Från Rilpedia

Otto Theodor Fabian von Feilitzen, född 22 april 1820 i Skeda socken, Östergötland, död 3 september 1889 i Stockholm, arkivarie, pedagog, författare.

Otto von Feilitzen promoverades till filosofie doktor i Uppsala 1845 samt ingick två år senare i Riksarkivet, där han 1874-77 var aktuarie och 1877-85 arkivarie. Åren 1851-74 var han jämte Carl Johan Bohman föreståndare för Stockholms lyceum. Sitt författarskap inledde han vid 20 års ålder med en serie folkskrifter, av vilka den första, Grannarne i skärgården (1840), länge blev hans signatur. Av dessa småskrifter, med vilka han åsyftade de lägre folkklassernas förädling och upplysning, kan för övrigt nämnas: Sågsbo-Barnens vandringsår (1842), Hultet förr och nu, eller midsommaraftonen (1843), Hult-Eriks och Elins historia (1843), Farfars historiska berättelser (1848) och Tomtebolycka, saga ur lifvet (1852).

På det pedagogiska och sociala området offentliggjorde han: Flärden och nöden (1868), Pietism, rationalism, statskyrka och reform (1869), Lärdomsskola och medborgerlig bildning (1871), jämte en stor mängd uppsatser i tidningar och tidskrifter, med vilka han ville framhålla hur elementarbildningen bör vila på klassisk grund, med sant fosterländsk riktning, samt i samtidens sociala frågor alltjämt yrkade den satsen, att de lägre klasserna rätt hjälpas, när de läras att hjälpa sig själva. På uppdrag i Riksarkivet besörjde han utgivningen av Kyrkoordningar och förslag därtill före 1686 (1872-88), och översatte även Hans Lassen Martensens och Jean Frédéric Lobsteins arbeten. Hans sociala och filantropiska engagemang tog sig bland annat även uttryck i att han 1869 var drivande vid bildandet av Föreningen för sinnesslöa barns vård, vars sekreterare han förblev fram till sin död. Gift 1853 med Maria Eleonora Karolina Lovisa Leyonmarck.

Källa

Delar av denna artikel består av bearbetad text ur den upphovsrättsfria upplagan av Svenskt biografiskt handlexikon (SBH), utgiven 1906.