Sackarin
Från Rilpedia
Sackarin är det först upptäckta artificiella sötningsmedlet (upptäckt 1879 av Ira Remsen och Constantine Fahlberg). Det har e-nummer E 954, och ingår bla. i kombinationssötningsmedlet Suketter tillsammans med natriumcyklamat, och även i ensam form under handelsnamnet Hermesetas.
Det vanligaste sackarinet på marknaden är salt av natrium, med kemisk formel C7H4NNaO3S · 2H2O, dvs. natriumsackarin.
Sackarin passerar matsmältningen utan att tas upp av kroppen. Energiinnehållet är nära noll och insulinnivån i kroppen påverkas inte, därför kan sackarin användas av diabetiker. Sötningseffekten av sackarin är omkring 300-700 gånger större än hos socker, men sackarin kan inte användas i högkoncentrerad form då den får en bitter, nästan metallisk bismak.
Sackarin kommersialiserades kort efter upptäckten (publicering 1880, patenterat av Fahlberg) och populariteten steg under ransoneringstiderna under första världskriget. På 1960 och 70-talen ökade populariteten ytterligare när bantare började jaga kalorier.
Substansen har inget släktskap med rent socker, sackaros, trots att namnet ger dem en koppling. Sackarin fick sitt namn just för att det är sött, men sackaros och sackarin har inga likheter molekylstruktursmässigt.
Vissa hälsorisker i samband med hög konsumtion av sackarin har visats i laboratorieförsök, men inga påvisbara risker har konstaterats vid normal konsumtion.
