Metallbindning
Från Rilpedia
I en metall delar metallatomerna med sig av sina valenselektroner till ett gemensamt "elektronmoln", som håller ihop alla de positiva joner som bildas, detta är den sammanhållande kraften i kristallen. Detta kallas metallbindning.
Metaller är goda ledare för elektronisk ström, eftersom de har rörliga elektroner (i detta fall valenselektronerna). Det är elektronerna i elektronmolnet som vandrar när metallen leder ström.
Metallbindningen är en relativt stark bindning, se tabell nedan:
Bindning | Ämne | Bindningsenergi | Bindningsenergi |
kJ/mol | eV/Atom | ||
Jon | NaCl | 640 | 3.3 |
MgO | 1000 | 5.2 | |
Kovalent | Si | 450 | 4.7 |
C (diamant) | 713 | 7.4 | |
Metall | Hg | 68 | 0.7 |
Al | 324 | 3.4 | |
Fe | 406 | 4.2 | |
W | 849 | 8.8 | |
van der Waals | Ar | 7.7 | 0.08 |
Cl2 | 31 | 0.32 | |
Väte | NH3 | 35 | 0.36 |
H2O | 51 | 0.52 |
Jonföreningar är ganska spröda kristaller. Metaller, däremot, kan man ofta valsas ut i tunna blad eller smidas till olika föremål. Detta beror just på den bindning metallatomerna binds med. Jonföreningar är ju uppbygda av joner med olika laddningar som binder varandra, om dessa skulle valsas(alltså förskjutas av yttre påveran)så att joner med lika laddningar skulle komma intill varandra skulle repulsion uppstår. Då skulle kristallen spricka. Men i metallkristallen uppstår ingen sådan repulsion när lagren av metallatomer förskjuts, utan de kan därför glida över varandra utan att kristallen förskjuts. Allt tack vare elektronmolnet som finns överallt och binder samman atomerna.