Novaja Zemlja

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Översiktskarta

Novaja Zemlja (ryska: Новая Земля, Novaja Zemlja, "Nytt land") är en ögrupp i Norra ishavet bland Rysslands arktiska öar. Den ligger i Archangelsk oblast mellan 70° 30' och 77° (Kap Mauritius) nordlig bredd samt mellan 52° och 69° östlig längd, och skiljer Karahavet i öst från Barents hav i väst. Novaja Zemlja är praktiskt taget obebott, förutom huvudorten Belusja Guba. Det totala invånarantalet för Novaja Zemlja är 2 893 invånare (1 januari 2008).[1] Öarna användes under sovjettiden (1955-1990) för kärnvapenprov. Totalt 134 kärnladdningar sprängdes, varav 87 atmosfäriska.

Innehåll

Historia

Novaja Zemlja tycks redan på 1000-talet ha varit känt av Novgorods jägare, men dess geografiska upptäckt inträffade först på 1500-talet. Vanligen antas Novaja Zemlja vara det öde land, som sir Hugh Willoughby 1553 påträffade (Nordenskiöld anser dock detta ha varit ön Kolgujev). Med säkerhet nåddes Novaja Zemlja av St. Borough 1556. De viktigaste underrättelserna om ön härstammar dock från Willem Barents, som 1594 undersökte en del av västra kusten och 1596-97 framträngde även till dess östra kust. Rykten om guld och silver på ön föranledde flera ryska expeditioner i senare hälften av 1700-talet. En sådan under Savva Losjkin fullbordade 1760-62 en kringsegling av ön.

Men den viktigaste expeditionen dit efter Barents utfördes av Rozmyslov (1769), som lämnade den första beskrivningen över Matotjkin sjar. Bland nyare resor må anföras följande för kännedomen om ön mer eller mindre viktiga: Lütkes resor 1821-24, Pachtusovs 1832-35, v. Baërs expedition 1837, Moisejevs och Zivolkas 1838-39 samt resor av Rosenthal och Heuglin, Wilczek (1872), Payer och Weyprecht, Johannesen, Nordenskiöld (1875) m.fl. På uppdrag av ryska regeringen anlade löjtnant Tjagin 1877 vid Möllerviken på västkusten en permanent station till de sjöfarandes tjänst, försedd med goda hus och en livräddningsbåt. 1878 färdades Grinevetskij tvärs över ön från Karmakuli till östra kusten, och 1895 gjorde T. Tjernysjev viktiga undersökningar på västra kusten mellan halvön Gåslandet och Matotjkin sjar samt gick över ön från Karmakuli till Golitsynviken på östra kusten.

Geografi

Novaja Zemlja

Ögruppens totala areal är på cirka 90 650 km². De största öarna är

  • Severnyjön (о́стров Се́верный, Severny ostrov, "Nordön")
  • Juzjnyj Island (Южный остров, Juzjnyj ostrov, "Sydön")
  • Vajgatjön (Вайга́ч, Vajgatj), ca 3 398 km²

Genom Kariska sundet (Karaporten) skiljes huvudön i söder från ön Vajgatj. Huvudön delas av en smal, krokig kanal, Matotjkin sjar, i två öar, av vilka Nordön omfattar cirka 48 904 km² och Sydön cirka 33 275 km². En större ö vid södra kusten, Mesjdusjarskij, är på 321 kvadratkilometer, och övriga kustöar totalt omkring 400 kvadratkilometer. Bland kusternas många vikar kan Namnlösa viken nämnas. Den bildar nämligen en gräns mellan öns södra och norra del. Landet norr om denna vik är ett äkta alplandskap, vars toppar (till omkring, 1 200 m ö.h.) ofta bildar utgångspunkt för glaciärer, men området söder om viken har endast obetydliga höjder (de högsta omkring 600 m ö.h.), saknar äkta glaciärer, men har vidsträckta firnområden. Upp till Namnlösa viken är Novaja Zemlja en fortsättning av Paj Choj-bergen på fastlandet, och bergvecken har här en nordvästlig riktning, men från viken norrut råder däremot en nordöstlig riktning, och där de båda dislokationsriktningarna sammanträffar vid Namnlösa viken, finns en ansenlig förkastning.

Geologi

Matotjkin sjar har utseendet av att vara en erosionsdal. Flera andra sådana finns jämväl, som går tvärs över ön och gör det möjligt att komma från den ena kusten till den andra utan nämnvärd stigning. Berggrunden består i söder huvudsakligen av siluriska och devoniska lager, genombrutna av eruptiva bergmassor (porfyr, mandelsten, diorit, diabas), på några ställen uppträder granit, glimmerskiffer. I norra delen syns däremot stenkolsformationen förhärska. Även jura- och tertiärformationerna förekommer på ön. Erosionen, som här understöds av de skarpa temperaturväxlingarna och av vindarna, har sönderdelat ytan i en mängd isolerade partier. Floderna är merendels obetydliga, ofta blott några meter breda, och karakteriseras genom vidsträckta deltabildningar, vilka icke sällan sträcker sig över flera km. Den allra nordligaste delen av Novaja Zemlja (norr om Korsviken) är en låg (omkr. 600 m hög) platå, högst i sydöst, lägst i nordväst, här och där täckt av inlandsis (endast på östra kusten finns ett isfritt kustområde). Glaciärer förekommer ända ned till Namnlösa viken; och norr om Matotjkin sjar nedskjuter allestädes väldiga sådana i dalarna.

Klimat och djurliv

Temperaturen är högre på västra kusten än på den östra. Medeltemperaturen vid västra ändan av Matotjkin sjar är -8,3°, men avtar söderut (under 70° 35' är den -9,5°). Sommarens medeltemperatur är på förra stället 2,5°, vinterns -20°. Växtlighet förekommer blott på de postpliocena marina avlagringarna. Den kända fanerogamfloran på ön (väsentligen söder om 74°, ty norr därom har ytterst få arter anträffats) räknar omkr. 200 arter. Det inre av ön tycks sakna allt djurliv, med undantag av en eller annan flyttfågel, fjällämmel, fjällräv, isbjörn eller ren. Även insekterna är få. Däremot livas kusten av ett oräkneligt antal flyttfåglar, och klipporna är flerstädes bokstavligen betäckta med miljoner alkor och grisslor, medan otaliga flockar av änder, gäss och svanar varje sommar svärmar omkring i dalarna och på sjöarna i öns södra del. Valar, valrossar, sälar och springare finns också i stort antal. Det rika djurlivet vid kusten ditlockade tidigt ryska jägare, och många övervintrade flera år i rad. 1909 gjordes från Archangelsk ett försök att grundlägga en fiskarkoloni på ön. Men 1912 blev det, i följd av ogynnsamma isförhållanden, omöjligt att komma fram till kolonien med nödiga förråd, och när detta på sommaren 1913 lyckades, befanns det, att alla de kvarlämnade (omkring 100 personer) hade dött av hunger.

Atombombsprovsprängningar

De olika fälten markerade på en satellitbild

I mitten av 1950-talet etablerade ryssarna ett fält för atombombsprovsprängningar på Novaja Semlja, som användes under mestaparten av kalla kriget.

"Fält A", Chernaya Guba (70,7N 54,6Ö), användes huvudsakligen mellan 1955 och 1962. "Fält B", Matotsjkin Sjar (73,4N 54,9Ö) användes till underjordiska provsprängningar mellan 1964 och 1990. "Fält C", Sukhoy Nos (73,7N 54,0Ö) användes mellan 1957 och 1962 och var fältet där den 50 megaton stora Tsar Bomba sprängdes i oktober 1961.

Det försiggick också tester på andra platser på ön; det officiella provsprängningsfältet täckte mer än halva ön. År 1989 medförde glasnosten att provsprängningarna på Novaja Semlja blev allmänt kända. Bara ett år senare blev fältet en arena för protester från Greenpeaceaktivister.

Den sista atombombsprovningen var år 1990, detta var också Sovjetunionens och Rysslands allra sista provsprängning. Av klimatiska orsaker har MinAtom (det ryska atomenergiministeriet) utfört en serie mindre hydronukleära experiment i närheten av Matotsjkin Sjar varje sommar i juli och augusti sedan 2000.

Källor

  1. Publikation Tjislennost naselenija rossijskoj federatsii, po gorodam, poselkam gorodskogo tipa i rajonam, na 1 janvarja 2008 goda (utgiven av ROSSTAT), invånarantal i Rysslands administrativa enheter 1 januari 2008.


Small Sketch of Owl.png Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
Personliga verktyg