Från Rilpedia

Normaliseringsprocess är ett begrepp använt för att beskriva hur något återgår till det normala tillståndet efter att ha varit till exempel sjukt, katastrofalt eller extra trevligt och festligt. Efter en djup chock återgår livet så gradvis till en "normal" fortsättning efter att den enskilda människan har genomgått chockens olika psykologiska faser från förnekande tills att personen slutligen befinner sig i ett väl fungerande restaurerat liv med möjlighet att se tillbaka på en tragisk förlust utan att på nytt gripas av ångest eller mardrömmar av påminnelsen.

Vad som är normalt för den enskilde kan sägas vara det liv och tillstånd som vanligen råder för just denna person. En avvikelse från denna normalitet kan vara sådant, som inte är rutinmässigt återkommande varje dag (arbetet) eller ens varje år (födelsedagen). För att normaliseringsprocessen skall användas i en diskussion krävs att dimensionen på händelsen eller traumat är av sådan intensitet och så genomgripande i personens liv att livet blir genomgripande förändrat. Normaliseringsprocessen efter svår sjukdom kallar vi läkningsprocess, efter förlust av en kär anhörig kallar vi sorgearbetet för en sorgeprocess, och psykologisk och social mognad ingår i normala utvecklingsprocesser.

Allt ovan är exempel på gradvisa positiva förändringar i människans liv. Det finns också exempel på starkt negativa förändringar i människans liv där process-begreppet är adekvat som utgångspunkt för hur vi förhåller oss till det som sker. Biologiskt kan människor, djur och växter angripas av sjukdomar där någon läkningsprocess aldrig startar och sjukdomsutvecklingen har då ofta ett normalförlopp, som kan beskrivas i processtermer. Ett annat exempel på tragisk och negativ normaliseringsprocess är det av Eva Lundgren myntade begreppet våldets normaliseringsprocess i relationer mellan misshandlade kvinnor och misshandlande män. Denna normaliseringsprocess innehåller flera gradvis lätt iakttagbara steg, motsvarande läkningsarbetet efter ett svårt trauma eller sorgearbetet efter förlust av anhörig. Våldets normaliseringsprocess börjar alltså med ett normalt liv som genom smärre kränkningar i vardagen mot kvinnan övergår till en total övervakning, som inledningsvis ger sken av omsorg men slutligen är en total isolering av henne från alla andra än just mannen som börjar slå henne. Från ett kärleksförhållande övergår dessa realtioner, som trots stora mörkertal, inte är det normala för något existerande samhälle, i en allt våldsammare relation. Våldet blir ett normalt inslag i kvinnans liv och hon övertar mannens förklaringar om orsak till varför han slår henne som sina egna, då hon inte har tillgång till någon annan att höra med. Det som ursprungligen är kränkningar av hennes person, blir sanningar om hennes person och hon lär sig att förstå att han slår henne för att att hon antingen behöver det eller för att hon tvingar honom eller rentav lurar honom att slå henne. Våldet sägs då vara fullständigt internaliserat eller normalt i relationen. I detta läge, slutstadiet i Våldets normaliseringsprocess har den misshandlande mannen blivit så stor, så stor och våldets verklighet har blivit den enda verkligheten för kvinnan. Och hon är då i allmänhet helt utan egen viljekraft, oförmögen att välja, tillintetgjord som person och redo att dö. (Se kapitlet Kvinnokunskap s. 23 i Gud och alla andra karlar Eva Lundgren 1992) Typiska inslag i denna negativa utveckling är mannens växlande mellan ris och ros initialt, vilket i slutskedet huvudsakligen består av negativ kränkande kritik, övergången från uppvaktning till övervakning och slutligen isolering, samt mannens ånger förknippad med sorgeuttryck och ansvarsöverförande på kvinnan som misshandlats kombinerat med löften om en bättre framtid "om du bara...". Omvärlden kan iaktta ett avvecklingsförlopp hos kvinnan där hon allt oftare avbryter sociala förbindelser, uteblir från arbetet, minskar sitt psykiska engagemang i andra än maken och barnen.

För barn som misshandlas av sina föräldrar innebär den negativa normaliseringsprocessen att barnen inte utvecklas i psykosocialt hänseende. Vid mycket svår misshandel och vanvård kan också den fysiska utvecklingen avstanna hos det misshandlade barnet även om det endast utsätts för psykiska kränkningar i nedsättande omdömen eller sociala kränkningar då det är närvarande när fadern slår modern.

Kortfattat kan om våldets normaliseringsprocess sägas att den vuxna kvinnan avvecklas och barnets utveckling avstannar helt eller delvis. I bägge fallen är det fråga om samma psykosociala förlopp som vid tortyr under fångenskap.