Rikard III av England
Från Rilpedia
| Rikard III av England | |
 |
|
| Regeringstid | 1483–1485 |
|---|---|
| Ätt | York |
| Föräldrar | Rikard, hertig av York Cecily Neville |
| Gemål(er) | Anne Neville |
| Företrädare | Edvard V |
| Efterträdare | Henrik VII |
| Född | 2 oktober 1452 Fotheringhay Castle, Northamptonshire, England |
| Död | 22 augusti 1485 Bosworth Field |
| Begravningsplats | Greyfriars Church, Leicester |
Rikard III (eng Richard III), född 2 oktober 1452, död 22 augusti 1485, var kung av England 1483-1485. Han blev den siste kungen av Huset York. Efter brodern kung Edvard IV:s död regerade Rikard under en kort tid som förmyndare åt broderns son Edvard V, innan han spärrade in den unge kungen och dennes bror Rikard i Towern (se Prinsarna i Towern) och grep kronan själv. Han kröntes 6 juli 1483. Uppror utbröt mot Rikard och han föll i Slaget vid Bosworth Field som den siste engelske kung som dött i strid, då han mötte Henry Tudor, earl av Richmond (senare kung Henrik VII). William Shakespeares pjäs Rikard III har gjort hans namn känt.
Innehåll |
Barndom
Rikard föddes på Fotheringay Castle, som tredje son till Rikard Plantagenet, hertig av York (som hade varit en ivrig tronpretendent under kung Henrik VI:s regeringstid) och Cecily Neville. Det sägs att hans hängande arm, haltande och krokiga rygg är fullständiga påhitt, men om han hade något funktionshinder kan de ha berott på ett utbrott av polio då han var liten. Det sägs att han gick med krycka under de tidiga åren, men ofta vägrade att använda den av rädsla för att verka "svag", och att han hade övergivit den helt i tioårsåldern. Rikard tillbringade en stor del av sin barndom på Middleham Castle, där han senare skulle komma att bo. Han var inblandad i stridigheter mellan olika allianser i husen Lancaster och York under slutet av 1400-talet. Rikard var bara ett barn när hans far dog i Slaget vid Wakefield. Han togs sedan om hand av Rikard Neville, earl av Warwick, som i historien är känd som kungamakaren tack vare sitt stora inflytande under Rosornas krig. Warwick var betydelsefull för att avsätta Henrik VI och ersätta honom med Rikards äldste bror, Edvard. Då Rikard befann sig på Warwicks gods utvecklade han en nära vänskap med Francis Lovell, som skulle vara resten av livet. Ett annat barn i det hushållet var Warwicks dotter, Anne, som Rikard senare skulle gifta sig med.
Edvard IV:s regeringstid
Under broderns regeringstid visade Rikard lojalitet och skicklighet som befälhavare. Han belönades med stora gods i norra England och fick titeln hertig av Gloucester och en ställning som styresman i norr. Rikard blev den rikaste och mäktigaste adelsmannen i England och en trogen hjälp till Edvard IV. (Till skillnad från den andre överlevande brodern, George, hertig av Clarence, som avrättades av Edvard för förräderi.)
Rikard styrde norra England fram till Edvards död. 1482 återerövrade han Berwick-upon-Tweed från skottarna. Han blev känd som en rättvis man som finansierade universitet och skänkte gåvor till kyrkan.
Äktenskap
Efter den avgörande yorkiska segern över lancastarna vid slaget vid Tewkesbury gifte sig Rikard med den nyblivna änkan Anne Neville, en av den bortgångne earlen av Warwicks yngre döttrar. Annes första make hade varit Edvard av Westminster, son till Henrik VI. Efter hans död vid slaget vid Tewkesbury 1471 försvinner hon från källorna under en tid, vart är okänt. En vanlig uppfattning är att hon blev bevakad av George av Clarence, som ville förhindra att hon gifte om sig. Han hade då nämligen full kontroll över det arv som tillföll Anne och hennes äldre syster Isabel, Georges maka. Som i en scen ur Askungen sägs Rikard ha funnit Anne när hon arbetade i grovköket på en krog och "räddat" henne, men om det ligger någon sanning i det är okänt. Bröllopet ägde rum 12 juli 1472.
Rikard och Anne fick en son, Edvard Plantagenet (även känd som Edvard av Middleham, 1473 – 9 april 1484), som dog kort tid efter att han blivit prins av Wales. (Rikard hade även två illegitima barn: John av Gloucester och en dotter vid namn Kathryn.) Anne dog före sin make.
Trontillträdet
Vid kung Edvard IV:s död i april 1483 var hans söner (Rikards brorsöner), kung Edvard V, 12 år, och Rikard av Shrewsbury, hertig av York, 9 år, de nästa i successionsordningen. Rikard utsågs till lordprotektor av riket i broderns testamente. Han blev varnad av Lord Hastings att Woodvilles tänkte ta ifrån honom hans ställning och stärka sin makt på hans bekostnad.
Då pojkkungens sällskap var på väg tillbaka från Wales till London för hans kröning anslöt Rikard och Henry Stafford, hertig av Buckingham vid Northampton. Han lät arrestera kungens förmyndare Anthony Woodville, earl Rivers, (bror till Elizabeth Woodville, Edvard IV:s drottning) och andra rådgivare och tog dem till Pontefract Castle. Det påstås att syftet var att lönnmörda Edvard V. Rikard tog sedan Edvard till Towern, som då var kungligt palats. Denna gärning fick stort stöd, eftersom stora delar av landet inte litade på den förra drottningens familj. Rikard tog titeln lordprotektor och regeringschef. John Morton, biskop av Ely och senare ärkebiskop av Canterbury, ses som en viktig källa till Tudorpropagandan gentemot Rikard III. Enligt Sir Thomas Mores History, som delvis kan ha baserats på Mortons redogörelse, blev Lord Hastings (som var en regelbunden besökare hos den unge Edvard V i Towern) arresterad för påstått förräderi 13 juni 1483 vid ett möte med det kungliga rådet på Towern. Några minuter senare ska han ha blivit halshuggen på Towerns gård. Det har hävdats att Hastings, vars avrättning är den första nedskrivna på Towern, visserligen arresterades den 13 juni, men att han fick en rättegång och dömdes för förräderi och avrättades först den 18 juni. Emellertid finns inga källor till detta bevarade. Edvards yngre bror, Rikard, flyttades till Towern 16 juni, efter Lord Hastings arrestering och (förmodade) avrättning.
Det anses att Hastings hade allierat sig med änkedrottningen på grund av att Buckinghams inflytande ökade och att han såg det som att Rikard III lade beslag på tronen. Morton hävdade att han befunnit sig i rådssalen då Hastings arresterades, och han kan ha varit en av flera män som anhölls för att ha deltagit i konspirationen tillsammans med Hastings.
Tre andra medlemmar av denna påstådda konspiration — drottningens bror Lord Rivers, hennes andre son Rikard Grey, och en tjänsteman Sir Thomas Vaughan — fälldes också och avrättades på annat håll. Jane (eller Elizabeth) Shore, som hade varit kung Edvard IV:s älskarinna och hans styvson Thomas Grey, markis av Dorset (som kom undan åtal genom att söka asyl i Westminster med sin mor), och som nu var Hastings' älskarinna, dömdes bara för mindre brott och fick utstå offentliga straff och kortare fängelsetid.
John Morton anses även vara källa till flera anklagelser mot Rikard;
- mordet på prinsarna i Towern,
- mordet på Henrik VI,
- den "privata avrättningen" av brodern George, hertig av Clarence,
- mordet på sin hustrus första make Edvard av Westminster, prins av Wales
- mordet på Lord Hastings,
- tvingandet av hustrun, Anne Neville, att gifta sig med honom mot sin vilja,
- planerandet av ett incestuöst äktenskap med sin brorsdotter Elizabeth av York (och kanske även mord på hustrun för att göra det möjligt),
- anklagandet av sin egen mor för äktenskapsbrott och sin framlidne bror som illegitim,
- anklagandet av Jane Shore och Elizabeth Woodville för häxeri mot hans arm,
- att han själv skulle varit illegitim
Alla dessa historier förekommer först i skrift antingen hos Sir Thomas Mores The History of King Richard III, som antas delvis baserats på Mortons redogörelse, eller i texter av någon som hört dessa historier, (Historikerna är oeniga i frågan om Mortons betydelse som källa, och vissa påpekar att Mores egen far var lojal till Edvard och knuten till Londons stadsledning.) Dessutom hade Morton arresterats av Rikard III och tvingats gå i exil i Flandern. Han återkom när Henrik VII satt på tronen och befordrades snabbt. Det var brukligt att historier tjänade som propaganda, på båda sidor, för att stötta och stärka sin beskyddares sak.
22 juni 1483, lästes en kungörelse från Rikard upp utanför St Pauls-katedralen, som för första gången tillkännagav att han intagit tronen. När parlamentsledamöterna sammanträdde 25 juni fick de höra att en präst hade genomfört en vigsel eller trolovning mellan Edvard IV och en Lady Eleanor Talbot (eller Butler) före hans äktenskap med Elizabeth Woodville. Eftersom även en trolovning var ett juridiskt bindande "för-kontrakt" på denna tid, hade Edvards äktenskap med Elizabeth Woodville varit bigami och därmed skulle alla deras barn vara illegitima. I dokumentet Titulus Regius, som parlamentet utfärdade några månader senare för att förklara sina handlingar, och som endast finns kvar i ett enda exemplar efter att Henrik VII senare beordrat att de skulle förstöras, tas en del av behandlingen av frågan upp. Prästen i fråga tros ha varit Edvard IV:s rådgivare Robert Stillington, biskop av Bath och Wells - detta är känt endast från en källa, den franske politiske kommentatorn Philippe de Commines.
Trots rykten om att Rikards anspråk var rättmätiga saknades bevis, och det har fram till nyligen i allmänhet ansetts att Rikards huvudmotiv att gripa kronan var att hans egen makt och rikedom skulle vara hotad under Edvard V, som antogs vara vänligare inställd mot Woodville-släktingarna.
Kröning
Rikards tre äldre bröder var döda. George, hertig av Clarence barn kunde inte ärva tronen på grund av faderns förräderi. Då Edvard IV:s barn förklarats illegitima,var Rikard den näste i tronföljden. 6 juli 1483 kröntes Rikard i Westminster Abbey. Han blev den siste plantagenetkungen.
Tronföljd
Vid tiden för sin sista strid mot lancastrarna var han änkeman och utan legitim son. Efter sonens död hade han först utsett sin brorson Edvard, earl av Warwick, Clarences unge son och även brorson till drottning Anne Neville, som sin arvtagare. Efter Annes död utsåg han dock en annan brorson, John de la Pole, earl av Lincoln, som sin tronföljare.
Död
Rikard var, åtminstone utåt sett, en from man och en skicklig administratör. Han var dock yorkist och saknade arvinge, och hade hänsynslöst avlägsnat Woodvilles och deras allierade; han var därmed sårbar för politiska motståndare. Hans till synes mest lojale anhängare, Henrik Stafford, hertig av Buckingham, vände sig emot honom, och avrättades i slutet av 1483.
Rikards fiender enade sig emot honom. Enligt lokal tradition i Leicester besökte Rikard en sierska i staden innan han begav sig av till Slaget vid Bosworth Field 22 augusti 1485 för att möta de lancastriska trupperna ledda av Henrik Tudor. Hon sade "där din sprorre slår ned i marken på väg till striden, där ska ditt huvud spräckas på återvägen". På väg till striden föll hans sporre mot en sten på Bow Bridge, och då han bars på en hästrygg på tillbakavägen slog hans huvud i på samma ställe och spräcktes. Tudor efterträdde Rikard och blev Henrik VII. Han befäste tronföljden genom att gifta sig med den yorkiska arvtagaren Elizabeth av York. Rikard hade övergivits i slaget av lorderna William Stanley och Henrik Percy, 4:e earl av Northumberland. Stanley bytte sida, vilket minskade Rikards styrka drastiskt.
Det sägs att Rikards kropp släpades naken genom gatorna innan den begravdes i Greyfriars Church i Leicester. Enligt en tradition kastades hans kropp i den näraliggande floden Soar under klosterupplösningen, men andra källor tyder på att hans gravplats numera kan ligga under en parkeringsplats i Leicester. Det finns en minnesplakett i katedralen där han en gång kan ha begravts. Ett lik som togs upp från Soar och som först troddes vara Rikard visade sig vara en anglosaxisk soldat som hade dött nästan 500 år innan Rikard dödades. Detta fastställdes både genom koldatering och kroppens storlek - Rikard beskrivs av samtida källor som ganska kort och satt.
Eftermäle
Rikard upprättade ett råd för norra England som kraftigt förbättrade villkoren för det området, vilket tidigare inte hade haft någon betydande ekonomisk aktivitet oberoende av London. Området blev därefter betydligt mer inflytelserikt.
Rikard III har blivit en av Englands mest kontroversiella kungar. Moderna historiker förstår att hans rykte skadades av den följande regimens historieskrivning, och särskilt av William Shakespeare. Bland annat framställdes Rikard som kroppsligen vanställd, vilket på den tiden sågs som bevis för en ondskefull karaktär. Det har emellertid senare kunnat visas att han inte hade kunnat utföra de flesta av de brott som han anklagats för. Det viktigaste undantaget är frågan om han var skyldig till sina brorsöners död.
Referenser
Webbkällor
- Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från engelskspråkiga Wikipedia.
Se även
Externa länkar
- Richard III Society, headquartered in London, England
- Richard III Society, American Branch -- includes links to online editions of many primary texts and secondary sources
- The Richard III Society of Canada
- Richard III article at dmoz.org
Litteratur
Källmaterial kring alla aspekter av Rikards regentskap finns i Richard III: A Reader in History av Keith Dockray (Sutton, 1988).
- The Trial of Richard III av Richard Drewett & Mark Redhead, ISBN 0-86299-198-6
- Royal Blood av Bertram Fields, ISBN 0-06-039269-X
- Richard III: The Road to Bosworth Field av Peter Hammond & Anne Sutton, ISBN 0-09-466160-X
- Richard the Third av Michael Hicks (Tempus, 2001), ISBN 0-7524-2302-9
- Hipson, David, Trechery - what really brought down Richard III (2009) BBC History magazine. (nr. 3).sid. 26-31.
- Richard III: A Study in Service av Rosemary Horrox, ISBN 0-521-40726-5
- Richard III and the North red. Rosemary Horrox, ISBN 0-85958-066-0
- Richard III: The Great Debate red. Paul Murray Kendall, ISBN 0-393-00310-8
- Richard the Third av Paul Murray Kendall, ISBN 0-393-00785-5
- The Betrayal of Richard III av V.B. Lamb, ISBN 0-86299-778-X
- Richard III and the Princes in the Tower av A.J. Pollard, ISBN 0-312-06715-1
- Good King Richard? av Jeremy Potter, ISBN 0-09-464630-9
- Richard III av Charles Ross (Methuen, 1981), ISBN 0-413-29530-3
- Richard III: England's Black Legend av Desmond Seward, ISBN 0-14-026634-8
- The Coronation of Richard III av Anne Sutton & Peter Hammond, ISBN 0-904387-85-2
- Richard III's Books av Anne Sutton & Livia VIsser-Fuchs, ISBN 0-7509-1406-8
- The Daughter of Time, En gammal skandal av Josephine Tey (1951) sv.övers. Jadwiga P Westrup (1959). En högt prisad berättelse i detektivromanens form om Rikards eventuella skuld till prinsarnas död.
- The Princes in the Tower av Alison Weir, ISBN 0-345-39178-0
- Joan of Arc and Richard III av Charles Wood, ISBN 0-19-506951-X
- History of the English Speaking Peoples av Winston Churchill, Vol. 1, The Birth of Britain
| Företrädare: Edvard V |
Kung av England 1483–1485 |
Efterträdare: Henrik VII |
