Riksståthållare
Från Rilpedia
Riksståthållare (no. rigsstatholder) var namnet på en ämbetsman, som enligt Norges grundlag av 4 november 1814 kunde utnämnas såsom chef för den norska regeringen i Kristiania. Grundlagens §§12, 13 och 15 stadgade härom, att kungen till riksståthållare kunde utse såväl en norrman som en svensk. Riksståthållaren hade såsom regeringens chef två röster, men när kungen var närvarande, upphörde hans funktion, och han blev endast den förste av statsråden. Hans Henric von Essen var den förste riksståthållaren (1814-1816). Hans efterträdare var Carl Mörner (1816-1818), Johan August Sandels (1818-1827) och Baltzar von Platen (1827-1829). På grund av den ovilja, som i Norge uppblossade mot svenskars innehavande av ämbetet, lämnades det obesatt till 1836, då till riksståthållare utnämndes norrmannen Herman Wedel-Jarlsberg (1836-1840). Han efterträddes 1841 av Severin Løvenskiold, som 1856 nedlade ämbetet. Sedan stod det ledigt.
Ståthållarstriden uppstod 1859 då den tillträdande kungen, Karl XV, inte kunde infria sitt löfte att avskaffa ämbetet av hänsyn till opinionen i Sverige, speciellt inom Riddarhuset. 1859 års storting antog med 100 röster mot 2 ett beslut att upphäva riksståthållarämbetet, ett beslut, som av svenska riksdagen betraktades såsom ett anfall på unionen. Efter synnerligen hetsiga debatter beslöt riksdagen 1860 att hos kungen anhålla om en revision av riksakten och att han i sammanhang därmed ville avgöra riksståthållarskapets öde. Karl XV slet tvisten mellan Sverige och Norge så, att han vägrade sin sanktion på stortingets beslut, men också förklarade, att revisionsfrågan skulle tills vidare uppskjutas. Striden rörde upp heta känslor i Sverige och Karl XV anklagades för att tänka mer på sin egen dynasti än på Sveriges intressen.
Efter förnyat beslut av stortinget medgav Oscar II 1873, att riksståthållarämbetet upphävdes och regeringschefen i Norge fick titel statsminister
Se även
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
