Missväxtåren 1867-1869

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Illustration av svälten i Norrland ur tidningen Fäderneslandet, 1867. En moder ligger döende medan sonen äter på en känga och en man täljer bark från trädet utanför.

Missväxtåren 1867-1869, som framför allt drabbade Finland och norra Sverige, var den sista svåra missväxten i Europa. Dåliga skördar och ojämn fördelning av livsmedlen ledde till att den fattiga befolkningen, främst i Norrland, dog i tusental.[1] 1867, det år då svälten var som värst, blev även känt som Storsvagåret. I Tornedalen kallades det för Lavåret - många fick leva på barkbröd och gröt gjord på lavar. Svälten var en starkt bidragande orsak till att emigrationen från Sverige till Nordamerika ökade dramatiskt under dessa år.

Innehåll

Bakgrund

Missväxt

1860-talet var ett årtionde då missväxten drabbade Norrland upprepade gånger. 1867 var våren extremt kall och sommaren dröjde, vilket hindrade befolkningen från att komma igång med sådden. Många vittnesmål finns om hur vintern vägrade släppa greppet:

Den 22 maj kl 11.30 på dagen var det 1 grad kallt med vinden från nordost. Stockbuskarna stå ännu stångraka på träsket och snödjupet är 1 1/2 aln.

Den 25 maj: Kall blåst och aldrig töat, alldeles fullt snöföre, snödjup 1 1/4 aln. Den 24 maj körde vi på landfast is och ingen stickbuske var löstinad.

Den 1 juni: Kört isen med gott slädföre.

Den 17 juni blev träsket rent från is och på aftonen blev det stark storm och mycket regn.

Den 19 juni: Släppt ut korna. Snö i skogen, icke löv, icke blåbärsblad och intet gräs.

Anteckningar ur väggalmanackor funna hos Burträskbon Zakarias Wallmark[1]

Sundsvalls hamn på 1870-talet. Varken segelfartyg eller ångare kunde ta sig igenom is.

Först vid midsommar 1867 kunde man så i Burträsktrakten, och liknande förhållanden rådde på många håll i Norrland. Från de fattigaste byarna började det komma rapporter om nödlidande och svält. Förråden var slut och priserna på den mat som fanns steg - en tunna råg kostade till slut närmare 50 riksdaler, vilket motsvarade mer än en månadslön för en industriarbetare.[1]

Förutom att den långa vintern gjorde det omöjligt att komma igång med jordbruket ledde den också till att inga lastbåtar med livsmedel kunde nå de norrländska kuststäderna. Dåtidens fartyg var inte tillräckligt kraftigt byggda för att kunna forcera ens lättare ishinder.[1]

Den redan svåra hungersituationen blev avsevärt mer allvarlig när det stod klart att sommaren inte bara kommit sent utan också skulle komma att ta slut tidigt. Den 18 juli kom frosten exempelvis till Avaträsk i södra Lappland, och den 3 september nådde "halshuggarnatten" Västernorrland. Sista veckan i september stod det klart att svälten skulle få grepp om en hel landsända. Rapporterna om skördarna var likartade överallt: höskörden hade gått hyggligt och rågen hade vuxit någorlunda på höglänta sandjordar. I övrigt rådde missväxt i varierande grad.[1]

År 1868 var betydligt torrare men detta ledde obönhörligen till missväxt då torkan blev för svår. Folket svalt, djuren likaså. Pga undernäring och sjukdomar orsakade av denna svält så var döden ett bekant inslag i många familjer. Människor sökte sig till nya platser inom Nordens gränser men somliga valde att emigrera främst till Nordamerika, "det förlovade landet", men även till övriga Europa. I och med första världskriget införde USA hårda invandringslagar och därmed upphörde emigrationen.

Nödhjälp

Ett sällskapsspektakel i Gävle till förmån för svältande i Orsa. Möjligen det enda foto som finns bevarat från nödhjälpen 1867.

Regeringen beviljade hösten 1867 lån till Norrland - Västernorrlands län fick exempelvis låna 160 000 kronor[1] - och landshövdingarna i norrlandslänen fick regeringens tillstånd att ställa sig i spetsen för var sin nödhjälpskommitté, som skulle samla in pengar på frivillig väg. Två centrala Undsättningskommittéer inrättades också, en i Stockholm och en i Göteborg. Tidningar publicerade upprop, välgörenhetskonserter hölls runt om i landet och pengarna började strömma in. Även från utlandet kom det bidrag, faktiskt nästan lika mycket som från de svenska insamlingarna. Bland de mer kända givarna fanns sångerskan Jenny Lind som skänkte 500 kronor, och uppfinnaren John Ericsson i New York som bidrog med hela 20 000 kronor.[1]

Tiden var knapp för hjälpen att nå fram i och med att den enda möjligheten var att sända spannmålen sjövägen. Båtarnas oförmåga att bryta igenom is innebar att Norrland isolerades i samma stund som Bottenviken frös. Totalt kunde räddningstransporterna pågå i två månader under vilka 15 800 tunnor spannmål skeppades från Stockholm till Norrlandslänen.[1]

Teckning ur Fäderneslandet 14 december 1867. Från vänster ser vi landshövdingen, kronolänsman och kommunens storbönder, som alla förser sig med nödhjälpsspannmål. Den fattige mannen längst till höger får i slutänden bara en handfull.

Undsättningskommittéerna ville undvika att ge hjälp till nödlidande som inte arbetade. Man satte upp regler som föreskrev att maximalt 10 procent av hjälpen fick skänkas bort som rena allmosor, och i de fallen skulle det gälla personer som var fysiskt oförmögna att arbeta. Resten av medlen skulle vara ersättning för utfört arbete, som vägbyggande och olika göromål som skulle gagna jordbruket. I slutänden blev dessa nödhjälpsarbeten mest symbolfrågor för att markera att man inte ville se tiggeri och lättja utan att det krävdes arbete för att få hjälp.[1] Vägbyggen och liknande passade inte som vinterarbete i Norrland, och ändå sattes ersättningarna ibland så lågt att de inte gick att leva på. I slutänden handlade nödhjälpsarbetet ofta om hemslöjd, där mängder av föremål producerades för principens skull utan att någon gång komma till nytta.[1]

Det var kommunalstyrelserna som ansvarade för att dela ut spannnmålen från nödhjälpskommittén i länet, och vissa kommuner fick hård kritik för sitt agerande. I praktiken blev ibland de fattigaste utan hjälp. Ett exempel var Grundsunda kommun i Ångermanland där ingen fick något om vederbörande inte kunde presentera fullgod borgen. Häradshövdingen Per Grundström som skötte nödhjälpen där beskrev utdelningen i en insändare "En stor hop tiggare och uslingar kunde ej få något. Torpare och löst folk blev så gott som utan."[1]

Myndigheterna rekommenderade att de svältande, istället för att förvänta sig stora mängder mjöl, åt bröd bakat med bark och lavar. Nödhjälpskommittén i Härnösand föreskrev att mjölet inte fick skänkas bort utan istället skulle blandas ut med 2/3 granlav och bakas till bröd innan de hungrande fick något. Dessutom krävde man att den som skulle få bröd måste betala med väl rensad granlav motsvarande minst 2/3 av brödets vikt. Men lavbrödet rapporterades orsaka bröstsmärtor och, hos barn, kräkningar. Kommunalnämnden i Ed tvingades skriva till Härnösand och be om tillstånd att blanda ut mjölet med något annat, eftersom de föreskrivna lavarna inte bara gjorde folk sjuka utan även var svåra att få tag i.[1]

Pressen riktade hård kritik mot hur snett hjälpen fördelades. Framför allt tidningen Fäderneslandet var skoningslös i sin kritik mot hur myndigheter och makthavare orsakade att de som verkligen behövde hjälpen ofta blev utan. De krav på arbetsinsatser som kompromisslöst knöts till nödhjälpen beskrevs som "kvasifilantropiska funderingar rörande arbetets nytta".[1]

Kritiken att svälten i Sverige var en följd av orättvis fördelning snarare än om missväxt stöds också av det faktum att 1867 var ett rekordår för svensk spannmålsexport. De stora gårdarna i landet skeppade spannmål, främst havre, till England - bland annat för att underhålla de hästdragna spårvagnarna i London.[1]

Den 22 Januari 1868 behandlade riksdagens andra kammare en motion om inställande af brännvinstillverkningen. Ur protokollet s. 22 "Herr von Troil: ...Lemna handel och spekulation orubbade, och orternas spanmålsbehof skola fyllas, visserligen till höga priser, men utan att någon brist ska uppså." Motionen avslogs med 91 röster mot 70. Frihandelslinjen var mycket stark och konsekvensen av ett inställande av brännvinstillverkningen hade sannolikt varit ökad export av spannmål och import av bränvin vilket skulle ha varit ofördelaktigt för Sverige. Den stora efterfrågan på bränvin var en starkt bidragande orsak till livsmedelsbristen. Inställandet av brännvinstillverkning skulle dock ha haft en lindrande effekt om det samtidigt införts kvoter för import av brännvin och export av spannmål, något som dock är oförenligt med frihandel.

Se även

Källor

  1. 1,00 1,01 1,02 1,03 1,04 1,05 1,06 1,07 1,08 1,09 1,10 1,11 1,12 1,13 Olle Häger, Carl Torell, Hans Villius: Ett satans år, Sveriges Radios förlag, Stockholm 1978. ISBN 91-522-1529-6. 
Personliga verktyg