Myskoxe

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
?Myskoxe
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Ovibos moschatus.jpg
Systematik
Domän: Eukaryoter
Eukaryota
Rike: Djur
Animalia
Stam: Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam: Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass: Däggdjur
Mammalia
Ordning: Partåiga hovdjur
Artiodactyla
Underordning: Idisslare
Ruminantia
Familj: Slidhornsdjur
Bovidae
Underfamilj: Caprinae
Släkte: Ovibos
Blainville, 1816
Art: Myskoxe
O. moschatus
Vetenskapligt namn
§Ovibos moschatus
Auktor: Zimmermann, 1780
Myskoxens naturliga (röda) och inplanterade (blå) utbredningsområde
Myskoxens naturliga (röda) och inplanterade (blå) utbredningsområde
Blue morpho butterfly2 300x271.jpg
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Myskoxen (Ovibos moschatus) är ett slidhornsdjur som tillhör underfamiljen Caprinae.[2] Djuret lever på den arktiska tundran framför allt i Grönland, Kanada, Sibirien och Alaska. Små flockar har också inplanterats i Sverige och Norge. Det finns tre nordamerikanska underarter av myskoxe; samtliga exemplar i resten av världen härrör såvitt känt från den grönländska[3]:

  • Ovibos moschatus moschatus, (engelska Barren Ground Muskox eller Black-Faced Muskox)[3] (Kanada)
  • Ovibos moschatus niphoecus (engelska Hudson Bay Muskox) (numer ansedd som samma art som övriga Kanada)[3]
  • Ovibos moschatus wardi (engelska Greenland Muskox eller White-Faced Muskox) (Grönland)[3]

Innehåll

Namnet

Namnet kommer av att myskoxtjuren under parningstiden avsöndrar ett myskdoftande sekret från ögonkörtlarna.[4] Det vetenskapliga namnet Ovibos betyder "fåroxe". Tidigare trodde man att myskoxen var en blandning av ko och får. Men djuret är mer släkt med get och får än med nötkreatur. Vissa forskare tror att dess "närmaste" släkting är takin i Himalaya men teorin är omstridd. Hos inuiter heter djuret (på inpiaq) Oomingmak som betyder ”skägg” eller ”den skäggige”.[5]

Utseende

Myskoxen har en kort och robust kropp med ett kraftigt skulderparti. Hannen väger mellan 300–400 kilogram[6], är 2,5 meter lång och cirka 1,45 meter i mankhöjd.[5] Kon väger 200–300 kg, är 2,30 meter lång och omkring 1,30 meter hög.[5] Myskoxen är anpassad för att året runt leva i arktiskt klimat och trivs bara i områden där temperaturen mitt i högsommaren understiger +10°C. Den klarar köldgrader ända ner till cirka -50°C,[7]även i stark blåst tack vare ett tjockt fettskikt, men framförallt beroende på den 10 cm tjocka pälsen i två lager, ull närmast kroppen och upp till 70 cm långa stickelhår utanpå. Underullen, qiviut, är starkare är fårull, har åtta gånger högre värmeisoleringsförmåga och är finare än kashmir (11 My).[8] Både kor och tjurar bär horn. Ungdjuren har hornbasen täckt av hår, medan äldre djur har en kraftig "mittbena" – en djup, hårlös ränna som delar hornen. Bägge könen har sina horn nedåtriktade och används mot fiender och vid kamp under parningstiden. Hornen beskrivs i Nordisk Familjebok[2] enligt följande:

Det har mycket starka horn, som äro riktade åt sidorna och nedåtböjda; deras stora bas breder ut sig med åren öfver en betydlig del af hjärnskålen, hvars ben därigenom påverkas på ett egendomligt sätt: de få en ofantlig tjocklek; detsamma gäller om de främsta halskotorna, som bära det tunga hufvudet.

Hovarna är breda och vasskantiga och används, liksom det tunga huvudet i sig, för att komma åt föda under snö och is på vintern[2]. Hovarna används också för att hålla sig fast på klippor, då myskoxen är en oväntat vig och snabb klättrare.[2][9] Myskoxar skiljer sig från nötkreatur genom att sakna dröglapp, att liksom får och getter ha "mustasch", och genom att ha enbart två spenar.[2]

Myskoxe i djurpark

Utbredning

Myskoxen är det sista av de stora urtidsdjuren och utvecklades på högplatåerna i Centralasien för några miljoner år sedan. Vid tiden för den senaste istiden (Weichsel) var den relativt allmänt utbredd över Europa och norra Asien. Fossilfynd pekar på att myskoxen för 30 000 – 40 000 år sedan levde i Skandinavien tillsammans med mammutar och ullhåriga noshörningar. När klimatet blev varmare trängdes myskoxen allt längre norrut och ett par tusen år f.Kr. dog den ut överallt utom i norra Nordamerika.

Naturvårdsverket anser inte att myskoxen tillhör den svenska faunan; om den ansetts tillhöra den svenska faunan skulle arten vara upptagen på den så kallade rödlistan för hotade djurarter i Sverige. Dock har man godkänt en förvaltningsplan som ska vara lokalt förankrad.[5] Myskoxen är upptagen i artskyddsförordningen SFS 98:179, är ratificerad som prioriterad art i Bernkonventionen samt införd som kronans vilt och därmed fridlyst.[8]

Naturliga populationer finns i Kanada och vid Kangerlussuaq på västra Grönland samt nordöstkusten av Grönland. I Alaska utrotades djuret vid slutet av 1800-talet. Först på 1930-talet lyckades man plantera in djuret på ön Nunivak vid Alaskas västkust. Senare spred sig arten längs kusten.

I början av 1900-talet gjordes försök att acklimatisera djuret i Norrland, vilket misslyckades.[2] Första försöket att återinplantera djuret i Norge var 1927, men först 1947 var resultatet i nationalparken Dovrefjell positivt. Till Sverige och västra Härjedalen invandrade en mindre flock från Norge 1971. Flocken bestod av en tjur, två kor och två kalvar. I Ryssland satte man ut myskoxar på Wrangels ö i Norra Ishavet. Där lever nu omkring 100 djur. Liknande försök på Island och Svalbard gick sämre.

I Sverige finns myskoxar i fångenskap i Lycksele djurpark, Skånes Djurpark, på Kolmården och Järvzoo.

Levnadsstil

Myskoxar på Grönland

Myskoxar lever i hjordar.[2] På sommaren finns fem till femton djur per hjord och på vintern upp till 100 djur. I motsats till renar vandrar myskoxar inte långt; per dag går de cirka två kilometer och håller sig gärna inom snöfattiga karga områden där växligheten ligger i dagen och där den slipper pulsa i djup snö. Ett dominant djur av antingen en hona eller hane honorna leder hjorden framåt. Mellan sommar- och vinterrevir är det bara några kilometer. I Norge stannar myskoxar alltid i samma område. Födan består enbart av växter; bärris, gräs och starr som de skrapar fram under snön, eller hittar på renblåsta, snöfria barfläckar. På sommaren söker de sig ner till fjällbjörkskogarna eller de fjällnära skogarna och äter vide, björk, kvanne, torta och liknande örter.

Myskoxar lever mycket socialt. De har ofta kroppskontakt med varandra och gör det mesta i tätt samspel. Ibland ser hjorden ut att vara ett enda djur med många huvuden. Mat- och vilotider inträffar samtidigt för hela hjorden. Vid flykt springer de skuldra vid skuldra.

Myskoxens enda naturliga fiende, bortsett från människan, är vargen. Om en grupp myskoxar blir hotade av vargar flyr de först till en kulle med lite snö på. Sedan ställer de sig bredvid varandra i form av en hästsko med huvudet mot fienden. Är det många vargar, som oftast sprider sig runt gruppen, bildar de en sluten cirkel med alla ungdjur i mitten. Enskilda tjurar eller kor springer framåt och attackerar angriparen. Vargarna vågar bara angripa en myskoxe om den uppträder ensam som vid ett utfall mot vargarna, men riskerar då att spetsas på myskoxens vassa horn. Om vargen hittar en lucka i cirkeln går de till attack där dom i första hand är ute efter kalvarna på samma sätt som när vargflockar går till angrepp mot en grupp bisonoxar med kalvar.

Parning och fortplantning

Honor blir i genomsnitt könsmogna vid fyra års ålder, hannar först vid sex år. Parningstiden sträcker sig från juli till augusti. Kon är dräktig sju till nio månader och föder oftast en kalv som vid förlossningen väger sju kilogram[5]. Honan ammar kalven nästan 15 månader trots att kalven efter en vecka börjar äta gräs. Är miljön bra sker födslar varje år.

Under parningstiden sker häftiga strider mellan tjurarna. Först hotar de varandra med höga, närmast lejonaktiga vrålljud [10]och uppvisning av hornen. Sedan springer de i 30 km/h[11] (vissa hävdar 40–50 km/h[12][13]) rakt in i varandra och stångar ihop pannbenen, i en kollision som kan höras på en kilometers avstånd. Det motsvarar en personbil som kör in i en betongvägg i 60 km/h.[14] Få andra djur skulle överleva detta, men myskoxens panna är speciellt konstruerad för ändamålet, med drygt tio centimeter horn och sedan drygt sju centimeter ben direkt mot hjärnan.[14] Beteendet upprepas upp till 20 gånger, till dess ena tjuren ger sig av. Träffar en tjur motståndaren med hornet i köttet får den ofta svåra sår som kan leda till döden.

Tjuren som besegras i kampen skiljer sig oftast från hjorden eller ansluter sig till flockar med andra tjurar. I hjorden förblir de bara när de visar underdånighet mot den dominanta tjuren. I juni börjar tjuren att uppvakta honan, men parningen sker först i augusti.

Naturliga dödsorsaker

Få myskoxar blir äldre än 20 år.[5] Oftast dör de på grund av näringsbrist när späckreserven i kroppen inte räcker över vintern. Andra djur blir underkylda eller drunknar när de går över isen på frusna floder och isen spricker så att de faller i vattnet. Myskoxar blir offer för björnar, vargar och isbjörnar eller dör på grund av skadorna som de fått under kamperna vid parningstiden.

Myskoxe och människan

För jägare är det lätt att döda en myskoxe. Blir myskoxar hotade av hundar reagerar de på samma sätt som mot angripande varg. Står myskoxarna stilla i dess cirkelformiga försvarsställning kan jägaren lätt skjuta några djur.

Inuiter tar vara på myskoxens kött, ull och skinn och gör till exempel skor från skinnet. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ökade jakten på myskoxar från européer. Under de stora expeditionerna till Arktis åt man köttet själv och använde det som foder åt slädhundarna. I Kanada handlade företaget Hudson-bay-kompaniet med myskoxpäls. Bara mellan 1888 och 1891 sålde företaget 5 408 myskoxpälsar.

Skyddsåtgärder för myskoxens bevarande infördes i Kanada 1917 och på Grönland 1974. Efter detta ökade beståndet markant. Inuiter i Kanada har sedan 1970 tillstånd att jaga 20 myskoxar per år. På Grönland kvarstår också ett begränsat jakttillstånd på myskoxar utanför nationalparken. I Canada förekommer farmning med myskoxar för produktion av kött och ull. En vuxen tjur kan ge tre kilogram ull (qiviut) per år. Ullen, som värderas mycket högt (cirka 1000 kronor/100 gram), är den mest finfibriga som finns.

Myskoxen själv kan också vara farlig för människan. I Norge har två människor dödats av myskoxar, senast på 1960-talet[15]. Turister i Dovrefjell rekommenderas därför att hålla ett avstånd på minst 200 meter till djuren.[16]

Bestånd

Myskoxe som fäller sin ull på Järvzoo
område antal individer
Grönland 15 000
Kanada 10 000
Alaska 1000
Norge 200
Sverige 7
alla 25 000 – 30 000

Referenser

Noter

  1. ↑ Ovibos moschatus på IUCN:s rödlista, auktor: Gunn, A. et. al. (2008), besökt 21 november 2008.
  2. ↑ 2,0 2,1 2,2 2,3 2,4 2,5 2,6 Nordisk familjebok, Uggleupplagan. 19. Mykenai – Norrpada
  3. ↑ 3,0 3,1 3,2 3,3 Safari Club International - Bovids
  4. ↑ Nationalencyklopedin.
  5. ↑ 5,0 5,1 5,2 5,3 5,4 5,5 myskoxe.se: FAQ
  6. ↑ I fångenskap kan hannen väga upp till 650 kg.
  7. ↑ moskussafari.no
  8. ↑ 8,0 8,1 Besiktningsman William Lundin – privat sajt
  9. ↑ Nordisk familjebok, 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner – Nådaval
  10. ↑ BBC Science & Nature – Wildfacts
  11. ↑ Northwoods Adventures
  12. ↑ Ultimate Ungulate – Muskox
  13. ↑ Wildfiles.tv Online Inc.
  14. ↑ 14,0 14,1 University of Alaska eInfo Muskox
  15. ↑ Dagbladet.no: Massedød rammer moskus på Dovre
  16. ↑ Fylkesmannen.no - Ta hensyn til moskusen (broschyr)

Litteratur

  • Chambers, W. (1993) Qiviuq. Spin Off, Summer: 48–55.
  • Gray, D. (1990) Muskox Biology. Pp. 23–48 in B. Holst, ed. International Studbook for Muskox: Ovibos moschatus.
  • Groves, P. (1997) Muskox. Alaska Geographic, 23/4: 56–86.
  • Lönnberg, E. (1900) On the soft anatomy of musk-ox
  • Lönnberg, E. (1900) On the structure and anatomy of musk-ox
  • Reynolds, P., K. Wilson, D. Klein. (2001) "Arctic Refuge Coastal Plain Terrestrial Wildlife Research Summaries".
  • Rowell, J. (1990) The Muskox. Pp. 2–22 in B. Holst, ed. International Studbook for Muskox: Ovibos moschatus.
  • Winge, H. (1902) Grønlands pattedyr
  • Woodward, S. (1997) "The Tundra". Major Biomes of the World.

Webbkällor

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Myskoxe"
Personliga verktyg