Från Rilpedia

Mendikantorden (lat. mendicare, "att tigga"), tiggarorden, inom romersk-katolska kyrkan samlingsbeteckning på följande under 1200-talet grundade religiösa ordnar: dominikanorden (predikarorden, svartbröderna), franciskanorden (gråbröderna), karmelitorden och eremitaugustinorden.

I förhållande till tidigare ordnar, främst benediktinorden, utmärkte sig tiggarordnarna för sin rörlighet. Benediktiner hade avlagt ett löfte om stabilitas, om att inte lämna sitt kloster. Tiggarbröderna, som tillhörde en ny sorts orden med många ordenshus (konvent) över stora delar av den kristna världen, kunde istället färdas från ett av sina ordenshus till ett annat på olika predikoturer eller för undervisning (tiggarordnarna blev snabbt framträdande vid universiteten). Härutöver var tiggarordnarna inte självförsörjande och bebodde heller inte ödsliga trakter, utan bodde i städerna, där de levde av allmosor och donationer. Därav samlingsbeteckningen tiggarordnar.

De nya ordnarna förknippades ofta med predikoverksamhet, varför de stundom jämväl benämns predikarordnar. I strikt bemärkelse var det emellertid enbart dominikanorden och franciskanerna som häri såg en av sina främsta uppgifter, under det karmelitordern och i viss mån eremitaugustinerna alltid varit mera renodlat kontemplativa. Endast hos dominikanerna har verbet predika satt avstryck i ordens officiella namn: ordo praedicatorum, "predikarnas orden".