Nils Wallerius
Från Rilpedia
Nils Wallerius, född 1 januari 1706 i Stora Mellösa, död 16 augusti 1764 i Funbo, var en svensk filosof och teolog, och en av Christian von Wolffs första och viktigaste företrädare i Sverige.
Biografi
Nils Wallerius var son till prosten i Stora Mellösa, Erik Nilsson Wallerius, och dennes hustru Elisabeth Tranæa, samt bror till kemisten Johan Gottschalk Wallerius. Efter gymnasiestudier i Strängnäs skrevs Nils Wallerius år 1725 in vid Uppsala universitet där han redan inledningsvis som student blev intagen av Christian von Wolffs filosofi, och gick därmed i förgrunden för de upplysningstankar som skulle genomströmma den kommande epoken. Efter en fil.mag. 1729 försökte sig Wallerius på att disputera, men hans dragning åt wolffianism omöjliggjorde detta. I stället ägnade han sig åt naturvetenskap, och blev 1735 docent i fysik; därtill undervisade han enskilt vid universitetet i matematik och filosofi. 1737 återgick han till filosofiska institutionen, som adjunkt, och fick 1746 professuren i metafysik och logik. Under den perioden skrev han flera avhandlingar, där han dock något självständigt driver Wolffs teorier; han utvecklade samtidigt en teori om att själen och kroppen växelverkade. Sin fallenhet till naturvetenskapen och tendens till upplysningsidéer till trots, motiverade han wolffiansimen som ett verktyg mot ateism och materialism. 1755 fick han en professur som teologen, biskop Andreas Kalsenius inrättat, i teologiska prenotationer, som syftade till att gynna vederläggningen av fritänkeriet. I egenskap av kalseniansk professor drev Wallerius en sträng censur med tryckförbud och angrep herrnhutismen. 1756-1765 utgav han den polemiska Praenotationes theologicae i sex band. Han invaldes i Vetenskapsakademien 1739, året då dess verksamhet startade.
Nils Wallerius var gift två gånger. Första hustrun, Catharina Ubström, gifte hans sig med 1739, och efter att hon avlidit 1751 gifte han 1757 om sig med Anna Margaretha Boy.
