Från Rilpedia

Denna artikel behandlar det fonetiska begreppet. För det diakritiska tecknet, se Trema.

Denna artikel behöver fler källor för att verifieras. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till fler pålitliga källor (använd helst fotnoter) Material som inte är verifierbart kan ifrågasättas eller tas bort.

Omljud (tyska: Umlaut, ett begrepp som används även på exempelvis engelska) är en process som innebär att en vokal påverkas av en annan vokal, vanligen i den följande stavelsen.

I de nordiska språken förekommer a-, i-, u-, w- och R-omljud.

A-omljudet är äldst, och påverkar /u/, som sänks till /o/ och /i/, som sänks till /e/. Exempel är isländskt neðan ’nedan’ (jfr isl. niðr ’ned’) och brot ’brott’ < *bruta.

I-omljudet är av olika ålder. Äldst är i-omljud på /e/ som blir /i/. Exempel är isländskt sigla < *seglian ’segla’, rigna < *regnian ’regna’. Detta tidiga i-omljud, som sannolikt var samtidigt med a-omljudet, har fått mindre omfattning i de nordiska språken än i de västgermanska. Fler spår i de nordiska språken har de yngre i-omljuden satt. De påverkar /a(:)/, /o(:)/, /u(:)/, /aw/, /ju:/ så att de kommer att artikuleras längre fram i munnen, och i vissa fall också med högre tungställning. Exempel är isländskt gestr ’gäst’ < gastiz, læsa ’låsa’ < *lāsijan, synir ’söner’ till son, knýta ’knyta’ av < *knūtijan.

U-omljud är yngst, och förekommer rikligast i västnordiskan. Det påverkar /a(:)/, och i några få fall /e/. Det fonetiska resultatet av detta omljud är något oklart. I isländska handskrifter skrivs det på olika sätt, i den poetiska Eddan ofta som en au-ligatur. I normaliserade texter återges det alltid med ǫ (”o med hake”). I nutida isländska skrivs det ö. Exempel är isländskt lönd < lǫnd < *landu och tøgr ’tiotal’ < *teguz.

W-omljud påverkar /i/ som blir /y/, och /a/ som blir ǫ i fornisländskan. Exempel är isländskt tryggr ’trygg’ < *triggwiaz, och hǫggva (höggva) ’hugga’ < *haggwan.

R-omljud förekommer endast i västnordiska och påverkar /a/ som blir /e/, /iu/ som blir /y/ och /u/ som blir /y/ i fornvästnordiska. Exempel: Isländska ker (jfr. gotiska kas, svenska kar), isländska kýr av urnordiskt *kuR, och isländska dýr (jfr. gotiska dius, svenska djur) ^[1]. Gotiskt -s motsvaras av -R i urnordiska.

De ovan nämnda omljuden är alla regressiva, d.v.s. bakåtverkande, men i fornsvenska och forndanska förekommer även progressivt omljud: hjalpa > hjælpa, fjoll > fjöll > föll.

Referenser

Noter

1. ↑ Ragnvald Iversen "Norrøn grammatikk" 1961, s. 29f

Källor

• Ragnvald Iversen, Norrøn Grammatikk, Aschehoug & Co., sjette reviderte utgave, Aktietrykkeriet i Trondhjem, Oslo 1961