New York Islanders

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
New York Islanders
Chris Campoli 2006.jpg
Conference Eastern Conference
Division Atlantic Division
Grundad 1972
Tidigare namn New York Islanders 1972 -
Arena Nassau Veterans Memorial Coliseum
Stad New York
Lagfärger mörkblå, orange, vit
Ägare Charles Wang
General Manager Mall:Landsdata USA Garth Snow
Coach Mall:Landsdata Kanada Ted Nolan
Kapten Vakant
Farmarlag Bridgeport Sound Tigers
Utah Grizzlies
Stanley Cup-segrar 1980, 1981, 1982, 1983
Conference-mästare 1978, 1979, 1981, 1982, 1983, 1984
Divisionsmästare 1978, 1979, 1981, 1982, 1984, 1988

New York Islanders är ett lag i NHL. Islanders har vunnit Stanley Cup fyra gånger, 1980, 1981, 1982, 1983.

Innehåll

Stanley Cup-spel

Klubbens historia

70-talet: klubben bildas och klättrar mot toppen

New York Islanders bildades i November 1971, som ett led i utökningen av NHL. Laget från Long Island i New York var ett av två lag som skulle ansluta till ligan 1972 (Det andra var Atlanta Flames). Till Islanders förste general manager utsågs Bill Torrey, som var 38 år och hade erfarenhet från farmarligan. Senare samma år hölls en expansionsdraft, där de andra klubbarna fick göra spelare tillgängliga för de nya lagen. Islanders plockade totalt 21 spelare, som skulle bli stommen i laget. Bland de som skulle bli tongivande fanns 31-årige forwarden Eddie Westfall, som redan vunnit två Stanley Cup med Boston Bruins, stabile backen Gerry Hart och framförallt målvakten Billy Smith, som skulle komma att stanna i klubben under två decennier. I amatördraften valde man Billy Harris i första rundan, följd av Lorne Henning i den andra och Bob Nystrom i den tredje. Alla tre anslöt redan första säsongen. Islanders hade så skrapat ihop det lag som skulle göra debut i NHL några månader senare. Phil Goyette, som just slutat som spelare, anställdes som tränare.

Säsongen 1972-73 gjorde New York Islanders så sin första säsong i NHL. Sin debutmatch spelade laget hemma mot Atlanta Flames. Man förlorade med 2-3, och lagkaptenen Eddie Westfall blev historisk när han gjorde Islanders första mål någonsin 17:29 in i andra perioden. Fem dagar senare tog laget sin första vinst någonsin, med 3-2 hemma mot Los Angeles Kings. Ytterligare några minnesvärda matcher blev det under säsongen; Man slog Boston Bruins, med Bobby Orr och Phil Esposito, med 9-7. Som helhet var dock säsongen förlustfylld och Islanders slutade sist i East Division, med minst poäng i hela NHL.

Efter den första säsongen tog Al Arbour över som huvudtränare. I draften plockade man som förstaval Denis Potvin, som anslöt till Islanders redan samma säsong, 1973-74. En säsong som blev bättre än den föregående, men laget slutade återigen sist i East Division. Till minnesvärda matcher hör dock att man lyckades slå original six-lagen New York Rangers och Montreal Canadiens. Dessutom vann Denis Potvin Calder Trophy som ligans bäste nykomling.

Säsongen 1974-75 fortsatte lagbygget när man valde Clark Gillies och Bryan Trottier i draften. Man bytte också till sig Bob Bourne för Bart Crashley, och J.P. Parise för Ernie Hicke och Doug Riseborough. Denna säsong tog sig New York Islanders för första gången till slutspel, där man slog ut rivalen Rangers i första rundan. I den andra rundan låg man under mot Pittsburgh Penguins med 0-3 i matcher, men lyckades vända serien och vinna med 4-3. I semifinalen mot Philadelphia Flyers hamnade man återigen i underläge med 0-3 i matcher. Trots en ny enorm upphämtning till 3-3, så vann man inte serien: Flyers segrade med 4-1 i den sjunde matchen, och gick vidare till final.

Säsongen därpå etablerade sig Islanders som ett topplag i NHL. Man hade byggt upp ett ungt och talangfullt lag genom draftval; Denis Potvin, Clark Gillies, Bryan Trottier, Bob Nystrom och Billy Harris hade alla valts i draften, och nu spelade de viktiga roller i laget. Bryan Trottier gjorde 95 poäng under denna sin rookiesäsong. Clark Gillies hade redan säsongen innan utmärkt sig som ettrig pådrivare och poänggörare, medan Denis Potvin under kort tid etablerat sig som ligans bäste back. Samtidigt fanns spelare från expansionsdraften kvar, Eddie Westfall var fortfarande lagkapten och Billy Smith hade utvecklats till en toppmålvakt. I grundserien vann man 42 matcher och slutade på femte plats i NHL. I slutspelet nådde Islanders semifinal, där man blev utslagna av Montreal Canadiens.

Efter ytterligare en bra grundsäsong 1976-77 förlorade man återigen semifinalen mot Canadiens (vilket var tredje gången i rad som man förlorade mot den blivande mästaren).

I draften inför 1977-78 valde man ytterligare en spelare som skulle komma att bli tongivande: Mike Bossy, en duktig målskytt som dock var sämre på att checka. Al Arbour, som antog att det var lättare att lära en målskytt att checka än tvärtom, satte honom i en kedja med Bryan Trottier och Clark Gillies. Kedjan gjorde succé direkt. Bossy sköt 53 mål, Trottier gjorde 123 poäng och Gillies 85. Bossy fick, som tredje Islanderspelare på fem år (Potvin 1974 och Trottier 1976), ta emot Calder Trophy. Laget hade dessutom ytterligare duktiga forwards som Billy Harris och rookien John Tonelli. Bob Nystrom, som mest gjort sig känd för sin tuffhet och kämpaglöd, gjorde 30 mål. Svenske Stefan Persson hade förstärkt backlinjen och gjorde 56 poäng på 66 matcher.

Under säsongen blev fem Islandersspelare uttagna till All Star-matchen; Förstakedjan med Bossy, Trottier och Gillies; backen Potvin och målvakten Smith.

Laget vann både Patrick Division och Campbell Conference. Trots detta förlorade man i slutspelets första runda mot Toronto Maple Leafs, efter att Lanny McDonald gjort det avgörande målet i den sjunde matchen.

Islanders fortsatte att vara framgångsrika i grundserien under säsongen 1978-79. Bossy gjorde 69 mål, Trottier 134 poäng, och laget var bäst i hela NHL. Liksom tidigare år misslyckades man dock med att omsätta detta i slutspelet. Efter att ha avfärdat Chicago Blackhawks i fyra raka matcher mötte man New York Rangers i kvartsfinalerna. Det blev en klassisk matchserie mellan de rivaliserande New York-lagen, där Rangers överraskande vann med 4-2 i matcher. Förlusten gjorde att journalister började ifrågasätta Islanders förmåga att prestera när det gällde som mest. Efter det sena 70-talets räcka av besvikelser i slutspelet fick laget något av en stämpel som veka, något som de dock snart skulle motbevisa.

80-talet: dynastin inleds och avslutas

Ett antal ändringar gjordes inför säsongen 1979-80. Al Arbour bestämde sig för att fokus skulle ligga på slutspelet, och mindre energi ödslas på grundserien. Följaktligen tog man mindre poäng än tidigare; 91 poäng var visserligen mycket bra, men man kom bara tvåa i den egna divisionen, efter Philadelphia Flyers. Islanders var dock inte ett sämre lag än tidigare, snarare tvärtom. Kedjan med Gillies, Trottier och Bossy fortsatte dominera, samtidigt som man hade tuffa spelare som Bob Nystrom, Bob Bourne och Wayne Merrick. Dessutom bytte man bort Billy Harris och Dave Lewis för Butch Goring, och fick därigenom en högklassig andrecenter som kunde ge bredd åt offensiven. Backarna Potvin och Persson gav understöd.

Lagets fokusering i slutspelet visade sig bland annat i kvartsfinalerna mot Boston Bruins. I den andra matchen slogs Clark Gillies med Terry O'Reilly två gånger, medan Mike Milbury och Duane Sutter startade ett storslagsmål i slutminuterna. det hela sågs som en signal från Islanders att man inte skulle vika ner sig. Laget tog sig också till semifinal, där man slog ut Buffalo Sabres med 4-2 i matcher. Därmed var New York Islanders i sin första Stanley Cup-final någonsin, mot divisionsrivalerna Flyers. Den första matchen vann man med 4-3 efter att Denis Potvin gjort segermålet på övertid. i den sjätte matchen upprepade Bob Nystrom Potvins bedrift, och gav därmed Islanders lagets fjärde seger i finalserien. New York Islanders hade vunnit sin första Stanley Cup någonsin, och Bryan Trottier blev utsedd till slutspelets mest värdefulle spelare (Conn Smythe Trophy).

Islanders gjorde säsongen därpå en strålande grundsäsong, med 110 poäng och förstaplacering i hela NHL. Mike Bossy blev den andra spelaren i NHL:s historia som gjort 50 mål på 50 matcher, och avslutade säsongen med totalt 68 mål. Överlägsenheten fortsatte; Efter att ha rusat genom slutspelet vann man finalerna mot Minnesota North Stars med 4-1 i matcher. Butch Goring tog hem Conn Smythe Trophy. I draften samma år valde man Pat LaFontaine med ett val som man bytt till sig från Colorado Rockies.

Säsongen 1981-82 satte laget nytt NHL-rekord genom att vinna 15 raka matcher i serien, som slutade med 118 poäng. Mike Bossy sköt 64 mål och samlade ihop 147 poäng, vilket också det var nytt rekord för en högerytter. I slutspelet slog man bland annat rivalerna New York Rangers på vägen till en ny Stanley Cup-final. Motståndarna i finalen, Vancouver Canucks, sopades undan i fyra raka matcher och Islanders vann sin tredje titel i rad. Mike Bossy blev den tredje Islandersspelaren på raken att vinna Conn Smythe Trophy. Bossy gjorde bland annat ett akrobatiskt mål; Han blev tacklad framför mål av en Vancouverback, men liggandes i luften lyckades han få iväg ett backhandskott. Dessutom fick Billy Smith emotta Vezina Trophy som ligans bäste målvakt.

Säsongen 1982-83 drog Edmonton Oilers, med en ung Wayne Gretzky, till sig stor uppmärksamhet. Säsongen blev en sorts kraftmätning mellan de regerande Stanley Cup-mästarna Islanders och Oilers, som vann grundserien. I slutspelet möttes de båda lagen till slut i finalen, som Islanders vann i fyra raka matcher. Gretzky avvärjdes från att göra ett enda mål i finalserien. Billy Smith vann Conn Smythe Trophy för sitt strålande spel i slutspelet.

Efter fyra raka Stanley Cup-vinster förväntades Islanders fortsätta dominera ligan. Pat LaFontaine debuterade efter OS 1984, och gav laget ytterligare offensiv kraft. Den stora utmanaren var liksom föregående år Edmonton Oilers, som med Gretzky, Mark Messier, Jari Kurri, Paul Coffey och Grant Fuhr gjorde en lysande grundsäsong. Efter att ha vunnit semifinalen mot Canadiens (Lagets 19:e raka vinst i en slutspelsserie) var Islanders åter i final. Motståndare var återigen Oilers. Den första matchen blev en målvaktsduell mellan Fuhr och Smith, där den senare fick kapitulera och Oilers vann med 1-0. I den andra matchen kom Islanders tillbaka med 6-1, och New York-fansen var säkra på en ny Stanley Cup-seger. Men i båda de två följande matcherna vann Oilers med 7-2, och kunde avgöra det hela på sin hemmaplan. Där tog Gretzky och Co. ledningen med 4-0. Trots två mål av Pat LaFontaine kunde inte Islanders komma tillbaka, och när matchen var slut hade ett tronskifte ägt rum. Oilers skulle det närmaste decenniet dominera NHL.

Islanders skulle de följande åren fortsätta hålla god klass, men var inte längre Stanley Cup-kandidater som tidigare. Samtidigt gav Philadelphia Flyers och Washington Capitals hårt motstånd i Patrick Division. Redan 1984-85 hamnade Islanders bara på tredje plats i Patrick Division, en placering de skulle upprepa de två följande säsongerna.

I slutspelet 1985 blev Islanders utslagna i kvartsfinalerna mot Flyers. Efter att ha åkt ut i första rundan 1986 tog de sig 1987 till kvartsfinal efter att ha vänt 0-3 i matcher mot Washington Capitals. Där blev de dock återigen utslagna av Flyers.

Under dessa år försvann ett antal spelare från laget; Bob Nystrom pensionerade sig 1986, Clark Gillies hamnade i Buffalo Sabres på waiver samma år, och Mike Bossy tvingades sluta 1987 på grund av ryggproblem. Dessutom lämnade Al Arbour jobbet som huvudtränare efter säsongen 1985-86. Samtidigt började unga spelare som LaFontaine, Brent Sutter och Patrick Flatley bli framträdande.

Säsongen 1987-88 tog Islanders hem Patrick Division-titeln. Man blev dock utslagna redan i första rundan i slutspelet av New Jersey Devils. Efter det pensionerade sig Denis Potvin, som hade NHL-rekord i totalt poäng-och målgörande av en back.

1988-89 hade Islanders en mycket misslyckad säsong; med bara 61 poäng hamnade de sist i Patrick Division, och tillsammans med Quebec Nordiques sist i NHL. Det var också första gången sedan 1975 som man missade slutspel. Detta föranledde Bill Torrey att sparka den nye tränaren Terry Simpson, varefter Al Arbour fick komma tillbaka till tränarbåset. Efter säsongen slutade Billy Smith, den ende i laget som varit med sedan klubben bildades.

1989-90 tog sig laget med en hårsmån till slutspel, där man blev utslagna direkt i första omgången av rivalerna New York Rangers. Den forne poängkungen Bryan Trottier gjorde bara 24 poäng under säsongen; han köptes ut från sitt kontrakt och skrev på för Pittsburgh Penguins. Därmed var den siste tongivande spelaren från de gyllene åren borta, och New York Islanders gick in i en ny tid.


90-talet: Återuppbyggnad och turbulent ledarskap

Det nya decenniet inleddes med att laget hamnade sist i Patrick Division. Pat LaFontaine hade varit lagets bästa målskytt de föregående säsongerna, och var lagets enda stjärna. Men när han, missnöjd med lagets dåliga resultat och långdragna kontraktsförhandlingar, inte dök upp på ett träningsläger, bestämde sig Bill Torrey för att byta bort honom. I en stor bytesaffär gav han LaFontaine, Randy Wood och Randy Hillier till Buffalo Sabres mot Pierre Turgeon, Uwe Krupp, Benoit Hogue och Dave McLlwain. Han bytte också bort lagkaptenen Brent Sutter och Brad Lauer mot Steve Thomas och Adam Creighton. Stortalangen Turgeon, backen Krupp och forwarden Thomas var de största förtjänsterna i dessa affärer. Islanders hade sedan tidigare bra spelare som Ray Ferraro, Derek King och Patrick Flatley, som blev ny lagkapten.

Säsongen 1991-92 blev bättre än den föregående, man tog 79 poäng, men i den stenhårda Patrick Division räckte det bara till en femteplats. Ray Ferraro gjorde 40 mål, medan Turgeon utmärkte sig med att göra 95 poäng. Efter säsongen avgick Bill Torrey, som varit general manager sedan Islanders bildades. Hans assistent Don Maloney tog över.

Inför säsongen 1992-93 värvade man två ryska spelare från den nyöppnade järnridån: hårdtacklande backen Darius Kasparaitis och offensive backen Vladimir Malakhov. Under säsongen var Pierre Turgeon lagets bäste spelare, med 58 mål och 74 assist. Islanders hade också sitt första riktigt framgångsrika slutspel sedan finalförlusten 1984. I första rundan slog man ut Washington Capitals med 4-2 i matcher, där Ray Ferraro gjorde två avgörande övertidsmål. I den matchserien drabbades dock Islanders av en allvarlig förlust; Pierre Turgeon blev tacklad av Dale Hunter mitt i ett målfirande, och skadades för resten av slutspelet. Hunter blev avstängd 21 matcher, då rekord i NHL. I kvartsfinalen mötte Islanders dubbla Stanley Cup-mästarna Pittsburgh Penguins, med bland andra Mario Lemieux i laget. Hela Islanders lag kämpade, samtidigt som målvakten Glen Healy spelade strålande, och efter ett övertidsmål av David Volek i den sjunde avgörande matchen var skrällen ett faktum: Islanders hade tagit sig till semifinal. Trots att man där blev utslagna av de blivande Stanley Cup-mästarna Montreal Canadiens, var säsongen mycket lyckad.

Don Maloney hade under sin första säsong som general manager inte gjort några ändringar i spelartruppen. Inför den stundande expansionsdraften (Ottawa Senators och San Jose Sharks skulle ansluta), beslutade han att byta bort slutspelshjälten Healy mot Ron Hextall, en 30-årig målvakt som haft sina bästa säsonger. Trots att bytet var en förbättring på papperet, var många fans kritiska till att Healy försvann.

Säsongen 1993-94 visade att Bill Torreys bytesaffärer lönat sig; Steve Thomas gjorde 42 mål, medan Turgeon gjorde 94 poäng. Laget tog sig åter till slutspel, där man dock blev bortsopade av ett New York Rangers på väg mot Stanley Cup-seger.

Al Arbour pensionerade sig 1994 definitivt som tränare. Han hade då coachat 1601 grundseriematcher (varav han vunnit 779) och 209 slutspelsmatcher (varav han vunnit 123). Hans fem Stanley Cup-finaler varav fyra vinster gör honom till en av de största tränarna i NHL-historien.

Lorne Henning tog över som tränare inför den förkortade säsongen 1994-95. Hans blev dock kortvarig på posten, då Islanders gjorde en miserabel säsong och slutade på botten av NHL.

Efter säsongen beslutade sig Don Maloney för att göra stora förändringar i truppen. Han bytte därför bort Vladimir Malakhov och Pierre Turgeon till Canadiens för Kirk Muller och Mathieu Schneider. Benoit Hogue skickades till Maple Leafs mot målvaktstalangen Eric Fishaud. Maloney var redan innan impopulär hos Islanders-fansen efter Hextall-traderna - när stjärnan Turgeon försvann, samtidigt som Ray Ferraro släpptes till free agent-maknaden, ökade missnöjet ytterligare.

Inför säsongen 1995-96 blev Mike Milbury huvudtränare för New York Islanders. Säsongen blev dock lika dålig som tidigare, och man slutade sist i hela ligan. Don Maloney sparkades, och Milbury fick då även ta över jobbet som general manager. Han genomförde snart en stor bytesaffär, där Kirk Muller (som bara gjort 45 matcher på två säsonger) och backtalangen Wade Redden skickades iväg mot ytterforwarden Martin Straka och unge försvararen Bryan Berard. I slutet av säsongen genomförde Milbury ännu en stor trade där man skickade Mathieu Schneider, Wendel Clark och D.J. Smith till Maple Leafs för Kenny Jönsson, Darby Hendrickson, Sean Haggerty och Torontos förstaval i draften 1997. Att byta till sig de talangfulla backarna Berard och Jönsson, 24-årige Straka och ett draftval var ett led i återuppbyggnaden av laget.

Säsongen 1996-97 var Islanders fortfarande ett av de sämsta lagen i NHL. Bland ljuspunkterna fanns 24-årige Zigmund Palffy, som slagit igenom redan säsongen innan, och nu gjorde 48 mål och 42 assist. Backen Bryan Berard vann Calder Trophy.

Resultaten blev inte bättre av turbulensen kring ägarfrågan. 1996 hade en affärsman från Texas lagt ett bud på franschisen New York Islanders. Budet accepterades av ligan, men snart uppdagades att affärsmannen hade bluffat och inte hade tillgångarna som krävdes. Affärsmannen fick ett fängelsestraff, samtidigt det hela var pinsamt för hela NHL-organisationen som inte kontrollerat köparen tillräckligt.

Lagets säsong 1997-98 i NHL kännetecknades också av en karusell på tränarposten. Rick Bowness, som tillträtt i mitten av förra säsongen, ersattes av Mike Milbury i mars. Laget kom fyra i Atlantic Division, men missade slutspel igen. För att förbättra laget bytte man till sig rutinerade stjärnan Trevor Linden från Vancouver Canucks, för talangerna Todd Bertuzzi och Bryan McCabe, och ett tredjerundsval i draften.

I februari 1998 köptes laget av Steven Gluckstern och Howard Milstein. De nya ägarna tillät en begränsad spelarbudget, eftersom de ville att laget skulle vara lönsamt. Detta gjorde att Islanders fick byta bort flera av sina högavlönade spelare; Trevor Linden hann bara spela en säsong i laget innan han skickades till Montreal Canadiens. Stjärnan Zigmund Palffy byttes bort till Los Angeles Kings, och Bryan Berard skickades till Toronto Maple Leafs. Resultatet: 48 förluster och en sistaplats i Atlantic Division. Mike Milbury avgick från tränarposten i mitten av säsongen och ersattes av Bill Stewart. Milbury fortsatte dock som general manager.

Fyra månader efter att Stewart tillträtt ersattes han av Butch Goring. Säsongen 1999-00 var dock lika dålig som den föregående. Den följdes av ett ägarbyte: Charles Wang och Sanjay Kumar köpte Islanders i april 2000.

00-talet: Slutspel men fortsatt turbulens

New York Islanders hade äntligen fått ett stabilt ägarskap. Wang och Kumar gav också generla managern Mike Milbury större ekonomisk frihet. Milbury skulle dock bli hårt kritiserad de närmaste åren. I juni bytte han bort de blivande stjärnorna Roberto Luongo och Olli Jokinen mot Oleg Kvasha och Mark Parrish. I draften samma år valde han att plocka målvakten Rick DiPietro istället för de högre rankade Dany Heatley och Marian Gaborik. Fans och journalister var förundrade och rasande; öknamnet "Mad Mike" skulle följa Milbury under resten av hans tid i Islanders.

Kritiken minskade inte av att Parrish bara gjorde 30 poäng under sin första säsong i Islanders, medan Kvasha gjorde 20. Lagets främste målskytt blev istället Mariusz Czerkawski, en teknisk polack som sedan två säsonger spelat i laget. Czerkawski gjorde 30 mål och 32 assist, under en säsong där Islanders bara vann 21 matcher i grundserien. Den miserabla säsongen ledde till ytterligare ett tränarbyte, Islanderslegenden Butch Goring fick gå och Lorne Henning tog över tillfälligt. Två månader senare fick Peter Laviolette jobbet.

Efter den usla säsongen genomförde Milbury ett antal bytesaffärer för att förbättra laget. Han bytte till sig den rutinerade backen Adrian Aucoin från Tampa Bay Lightning för Mathieu Biron och Alex Kharitonov. Sedan genomförde han en mycket omdiskuterad trade: han bytte till sig Alexei Yashin för Zdeno Chara, Bill Muckalt och ett förstarundsval i draften. Forwarden Yashin var känd som en mycket begåvad men också svårhanterlig spelare, han hade under långa perioder strejkat i sitt tidigare lag Ottawa Senators. Förvåningen blev ännu större när Islanders meddelade att Yashin skrivit under ett 10-årigt kontrakt med klubben, ett kontrakt som skulle gälla tills Yashin var 37 år gammal.

Milbury bytte också till sig den defensive forwarden Michael Peca för talangerna Tim Connolly och Taylor Pyatt. I waiverdraften lyckades man ta den rutinerade Stanley Cup-vinnaren Chris Osgood, som blev förstemålvakt.

Säsongen 2001-02 började strålande; i oktober vann laget nio matcher av elva, den bästa starten i klubbens historia. Säsongen fortsatte i samma stil, och efter att säsongen innan ha tagit 51 poäng tog nu laget 96 poäng. 2002 spelade New York Islanders, för första gången på åtta år, slutspel i NHL. I åttondelsfinalerna mot Toronto Maple Leafs blev både Kenny Jönsson och lagkaptenen Michael Peca ojust tacklade, och missade de två sista matcherna. I den sjunde och avgörande matchen vann Maple Leafs med 4-2. Trots det snabba uttåget var dock säsongen en stor framgång för laget, något som underströks av att Peca vann Frank J. Selke Trophy som ligans bäste defensive forward.

Efter säsongen bytte Milbury bort den forne poängkungen Czerkawski mot Arron Asham och ett femterundsval i draften.

Säsongen 2002-03 fortsatte Islanders vara ett bra lag i NHL. Laget hade en stabil backuppsättning med bl a Jönsson, Aucoin och Roman Hamrlik. Bland forwardarna gjorde Alexei Yashin ännu en bra säsong, medan Michael Peca fortsatte vara en lysande defensiv forward. Mark Parrish gjorde 48 poäng, men lagets bäste målskytt blev lite överraskande Dave Scatchard med 27 mål. Islanders samlade ihop 83 poäng, vilket räckte till en slutspelsplats. I den första matchen mot Ottawa Senators vann Islanders med 3-0 efter att Garth Snow hållit nollan. Sedan vann dock Senators de följande fyra matcherna och gick vidare till kvartsfinal.

På grund av slutspelsförlusterna sparkade Mike Milbury sedan Peter Laviolette efter två år. Steve Stirling, med erfarenhet från farmarlaget Bridgeport Sound Tigers, tog över.

Islanders 91 poäng under säsongen 2003-04 gjorde att laget tog sig till sitt tredje raka slutspel. Där åkte man återigen ut direkt i åttondelsfinalerna, denna gång mot Tampa Bay Lightning (som sedan vann Stanley Cup). Under säsongen utmärkte sig Trent Hunter, som tillsammans med återvändaren Mariusz Czerkawski var bäste målskytt med 25 mål. Rick DiPietro, det omdiskuterade förstavalet 2000, gjorde sin första säsong som förstemålvakt och hade en räddningsprocent på goda 91,1 %.

NHL-säsongen 2004/2005 ställdes in som ett resultat av en konflikt mellan spelarfacket NHLPA och NHL-klubbarna. Konflikten resulterade i ett lönetak. Islanders förlorade också flera spelare; Roman Hamrlik och Adrian Aucoin blev free agents, medan Kenny Jönsson flyttade hem till Sverige. Dessutom behövde man förstärka offensiven. Inför säsongen 2005/2006 vidtog därför Mike Milbury en serie åtgärder. Han började med att värva den offensive backen Alexei Zhitnik från free agent-marknaden. Dagen därpå skrev han kontrakt med skicklige forwarden Miroslav Satan, och bytte till sig backen Brent Sopel. Samma dag bytte han också till sig den snabbe forwarden Mike York och ett draftval, i utbyte mot Michael Peca. Brad Lukowich förstärkte backlinjen ytterligare.

Nyförvärven Satan och York utmärkte sig redan samma säsong, genom att göra flest mål respektive flest assist i Islanders. Laget som helhet var dock ojämnt, och slutade på tolfte plats i Eastern Conference.

I januari 2006 sparkades Steve Stirling och ersattes tillfälligt av assisterande tränaren Brad Shaw. Mike Milbury tillkännagav samtidigt att han skulle avgå som general manager när en ersättare fanns tillgänglig.

Mellansäsongen präglades av visst tumult. Ägaren Charles Wang anställde Ted Nolan som huvudtränare och Neil Smith som general manager. Smith blev dock kortvarig på posten; 40 dagar senare sparkades han, efter att inte ha levt upp till ägarens förväntningar. Ersättaren blev mycket överraskande 36-årige Garth Snow, som därmed bytte jobb från andremålvakt till general manager i klubben. Wang blev mycket kritiserad för beslutet. Att klubben skrev ett enormt, 15-årigt kontrakt med målvakten Rick DiPietro ökade bara pressens övertygelse att någonting var fel på Long Island.

Islanders värvade också ett antal nya spelare inför säsongen 2006-07. Försvaret förstärktes med hårdtacklande Brendan Witt och offensive Tom Poti. På forwardssidan värvade man rutinerade Mike Sillinger, retstickan Chris Simon och unge Andy Hilbert.

Få trodde att Islanders, trots nyförvärven, skulle ha chansen på slutspel. Men laget överraskade, och efter en heroisk insats i de sista matcherna tog laget den åttonde och sista slutspelsplatsen i Eastern Conference. Säsongen blev också något av en upprättelse för den ifrågasatte Garth Snow. Han genomförde ett antal lyckade bytesaffärer, och sågs som en av de bättre general managerna under säsongen. Rick DiPietro gjorde också ett utmärkt första år på sitt mastodontkontrakt; en räddningsprocent på 91,7 % var blande de bästa i ligan.

Islanders blev utslagna av ett överlägset Buffalo Sabres i åttondelsfinalerna, 1-4 i matcher.

New York Islanders slutspelsplats 2007 sågs av många som en överraskning, och få trodde att laget skulle upprepa bedriften säsongen därpå. Speciellt inte som fem av klubbens sju bästa forwards försvann - Jason Blake, Viktor Kozlov, Richard Zednik och Ryan Smyth blev free agents, medan Alexei Yashin köptes ut ur sitt mastodontkontrakt för att ge mer löneutrymme. Dessutom tappade man den offensive backen Tom Poti.

För att fylla luckorna genomförde Garth Snow en myriad av värvningar, och började med den 36-årige forwarden Bill Guerin, som blev lagkapten. Efter honom skrev klubben kontrakt med den snabbe centern Mike Comrie, den tekniske yttern Ruslan Fedotenko, centern Josef Vasicek och vänsteryttern Jon Sim. på backsidan värvades defensive Andy Sutton. Senare fick den ofta skadedrabbade Bryan Berard provspela för klubben, och värvades sedan som Potis ersättare i powerplay.

Nuvarande laguppställning

Målvakter

Backar

Forwards

Klubbens förstarundsval i NHL Entry Draft

Poängledare

Följande namn är de tio spelare som gjort flest poäng för New York Islanders. Notera: GP = Spelade matcher, G = Mål, A = Assist, Pts = Poäng

Player POS GP G A Pts
Bryan Trottier C 1123 500 853 1353
Mike Bossy RW 752 573 553 1126
Denis Potvin D 1060 310 742 1052
Clark Gillies LW 872 304 359 663
Brent Sutter C 694 287 323 610
Pat LaFontaine C 530 287 279 566
John Tonelli LW 594 206 338 544
Bob Bourne C 814 238 304 542
Bob Nystrom RW 900 235 278 513
Derek King LW 638 211 288 499

Svenskar i Islanders


v • d • r
National Hockey League 2008/2009
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/New_York_Islanders"
Personliga verktyg