Protestantism

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Protestanter)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Christian cross.svg
Denna artikel är en del i
serien Kristendomen
med följande delar:
Skrifter
Bibeln - GT - NT
psalmbok
Helgdagar
Kyrkoåret
advent - jul
fasta - påsk - pingst
Tacksägelsedagen
Alla helgons dag
Händelser i livet
Dop - Konfirmation
Äktenskap
Döden - Begravning
Böner
Fader vår
Dagligt liv
söndag
kyrka - präst
Personer i Nya Testamentet
Jesus - Maria - Paulus
Petrus
Personer under medeltiden
Gregorius I
Sankt Olof
Reformationen
Jan Hus - Martin Luther
Jean Calvin - Huldrych Zwingli
Pietism och lekmannarörelser
Lars Levi Læstadius
Riktningar
ortodox - katolsk
anglikansk - presbyteriansk
luthersk - baptism
adventism
unitarism
Portal Kristendom

Protestantism var 1530 benämningen på de evangelisk-lutherska kyrkornas teologi, det vill säga de kyrkliga riktningar som utgår från reformationen och Luthers brytning med den romersk-katolska kyrkan och som accepterar den Augsburgska bekännelsen. Bredare användningar av ordet leder till svårigheter att finna tydliga definitioner.

Nuförtiden är ordet vanligare som självbeteckning bland reformerta kristna än bland evangelisk-lutherskt kristna. Geografiskt är ordet mer populärt i den engelskspråkiga världen än i den tyskspråkiga. I den senare används ordet Evangelisch om både lutheraner och reformerta.

Innehåll

Lutherdomen

Huvudartikel: Lutherdom

Den humanistiska rörelsen under renässansen eftersträvade kyrkoreformer, men givetvis inte en splittring av den befintliga västkyrkan i många kristendomsriktningar. En av förgrundsgestalterna var Erasmus av Rotterdam, som inledningsvis kom att påverka både reformkatoliker och de sachsiska teologerna Martin Luther och Philipp Melanchthon. Till de gemensamma idealen hörde bibelöversättning till folkspråken, studier av kyrkofäderna på originalspråken, förbättrad prästutbildning och förbättrad lekmannaundervisning.

Under åren 1516-1517 kritiserade Luther quadriga (den fyrfaldiga bibeltolkningen) och den skolastiska teologin från sin professur vid universitetet i Wittenberg. I sina 95 teser mot avlat (skrivna på latin, men snart översatta och spridda) kritiserade han missbruk av avlatssystemet, men inte avlaten som sådan. Efter Leipzigdisputationen 1519 mellan Luther och dominikaner-teologen Johan Eck, då Luther hävdade att Skriften ensam skall vara normerande i trosfrågor, och att påven kan ta miste, utfärdade påven Leo X 1520 en bannbulla mot Luther, och krävde att Martin Luther återkallade 41 av sina 95 teser.

Det Tysk-romerska riket var under början av 1500-talet uppdelat i omkring 300 stater och städer, var och en med någon grad av självstyrelse under en statschef. Vid Fördraget i Worms, som var ett försök att ena alla det Tysk-romerska rikets stånd som fanns samlade i Worms inledde man mötet med anklagelser emot Luther. Mötet slutade med att Luther genom "påbudet i Worms", som proklamerades den 25 maj, förklarades laglös och all läsning och innehav av hans litteratur bannlystes. Luther kom dock under beskydd av kurfursten Fredrik den vise av Sachsen, som såg en chans att ställa kyrkan under den världsliga statsmakten. Denna drivkraft kom att samspela med teologiska skäl, när monarker i olika delar av nordvästeuropa gick reformbenägna teologer till mötes, och omvandlade tidigare kyrkoprovinser till reformerade statskyrkor. Många av det Tysk-romerska rikets norra monarkier lät därför omvandla sina regionala kyrkor efter den wittenbergska reformens mönster till ett antal evangelisk-lutherska kyrkor, men en fullständig brytning med heliga stolen hade ännu inte ägt rum.

Försöket att försona kejsardömets många (formellt ännu katolska) statskyrkor vid riksdagen i Augsburg 1530 misslyckades. Lutheranerna framlade den Augsburgska bekännelsen som ett läromässigt enhetsdokument, men det avvisades av den påvliga sidan. Under de föregående och följande åren uppkom andra reformrörelser, som på skiftande punkter avvek från de sachsiska lutheranernas teologi och kyrkoordning. Detta ledde till konflikter mellan kyrkan i Sachsen och de andra reformrörelserna. Luther bröt med Erasmus över frågan om viljans frihet 1525, och Erasmus förblev trogen medlem av den romersk-katolska kyrkan under hela sitt liv. Samma år kritiserade Luther de så kallade anabaptisterna, som förkastade barndopet. Den reformerade kyrkan i Zürich präglades av Huldrych Zwingli, och en brytning med denna kom till stånd 1529, då de båda samfunden inte hade samma nattvardssyn. Kyrkan i Köln försökte 1543 implementera Erasmus vision, men hämtade hjälp av både Melanchthon och Strassbourg-teologen Martin Bucer.

Efter en tids inbördeskrig erkände kejsaren vid freden i Augsburg 1555 varje furstes rätt att själv avgöra huruvida kyrkan i vederbörandes furstendöme skulle följa romersk-katolsk teologi eller den Augsburgska bekännelsen. Detta beslut ledde till en definitiv formell brytning mellan protestantiska trossamfund och den romersk-katolska kyrkan för tyskt vidkommande. De som vare sig accepterade romersk-katolsk teologi eller den Augsburgska bekännelsen tilläts inte ha någon egen statskyrka, och tvingades därmed att antingen motvilligt konvertera till den lutherska bekännelsen eller flytta utomlands (exempelvis de nordamerikanska kolonierna). Reformer genomfördes i Geneve av Jean Calvin, men de calvinska kyrkornas teologi kom att kättarförklaras av lutheranerna i Konkordieformeln 1577. Zwinglis och Calvins anhängare slöt sig samman under gemensamma bekännelsedokument under 1560-talet, men först vid Westfaliska freden 1648 erhöll de rätten att bli tyska statskyrkor, om några furstar så skulle vilja. Anabaptister var strängt förbjudna att fira gudstjänst i både lutherska och calvinska stater, och många av dem flydde, antingen till Nederländerna, som hade infört religionsfrihet 1648, eller till de nordamerikanska kolonierna.

De svenska teologerna Olaus Petri, Laurentius Petri och Laurentius Andreae, studerade i Tyskand, och kom att påverkas av Philipp Melanchthons teologi, men till skillnad från de lutherska kyrkorna i Tyskland bevarade Svenska Kyrkan biskopsämbetet, och antog en egen Kyrkoordning 1572. Reformerna i dåvarande hertigdömet Finland genomfördes av Mikael Agricola.

Protestantismens grundsatser

Sola fide, lat. ’Genom tron allena’, är grundsatsen i Martin Luthers lära. Den uppkom under den protestantiska reformationen, tillsammans med fyra andra sloganliknande "sola" som bildar protestantismens "fem sola":

Definition och ursprung

År 1526 gav det tysk-romerska rikets parlament tillfälligt rätt till varje härskare inom riket att besluta om religionen för de underlydande enligt principen Cuius regio, eius religio.

1529, såg kejsaren Karl V över politiken igen och förkunnade att tills den katolska kyrkans position blev klargjord genom ytterligare ett kyrkomöte skulle alla nya religiösa rörelser inom riket förbjudas. Termen protestant användes ursprungligen om den grupp av teologer, furstar och rikets städer inom Tysk-romerska riket som vid riksdagen i Augsburg 1530 vittnade för (Pro Testare) vad de själva ansåg var den riktiga tolkningen av den katolska tron, och protesterade mot kejsarens beslut. Ordet kom ursprungligen endast att syfta på lutheranerna, men dessa föredrar att kallas för evangelisk-lutherska, och ordet "protestantisk" har endast sällan använts som officiell självbenämning av lutheranerna.

Fredrik Vilhelm III av Preussen genomdrev 1817 en tvångsunion mellan lutherska och reformerta kyrkor, i syfte att endast en gemensam statskyrka skulle finnas i Preussen. Denna unionskyrka kan kallas för "protestantisk" i engelskspråkig litteratur, men kallas för "Evangelisch" i tyskspråkiga sammanhang. Försöket misslyckades. Istället för två kyrkor fanns plötsligt minst tre, därför att konfessionella lutheraner och reformerta, trots förföljelser från statsmaktens sida, bildade egna trossamfund. Att förena trossamfund som inte är överens om predestinationsläran, nattvardssyn och bildbruk i kyrkorummet visade sig vara svårt.

Med tiden har ordet protestantism kommit att användas om alla kyrkor som inte hör till den romersk-katolska kyrkan eller den östligt ortodoxa kyrkan. Med en sådan bred och töjbar definition skulle dock den assyriska kyrkan, de orientaliskt ortodoxa kyrkorna, valdenser, den reformerta kyrkan, den anglikanska kyrkan, baptisterna, kväkare, herrnhutism, metodism, gammalkatolska kyrkor, nyhussiter, sjundedagsadventister, pentekostalism, trosrörelsen, Plymouthbröderna, Nya kyrkan, Jehovas vittnen och mormonerna räknas till "protestanterna". Denna bredare definition gör begreppet oklart och svårt att använda, eftersom dessa kyrkor inte har någon gemensam gudsuppfattning, kristologi, människosyn, bibelsyn, kyrkosyn, dopsyn, nattvardssyn, syn på predestinationsläran, syn på det tredelade ämbetet eller spiritualitet.

Man skulle alternativt kunna atablera tillkomst på 1500- och 1600-talet som ett kriterium, men då skulle detta exkludera assyrierna, orientalerna, valdenserna och kanske även herrnhutarna, som är en gren av hussiterna, och nyhussiterna. Det skulle också exkludera metodisterna och Nya Kyrkan (som är 1700-talsrörelser), mormonerna, plymouthbröderna, adventisterna, gammalkatolikerna och Jehovas Vittnen (som är 1800-talsrörelser), samt pentekostalerna och trosrörelsen (som är 1900-talsrörelser). Denna definition skulle ändå inte leda till någon begreppsmässig klarhet, därför att den läromässiga, organisationsmässiga och spiritualitetsmässiga skillnaden mellan anglikaner, baptister och kväkare är avsevärd. Vilka gemensamma drag skulle ordet "protestantisk" syfta på?

Romersk-katolska kyrkan genomförde själv reformer och förbjöd avlatshandeln vid det Tridentinska kyrkomötet 1545-1563.

Andra protestantiska rörelser

Olika kyrkliga samfund i Sverige har sina egna sorters predikningar och gudstjänstordning, men ofta ligger tyngdpunkten i predikningarnaBibeln.

Protestantismen i Sverige

Reformkatolska ansatser påbörjades vid Västerås riksdag år 1527 (under Gustav Vasas tid som regent). Den kanoniska rätten avskaffades 1536, och ersattes med Den Svenska Kyrkoordningen vid ett kyrkomöte i Uppsala 1572. Calvinismen avvisades av ett kyrkomöte i Stockholm 1565, och den Augsburgska bekännelsen, som är en evangelisk-luthersk bekännelseskrift, antogs vid Uppsala möte 1593. Svenska kyrkan definieras i nuvarande Lag om Svenska Kyrkan som en evangelisk-luthersk kyrka. Ordet "protestantisk" eller "protestantism" förekommer däremot inte i något av Svenska Kyrkans officiella dokument, vare sig förr eller i nutiden.

Baptism

Huvudartikel: Baptism

Baptister, nedsättande vederdöpare, är en kristen riktning där man i dopfrågan tar avstånd från barndop och istället anser att endast den som tagit ställning i trosfrågan och gör ett medvetet val enligt Bibeln och kristen tro rätteligen kan döpas.

Baptismen har sin bakgrund i den radikala reformationen (anabaptister). Dessa grupper hävdade den enskilde kristnes rätt att själva tolka bibeln, avvisade ämbetet och införde troendedop. Den första egentliga baptistförsamlingen grundades av engelsmannen John Smyth i Nederländerna 1607. Under 1600-talet växte baptismen i England, och spreds därifrån främst till Amerika och senare till andra länder.

Baptismens historia i Sverige börjar i september 1848 då den första baptistförsamlingen bildades i Borekullastugan i Landa socken, nära Frillesås vid Hallandskusten, under ledning av den nydöpte F O Nilsson.

Kalvinism och Reformerta kyrkor

Huvudartikel: Reformert kristendom

Den Reformerta kyrkan är en beteckning för de kyrko- och samfundsbildningar, som leder sitt ursprung tillbaka till de kristna reformationsrörelser i Schweiz som leddes av Huldrych Zwingli på 1520-talet och Jean Calvin efter 1534.

Den reformerta protestantismen skiljer sig mot lutherdomen i första hand på grund av Calvin. Calvins motsats mot Luther träder klarast fram i följande fem huvudpunkter:

  • Ställningen till Skriften; de reformerta tillämpar Bibelns bokstav på ett mera abstrakt och lagmässigt sätt än lutherdomen,
  • Predestinationen,
  • Sakramentslära och i sammanhang därmed
  • Kristologi samt slutligen
  • Kyrkobegreppet.

I den Reformerta Världsalliansen ingår kyrkor som inte delar Zwinglis och Calvins teologi, exempelvis Arminianerna, som bröt med calvinismen vid Dordrechtsynoden 1619. I Sverige står Svenska Missionskyrkan arminianerna nära, inte på grund av någon direkt påverkan, för de båda samfunden har helt skilda historiska bakgrunder. Däremot påverkade arminianismen John Wesley, grundaren av metodismen. Metodisten George Scott påverkade den tidiga nyevangelismen, som var Svenska Missionskyrkans uppkomstmiljö. Finns ett samband är det alltså indirekt genom flera mellanled.

Anglikanska kyrkan

Anglikanska kyrkogemenskapen, omfattar huvudsakligen den Engelska kyrkan och dess dotterkyrkor i de före detta brittiska kolonierna. Ärkebiskopen av Canterbury är kyrkogemenskapens främste biskop.

Anglikanismen tillkom när Henrik VIII av England bröt med påven 1534, och själv började utnämna biskopar. Sedan Elizabeth I:s tid är den engelska monarken den engelska kyrkans Supreme Governor, men den engelska kyrkan är sedan 1920 den anglikanska kyrkogemenskapens enda statskyrka.

Den teologiska bredden och mångfalden inom den anglikanska kyrkogemenskapen är mycket stor, men på följande punkter skiljer sig anglikanskt kyrkoliv från calvinism:

    • Anglikaner avvisar läran om Sola Scriptura, och lär istället vad som kallas för "Skriftens tillräcklighet", och att Skriften förstås med hjälp av Förnuftet och Traditionen.
    • En augustinsk människosyn är inte normerande.
    • Den calvinska predestinationsläran avvisades 1595.
    • Goda gärningar betraktas i artikel XII som en nödvändig följd av tron, och anses vara förtjänstfulla inför Gud.
    • Anglikaner läser apokryferna i den gemensamma gudstjänsten.
    • Anglikaner skiljer mellan "Evangeliets två stora sakrament" (dop och eukaristi) och vad som vanligtvis kallas för de fem små sakramenten (konfirmation, bikt, äktenskapet, ordination och förbön för sjuka).
    • Dopet betraktas i Den Allmänna Bönboken 1662 som en verklig pånyttfödelse.
    • Kristi verkliga kropp och blod är altarsakramentets "osynliga och inre nåd" enligt 1604 års katekes, som fortfarande hör till 1662 års bönbok. Eukaristibönernas och vanligt förekommande hymners ordalydelser stöder denna syn.
    • Det tredelade apostoliska kyrkliga ämbetet som diakon, präst och biskop betraktas av anglikaner sedan 1550 som en urkyrklig ordning som skall förbli i bruk för alltid.
    • Biskopens utdelande av konfirmationens sakrament har behållits.
    • Fasta på fredagarna har en starkare ställning i fromhetslivet.
    • Vid sidan av söndagar firas även jul, epifania, stilla veckans dagar, Kristi himmelsfärds dag och många helgondagar.
    • I anglikanska sångböcker, exempelvis New English Hymnal, förekommer förbön för de hädangångnas själar och anrop av helgonens förbön. Evangelikaler väljer dock att använda andra sångböcker.

Många anglikaner finner beteckningen protestantisk missvisande för att beteckna deras kyrkoidentitet, och föredrar "katolsk och reformerad". Det officiella namnet på de anglikanska kyrkorna i Japan resp. HongKong är Japanska Heliga Katolska Kyrkan och Heliga Katolska Kyrkan i Kina. Ordet "protestant" förekommer endast i ett fåtal dokument som påverkar anglikanska kyrkor. Ett sådant dokument är 1701 års engelska tronföljdsordning, som kallar den Engelska kyrkans kungliga medlemmar för "protestanter" (vilket kan förklaras med att Vilhelm III av England var dubbelansluten till den presbyterianska Skotska kyrkan och den reformerta kyrkan i Nederländerna); Ett annat är den Amerikanska Episkopalkyrkans konstitutioner från 1790, som använder benämningen Protestantiska Amerikanska Episkopalkyrkan, men denna benämning är sedan 1964 ett andrahandsalternativ till det nuvarande officiella namnet, för att inte leda till förväxlingar med de reformerta kyrkorna.

Andra huvudinriktningar

Diagram över protestantiska samfund

Följande tidsdiagram visar protestantismens huvudsakliga förgreningar och rörelser. Stone-Campbells reformationsrörelse saknas i diagrammet. Diagram som visar huvudsakliga grenar och rörelser inom protestantism

Styrelsesätt

Se även

Personliga verktyg