Röd glada

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
?Röd glada
Status i Sverige: Livskraftig
Röd glada
Röd glada
Systematik
Domän: Eukaryoter
Eukaryota
Rike: Djur
Animalia
Stam: Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam: Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass: Fåglar
Aves
Ordning: Rovfåglar
Falconiformes
Familj: Hökartade rovfåglar
Accipitridae
Underfamilj: Glador
Elaninae
Släkte: Milvus
Art: Röd glada
M. milvus
Vetenskapligt namn
§Milvus milvus
Auktor: Linné, 1758
Blue morpho butterfly2 300x271.jpg
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
Milvus milvus (portrait).jpg
Glada omdirigerar hit. Se även glador.

Röd glada, eller bara glada, (Milvus milvus) är en rovfågel tillhörande familjen hökartade rovfåglar.

Innehåll

Utseende och läte

Stjärtfjäder från röd glada

Hanens huvud och hals är vitaktiga med längsgående bruna streck, rygg och vingtäckare mörkbruna med rostbruna och vitaktiga fjäderkanter. Bröstet och undersidan är färgade i brunrött med svartbruna spolstreck. Lårfjädrar, undergump och stjärttäckare är blekt rostbruna med svartbruna fjäderspolar. Yttre vingpennor är svarta, inre svartgrå med vitgrå fjäderkanter. Den karakteristiskt långa och kluvna stjärten är rödbrun med svartaktiga tvärstreck. Honan är i stort sett oskiljbar från hanen, möjligen har den mörkare färger och är mindre i storlek. Ungfåglarna har mindre tydliga tvärband på stjärten och är överlag mer kontrastrika i färgerna. Äggen är grönvitaktiga, ofta med kraftiga, bruna fläckar och hårfina snirklingar. Längden är 60-70 cm och vingspannet 170-185 cm.

Den röda gladan är i allmänhet ganska tystlåten, men kan under fortplantningstiden ge ifrån sig ett gällt, nästan gnäggande hiäh-hihihihi-hi-hiäh och ibland ett dämpat hi-äh.

Utbredning

Den röda gladan förekommer i Syd- och Mellaneuropa och österut genom Mindre Asien till Iran, samt i de nordvästra delarna av Afrika. Fram till mitten av 1800-talet var den allmänt förekommande i hela Västeuropa och i Sverige upp till Dalarna och Gästrikland, men är numera sällsynt om inte utrotad i stora områden. Beståndet är i Sverige på uppåtgående, gladan är numera relativt vanlig framför allt i Skåne. Detta mycket tack vare ett stödutfodringsprojekt via Världsnaturfonden på 1970-talet.

I Sverige är gladan både flytt- och stannfågel.[1] Flyttande glador har sina vinterkvarter kring Medelhavet i september. Den återvänder kring månadsskiftet mars-april.

Biotop

Gladan trivs i omväxlande, gärna kuperat, landskap med såväl skog, öppen mark och närhet till sjöar. Den bygger gärna sitt bo i skogsbryn.

Levnadssätt

Gladan är en god segelflygare, den manövrerar skickligt med vridningar på stjärten och vingarna i olika vinklar. Gladan är allätare och dess föda består av bland annat fisk, fågelungar, kräldjur, insekter, grodor och små däggdjur. Den stjäl även byte från andra rovfåglar genom att förfölja dem och slå emot dem så att de tappar sitt byte. Slaktavfall, självdöda djur och annat as går också bra. Gladan spanar gärna längs de större vägarna efter trafikdödade djur.

Häckning

Det relativt lilla boet, som byggs av honan i höga träd, består av pinnar, kvistar och ofta av papper, tygtrasor och annat avfall den hittar. Det händer också ofta att den tar över andra rovfågelbon. I slutet av april eller början på maj lägger honan vanligtvis 2-4 ägg. Äggen kläcks efter ca 30 dagar. Ungarna stannar i boet tills de är cirka 7-8 veckor gamla. Först då är de flygfärdiga, och återvänder i ytterligare 2-3 veckor för att bli utfodrade. Vid 2 års ålder blir honorna könsmogna. För hanen kan det dröja ytterligare något år.

Bestånd och beståndsutveckling

Enligt en undersökning av the Welsh Kite Trust,[2] är Storbritannien det enda land vars bestånd ökar. Röda glador minskar i ett av deras starka fästen —Spanien, Frankrike och Tyskland; populationsökningar har avstannat i Sverige och Schweiz.

Följande modeller har (mest uppskattat) blivit kontrollerade från olika källor[3] över de senaste 10 åren. De täcker mest de länderna i vilka den röda gladan tros ha häckat. .

Land År Häckande par Trend
Island 0 0
Norge 1980 0 0
Sverige 2000s 1000 +
Danmark 2004 24 +
Skottland 2005 65 +
Irland 2000 1
Wales 2006 400–450 +
England 2006 388+ +
Frankrike ca.1995 2250–4200 0–
Nederländerna ca.1998 <5 +
Belgien ca.1995 50–60 +
Luxemburg 1997 46 +
Tyskland 1999 9000–12000
Polen ca.1998 650-700 +
Litauen 1988 1–2  ?
Lettland 1992 0–50 +?
Moldavien 1990 1  ?
Estland 1989 <1  ?
Ryssland 1992 0–50  ?
Vitryssland 1997 1 +/–
Ukraina 1990 5–8
Tjeckien 1993–94 30–50 +
Slovakien 1992 10–20  ?–
Schweiz ca.1995 800–1000 +
Österrike 2000 0–2
Ungern ca.1998 1+  ?
Rumänien 1995 15–20  ?+
Bulgarien 0  ?
Kroatien 0  ?
Bosnien och Hercegovina 0  ?
Jugoslavien 0  ?
Montenegro 1995 0  ?
Serbien  ?
Makedonien 0  ?
Italien ca.2002 300–400 0+
Albanien  ?
Grekland 0  ?
Turkiet 0  ?
Israel 0 0
Algeriet 0  ?
Tunisien 0  ?
Malta 0  ?
Spanien 1994 3328–4044
Portugal ca.1995 100–200 +0
Marocko ca.1992 10–100  ?–
Kanarieöarna 0 0
Kap Verde 2000 1?

Systematik

Den röda gladan kan hybridisera med brun glada vilket konstaterats i fångenskap och i det vilda på Kap Verde.

Kap Verdes population av röd glada, som dog ut 2000, var morfologiskt en ganska distinkt grupp och såg ut som en mellanform mellan röd och brun glada. Frågan huruvida Kap Verdeglada borde anses vara en egen art (Milvus fasciicauda) eller en underart av röd glada har aldrig riktigt blivit fastslaget. En studie av mtDNA utförd 2005[4] på speciment från museum visade på att Kap Verdegladan inte formade en monofyletisk utvecklingslinje bland eller parallellt med röd glada.

Dock är denna tolkning problematisk av många skäl: analyser av mtDNA är mycket känsliga för fall av hybridisering, Kap Verdes evolutionära historien är dåligt känd, och de genetiska släkförhållandena bland röd glada är allmänt mycket förvirrande, där geografisk närhet inte nödvändigtvis behöver vara en indikator för släktskap, och som helhet är de genetiska likheterna inom världspopulationen stora bland röd glada.[5] Detta i sig indikerar att Kap Verdeglada kanske var en reliktart.

Utifrån dess distinkta morfologi tillsammans med faktumet att Kap Verdepopulationen var isolerad från andra populationer av röd glada, så kan det inte slutgiltigt avfärdas att Kap Verdegladan kan ha varit en underart till röd glada, M. migrans fasciicauda, eller till och med en art som ofta absorberade felflugna flyttfåglar från Europa till populationens genpool.

Kap Verdepopulationen är utdöd sedan år 2000 och de kvarvarande gladorna på Kap Verde är alla hybrider med brun glada, och även detta är ett faktum som ställer frågor kring Kap Verdepopulationens taxonomiska status.

Övrigt

Den röda gladan är det svenska landskapet Skånes landskapsfågel.

Referenser

Noter

  1. Imby sid 76.
  2. ”Red Kites decline in Europe”. Welsh Kite Trust. undated. http://www.gigrin.co.uk/w/europe/europe.html. Läst 2007-02-24. 
  3. Carter, Ian (2001): The Red Kite. Arlequin Press, Chelmsford, UK. 187pp.
  4. Jeff A. Johnson, Richard T. Watson and David P. Mindell (2005) Prioritizing species conservation: does the Cape Verde kite exist? Proc. R. Soc. B 272:1365–1371 [1]
  5. Schreiber, Arnd; Stubbe, Michael & Stubbe, Annegret (2000): Red kite (Milvus milvus) and black kite (M. migrans): minute genetic interspecies distance of two raptors breeding in a mixed community (Falconiformes: Accipitridae). Biological Journal of the Linnean Society 69'(3): 351–365.

Källor

  • Delar av artikeln är översatt från engelska Wikipedia. Exempelvis styckena Bestånd och beståndsutveckling och Systematik som översattes i juni 2007.
  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D.: Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält., Albert Bonniers förlag, Stockholm 1999, första upplagan. ISBN 91-34-51038-9. 
  • Imby, Lars. Nya svenska fågelboken. Prisma 2004.

Externa länkar

Personliga verktyg