen

• Amerikanska Samoa, ca 199 km², med de största öarna
  • Tutuila, ca 141 km²
  • Ta'u, ca 39 km²

Den högsta höjden är vulkanen Mauga Silisili på ca 1.858 m.ö.h. och finns på Savaii.

Befolkningen uppgår till ca 250.000 invånare där de flesta bor i Apia på Upolu.

Historia

Samoaöarna beboddes av polynesier sedan 1000-talet f.kr. under Lapitakulturen.

Den nederländske upptäcktsresanden Jakob Roggeveen blev den 13 juni 1722 den förste europé att besöka Samoaöarna (1). Franske Louis Antoine de Bougainville besökte området 1768 och som då namngav öarna "Iles Navigateurs".

Samoaöarna hamnade sedan mitt i USA, Storbritannien och Kejsardömet Tyskland rivalitet över området när dessa etablerade kolonier i Stilla havet (2).

1899 reglerade slutligen stormakterna sina konflikter genom Berlinfördraget där Samoa delades mellan USA och Kejsardömet Tyskland.

Den västra delen hamnar under tysk överhöghet fram till första världskriget då Nya Zeeland annekterade området och som sedan förvaltade öarna fram till den 1 januari 1962 då nationen Västra Samoa återfick sitt oberoende som första område i Söderhavet.

Den östra delen hamnar under amerikansk överhöghet och har varit ett amerikanskt territorium ända sedan dess.

Externa länkar

• om Samoaöarna