Mellanspett

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
?Mellanspett
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Status i Sverige: Försvunnen
Mellanspett; adult hane
Mellanspett; adult hane
Systematik
Domän: Eukaryoter
Eukaryota
Rike: Djur
Animalia
Stam: Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam: Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass: Fåglar
Aves
Ordning: Hackspettartade fåglar
Piciformes
Familj: Hackspettar
Picidae
Underfamilj: Egentliga hackspettar
Picinae
Släkte: Dendrocopos
Art: Mellanspett
D. medius
Vetenskapligt namn
§Dendrocopos medius
Auktor: Linné, 1758
Underarter
  • Dendrocopos medius medius (Linné, 1758)
  • Dendrocopos medius caucasicus (Bianchi, 1905)
  • Dendrocopos medius anatoliae (Hartert, 1912)
  • Dendrocopos medius sanctijohannis (Blanford, 1873)
Blue morpho butterfly2 300x271.jpg
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Mellanspett (Dendrocopos medius) är en hackspett som har sin utbredning i ett jämförelsevis litet område i västra och södra Palearktis. Vid födosök använder arten trädkronor med grovbarkade grenar och stamdelar. I stora delar av utbredningsområdet är mellanspetten därför knuten till skogar med gamla ekar. Den har dock på senare år även påvisats i naturnära lövskogar, där andra trädarter dominerar. Mellanspetten häckade tidigare i Sverige, men det svenska beståndet har dött ut på senare tid.

Innehåll

Systematik

Mellanspetten är företrädare för det rätt omfångsrika släktet Dendrocopos som består av små till mellanstora hackspettar. De 20 arterna inom släktet förekommer i Eurasien och Nordafrika. DNA-analyser indikerar att dagens indelning av släktet Picoides egentligen bättre skulle beskrivas som tre släkten där gruppen med tretåiga hackspettar visat sig vara mycket nära besläktade med vissa av arterna inom släktet Dendrocopos.[2] Ibland klumpas till och med dessa båda släkten ihop till det enda släktet Picoides men denna uppfattning är inte allmänt accepterad.

Sannolikt låg mellanspettens glaciala reträttområde på Balkan eller i östra Medelhavsområdet, varifrån utbredningen efter istiden skedde.[3]

För närvarande urskiljer de flesta taxonomer fyra underarter:

  • D. m. medius (inklusive D. m. lilianae och D. m. splendidor): Nominatformen förekommer i Europa och i nordvästra Turkiet.
  • D. m. caucasicus: Denna underart är utbredd i norra Turkiet och i Kaukasusområdet.
  • D. m. anatoliae: En inte allmänt erkänd underart från södra och sydvästra Turkiet, som av vissa författare förenas med den ovan.
  • D. m. sanctijohannis: Hackspettarna av denna underart förekommer i norra Iran, möjligen även i norra Irak.[4] [5]

Utseende

Mellanspetten är endast obetydligt mindre än större hackspett, men betydligt större än mindre hackspett. Ofta upplevs mellanspetten som tydligt mindre än större hackspetten, trots att det bara skiljer ett par centimeter. Orsaken är att mellanspettens näbb är klenare och kortare, samt att huvudet är mer rundat och ljusare tecknat.

Den är den enda europeiska hackspett där könsskillnaden i färg endast är svagt utpräglad. Mellanspetten är en typisk företrädare för släktet Dendrocopos med sin kontrasterande svart-vita fjäderteckning.

Fjäderdräkten liknar större hackspettens. Ovansidan är övervägande svart med vita vingfläckar. Till skillnad från en vuxen större hackspett är hjässan röd med en något mattare nyans hos honan. De svarta ansiktstecknen är hos denna art jämförelsevis svagt utpräglade, så att ansiktet verkar övervägande smutsvitt. Denna hackspett urskiljer sig särskilt från alla andra europeiska arter i släktet, genom avsaknad av ett svart tygelband. Hjässan är hos båda könen täckt av ett tegelrött, åt nacken växlande till rödorange, inte svartkantat fjäderparti. Mycket ofta, särskilt i aggressions- eller sexuellt motiverade situationer, reses hjässfjädrarna upp. Näbben är relativt kort, ljusgrå och inte särskilt kraftig. Rygg och vingarna är glänsande svarta, skulderområdet är vitt, armtäckarna är brett bandade i vitt. Den kraftiga stjärten är svart, de yttre stjärtfjädrarna är vita med en individuellt mycket olika utpräglad svartteckning. Sidorna är påfallande mörkgrå längsstreckade, buken uppvisar en rosaton, som förstärks till rödaktig mot gumpen. Undersidan är vit med röd teckning på undersidan av gumpen.

Juvenilen är något blekare, mindre kontrastrikt färgade. Deras hjässplatta är endast antytt rödaktig, bukpartiet är smusvitt.

Morfologiska skillnader mellan underarterna

De fyra underarterna skiljer sig endast lite åt från varandra:

  • D. m. medius: Fåglarna från Spanien är lite mer färgintensivt tecknade, framför allt rosafärgningen på gumpen är mer utsträckt och intensivare. De turkiska hackspettarna uppvisar en något intensivare streckning på sidorna. De tidigare beskrivna underarterna D. m. lilianae och D. m. splendidor rättade sig efter dessa färgvarianter, men dessa är för närvarande inte erkända.
  • D. m. caucasicus: Bukpartiet är ljusare än hos nominatformen, bröstet tydligt gulaktigt färgat. De yttre stjärtfjädrarna är starkt och regelbundet svartfärgade. Gumpen är mer rödaktig än hos D. m. medius.
  • D. m. anatoliae: Denna underart är ytterst lik D. m. caucasicus, men något mindre.
  • D. m. sanctijohannis: Denna underarten uppvisar en påfallande vit ansiktsteckning, även undersidan är i stor utsträckning vit fram till en mycket utsträckt rödteckning, som räcker från underbuken över gumpen till undre stjärttäckarna. Sidorna är mycket tätt streckade i svart.[6] [7]

Storlek och vikt

Mellanspettens genomsnittliga kroppslängd är 21 centimeter. Den är därmed ungefär 15 procent mindre än större hackspett, men 40 procent större än mindre hackspett. Vingbredden ligger vid 34 centimeter. Vikten hos adulta mellanspettar varierar mellan 50 och 85 gram.

Förväxlingsmöjligheter

Mellanspetten är en lättbestämd hackspettsart, även om den vid ogynnsamma observationsförhållanden lätt kan förväxlas med större hackspett, balkanspett eller vitryggig hackspett. Viktigaste igenkänningstecken är de röda hjäss- och nackpartierna samt den endast sparsamma svartteckningen i ansiktet på mellanspetten. Hos alla andra Dendrocopos-arter har endast hanen en röd fläck på baksidan av huvudet. Den säkraste urskillnaden förutom storleksskillnaden ger även här andelen svart i ansiktet, som hos större hackspett och balkanspett är betydligt mer utpräglat än hos mellanspetten. Särskilt kan man även hos ungfåglar iaktta närvaron av ett svart tygel som räcker till näbbroten. Viktiga kännetecken för åtskillnad mot större hackspett är de rosa understjärttäckarna, som så småningom övergår i det vita på buken (hos större hackspett röda understjärttäckare med skarp gräns mot det vita på buken) och den svarta sidostrimningen (hos större hackspett vita sidor utan strimning).[8][9]

Läte

Mellanspetten låter höra en serie kick-läten i vad som brukar beskrivas som rask travtakt. Annars har den ett jamande läte som den använder för att hävda sitt revir.

Mellanspettens lätesrepertoar är mycket mångfaldig. Vissa av artens läten skiljer sig påfallande från de hos andra arter i släktet. Det mest kända lätet är kväkandet, som kan transkriberas ungefär kvääh…kvääh…kvääh eller ghääh…ghääh…ghääh. Denna sång används både för territoriell positionering och som parningssång. Den består av minst två, men oftast betydligt fler (upp till trettio) enskilda element och framförs framför allt, men inte uteslutande, av hanen. I början är den klagande ropserien vokaliserad, mot slutet blir den sträv och kraxande.[10] Lätet räcker mycket långt. På avstånd påminner det om nötskrikans varningsläte. Mellanspetten blir redan mycket tidigt på året, ofta redan i januari akustiskt påfallande. Sångtoppen uppnås under den huvudsakliga häckningstiden från mitten av mars till mitten av april. Även på senhösten kan "kväkandet" tillfälligtvis höras igen. Förutom dessa mest markanta läten finns ett stort antal korta, ofta även uppradade läten. Vanligast hörs ett kort gük-läte, som kan bli till en lång serie rop i upprörda situationer. Påfallande och karakteristisk är den avfallande tonraden och det betonade första elementet.

Till skillnad från många andra hackspettar trummar den inte för att hävda revir. Mellanspettar trummar ytterst sällan. Uppenbarligen ersätts trummandets revirmarkerande funktion hos denna art av "kväkandet". Den snarast svaga trumvirveln består av 18-30 enskilda slag och varar knappt 2 sekunder. Intervallen mellan slagen förblir lika.[11]

Ljudexempel - Kräver Real Player

Utbredning

Mellanspettens utbredingsområde

Mellanspetten förekommer enbart i Europa och sydvästra Asien, och där endast i gamla orörda lövskogsområden. Mellanspettens utbredingsområde börjar i Västeuropa i Kantabriska bergen, löper över Pyrenéerna och över stora delar av Frankrike och delar av Belgien till Mellaneuropa och slutar i västra europeiska Ryssland. I Nederländerna bebor mellanspetten endast de sydliga delarna av landet, medan i de västliga och sydvästliga områdena av Nordtyska låglandet arten i stor utsträckning saknas förutom små öartade förekomster.[12] Först i området kring Hamburg når häckningsområdet åter mer kustnära regioner. I Skandinavien häckar arten inte, efter det att de små restpopulationerna i Danmark 1959 och på Gotland 1982 upphörde.[13] I östra Europa är Polen, Lettland, Litauen och Vitryssland väl befolkade av denna art, medan i Estland endast en mycket liten, men växande population förekommer i de sydliga delarna av landet. I Syd- och Sydosteuropa förekommer arten i små utbredningsöar i Italien, mycket tätare är förekomsten i Ungern och på Balkan. I Turkiet finns stora förekomster i Pontiska bergen, i egeiska kustlandet och i Taurus. Slutligen häckar arten ännu i Kaukasus och Transkaukasien samt i västra Iran. Förutom ön Lesbos i Egeiska havet nära Mindre Asiens kust tycks denna hackspett inte förekomma på någon annan medelhavsö.[14]

I Tyskland är mellanspetten vitt utbredd totalt, men inte direkt vanlig där den finns. De främsta populationerna finns i Baden-Württemberg (längs hela Oberrhein och i Neckarbecken)[15], i Brandenburg (Schorfheide Chorin, Uckermärkische Seen), samt i Niedersachsen och Bayern, här framför allt i Donauområdet och i Gerolfings ekskog. I Österrike är mellanspetten företrädd i de östra och sydöstra delarna av landet. Det finns stora populationer i Wienerwald och i Wiener Prater och i Hartholzområden längs floden Mur i södra Steiermark. [16] I Schweiz är endast de nordliga delarna av landet bebodda av denna art. De största bestånden ligger i Zürcher Weinland, i området runt Basel samt vid södra foten av Jurabergen.[17]

I Sverige häckade mellanspetten fram till 1980-talet men påträffas idag bara som sällsynt gäst.[18]

Biotop

Häckningshabitat för mellanspett vid Schussen

Mellanspetten är en karaktärsart för Europas och Västasiens varmtempererade lövskogszon. Den följer påfallande utbredningsområdet för avenbok (Carpinus betulus), förutom i norra Spanien (där avenbok inte förekommer) och i södra England (där mellanspetten inte förekommer).

Till slutet av 1990-talet betonades mellanspettens täta bindning i Mellaneuropa till gamla ekar och arten betecknades därför som karaktärsart för gamla ekskogar. Sedan dess hittades i Tyskland dock även bestånd i bokurskogar[19], i urskogsartade alsumpskogar[20] och i Kaukasus även revir i skog vid floder med angränsande bokskogar.[21]

Man utgår från att det mindre är artsammansättningen av ett skogsområde än dess ålder och förvaltningsform är utslagsgivande för förekomsten av mellanspett. Arten använder vid födosök träd med grovsprickig bark eller starkt strukturerat dött trä. I skogar som används för skogsbruk är arten därför hänvisad till ekar, då dessa redan i yngre ålder är tillräckligt grovsprickiga. I skogar utan ekar är dessutom ett tillräckligt utbud av stående dött trä basis för en tillräcklig näringsgrund. Arten är följaktligen mindre knuten till ekar än till naturnära skogar rika på dött trä, och räknas därför idag som en urskogsrelikt. Då bokar först i redan avverkningsmogen ålder på ungefär 150-200 år utvecklar en grovsprickig bark och partier av dött trä som kan utnyttjas av mellanspetten, betecknas den utbredda frånvaron av arten i de mellaneuropeiska bokskogarna idag som "skogsbruksartefakt"[22].

I Mellaneuropa finner arten idag lämpliga habitatstrukturer framför allt i flodskogsområden. Om ekbestånd gränsar till utsträckta gamla fruktträdgårdar eller stora parklandskap, kan mellanspetten även bebo sådana sekundärbiotoper. Väsentlig är även skogsområdenas själva storlek. Mycket fragmenterade skogar eller småskogar under 10 hektar bebos sällan. Mycket sällan häckar mellanspettar i barrskogsområden. Dock förekommer arten i mellersta Grekland i ett bergskogsområde med svarttallar och grekgran (Abies cephalonica), och på Lesbos bebor den stora, gamla olivträdsplanteringar. [23]

I Central- och Östeuropa förekommer mellanspetten framför allt i lägre lägen och på mellannivåer. Häckningsplatser över 900 meter är inte kända i denna zon. I Italien, på Balkan och i Turkiet häckar mellanspettar upp till höjder på 1700 meter, och från Kaukasus och Iran är ännu högre belägna häckningsbestånd kända.[24]

Bosättningstätheten kan i optimala habitat vara mycket hög. I östra Wienerwald har nästan fyra häckande par fastställts på 10 hektar[25], liknande maximalvärden har undersökts i området runt Schaffhausen i en skog vid Hochrhein, där en hanes revir omfattade ungefär fyra hektar.[26] Vanligtvis är mellanspettars revir dock mycket större. Genomsnittstorlekarna för sommarrevir ligger mellan 10 och 20 hektar. Vinterrevir är väsentligt större, men mycket variabla i sina gränsstrukturer.

Föda

Mellanspettar livnär sig företrädesvis av olika leddjur och deras utvecklingsstadier, mestadels insekter och deras larver och puppor. Därvid överväger stam- och barkboende arter gentemot sådana som lever på grenar eller blad. Träborrande skalbaggslarver spelar ingen eller endast en mycket underordnad roll. Efter individantal bildar bladlöss, olika arter av myror som blanksvart trämyra eller hedjordmyra huvudandelen av födan, medan släktet Formica har en endast underordnad betydelse i födan. Därutöver bildar även skalbaggar, sköldlöss, harkrankar, olika larver samt flugor, myggor och gråsuggor beståndsdelar av den animaliska kosten. De flesta bytesdjuren är små, medellängden är ungefär 8,5 millimeter. Nykläckta ungar utfodras framför allt med bladlöss.

Mellanspetten tar vegetarisk kost, dock långt ifrån i samma utsträckning som kan fastställas hos större hackspett och särskilt hos balkanspett. På våren förtär den också sav, som den suger ur upphackade håligheter i träden. Den ringar vid tillfälle savproducerande träd, framför allt lindar, för att kunna ta upp sav. I juni och juli kan körsbär vara en viktig bikost, som även ungarna utfodras med. På hösten och vintern spelar nötter och barrträdsfrön en viss underordnad roll.

Beteende

Mellanspetten är en ytterst livlig hackspett som verkar orolig och rastlös. Den kilar under ihållande petande ytterst skickligt upp- och nedför stammarna, och klättrar även med huvudet nedåt som en nötväcka. Tiden för vistelsen på ett träd är ofta endast kort. Även obetydliga förflyttningar tillryggalägger den flygande. Segelflygningen är en kraftig och snabb bågflygning. Uppåtrörelsen uppnås genom några kraftiga vingslag i snabb följd, vid bådens topp läggs vingarna till kroppen. Plötsliga riktningsbyten ledsagas av ett högt ljud. Ofta sitter den tvärs över en gren och inte, som de flesta andra hackspettar, i längsriktningen.[27]

Aktivitet och putsning

Mellanspetten är som alla hackspettar dagaktiv. Dess aktivitetsfas varar från soluppgång till solnedgång. Före skymningens inbrott kan den ännu någon tid tillbringa i närheten av sin sovhåla, innan den kryper in i denna. Natten tillbringas i en sovhåla, vid tillfälle även i fågelholk. Aktivitetstiden blir kortare om vädret är utpräglat dåligt. Under de tidiga eftermiddagstimmarna tar den vilopauser som den oftast tillbringar i trädkronan och även använder till att putsa fjädrarna. Specifika putsningsbeteenden observeras sällan. Några gånger ses mellanspettar solbada, då de drar in huvudet och burrar upp fjädrarna.[28]

Territoriellt och fientligt beteeende

Mellanspettar är under hela året revirbevakande och bemöter artfränder inom revirgränserna aggressivt. De svarar genast på läten och flyger ofta mot ljudets källa. Honor tolereras i vinterreviret, men drivs ofta bort från särskilt rika födokällor. Även på läten från större hackspett och stare reagerar mellanspetten aggressivt, fastän det är omstritt om det förekommer en äkta rivalitet mellan dessa arter, eftersom de använder olika levnadsområden i det ibland gemensamma födohabitatet. Vissa gånger hittas bebodda hål för större hackspett och mellanspett på mycket nära avstånd från varandra, utan att aggressionbeteende kan fastställas.[29] Det är dock säkert att större hackspett är överlägsen i direkt konflikt och tillfälligtvis även övertar bebodda mellanspetthål och dödar ungarna. På ekorrar och sovmöss reagerar mellanspetten energiskt mobbande och försöker fördriva dem med direkta flygattacker.

För flygfiender, särskilt sparvhök, håller sig mellanspetten fasttryckt nära stammen utan att röra sig, om den inte kan fly in i en håla. Denna fastfrysta position är även känd från andra hackspettar. Angrepp från mårddjur, den andra väsentliga predatorn, kan adulta fåglar oftast ta sig undan flygande, medan just flygfärdiga och ungfåglar ofta faller offer för dem.

Födosök

Mellanspetten är en utpräglat trädlevande hackspett, som endast sällan söker sin föda på marken eller på liggande stammar eller grenar. Därvid föredrar den under hela året det inre av trädkronan på grovbarkiga, gamla lövträd, i synnerhet ekar. De övre och mellersta delarna av stammen används betydligt mindre ofta, och de undra delarna jämförelsevis sällan. Dock varierar användningen av de olika delarna något under året, framför allt på vintern uppsöks de mellersta och övre delarna av stammen samt stora sidgrenar oftare.

Mellanspetten samlar sina bytesdjur från stamytan genom att den med hastiga rörelser petar i barksprickor, avsöker blad och emellanåt även i korta utfallsflygningar letar efter flygande insekter att ta som byte. Vid letandet efter byten klättrar den mycket vant även huvudstupa och på sidan på grenar. Bär och körsbär skördar den ofta genom att den klamrar sig huvudstupa vid en gren. Efter gömda bytesdjur hackar denna hackspettsart jämförelsevis sällan och inte särskilt uthålligt. Endast i det översta barkskiktet och under lösa barkdelar letar den efter trädlevande insekter och deras larver.

För att kunna öppna nötter eller komma till barrträdsfrön använder mellanspetten enkla hackspettsmedjor. Denna art anlägger dock inte äkta smedjor. På våren ringar den savdrivande träd eller använder sav som kommit ur skador på bark eller ställen där andra hackspettar har ringat.

Flyttning

Mellanspetten är i hög grad stationär. Även under stränga vintrar stannar arten i häckningsområdet, som dock utvidgas stort under vintermånaderna. Tillfälligtvis stryker mellanspettar på vintern också till gynnsammare födoområden och kan då iakttas i parker eller vid utfodringsställen. Även ungfåglarnas spridning sker oftast bara över korta avstånd, men en fågel som ringmärktes som bounge återfanns 55 kilometer bort.[30] Ibland förekommer flyttrörelser över små avstånd och utsträckta spridningsflygningar, som det regelbundna uppträdandet av mellanspettar i de tidigare sydsvenska häckningsområdena visar, där det uppenbart rör sig om baltiska mellanspettar.[31]

Häckning

Parbildning

Mellanspettar blir könsmogna vid slutet av det första levnadsåret. De bildar i stor utsträckning monogama par för häckningssäsongen. Partnerskapet blir lösare efter häckningssäsongen, men kan ofta bestå löst även över vintern och förnyas till den huvudsakliga häckningstiden. Som hos alla hackspettar är aggressionen inom arten mycket stor, byggs långsamt upp med uppbyggnaden av häckningsreviret och hålbygget, men upphör inte helt, ens hos mellanspettar som bildar par. Redan i slutet av januari, men oftare i februari och förstärkt i mars, stryker hanen med högljudda kväk-läten genom sitt födorevir. Om en hona närmar sig intensifierar hanen kväkandet och flyger om kring henne i en framträdande fladdrande flykt. Därefter lockar han honan till fullfärdigade eller påbörjade hål, som anvisas genom knackningar. Fjädrarna på den runda huvudplattan reses då. Honan inspekterar hålorna och kan snart genom en böjd kroppshållning uppmuntra till en kopulation. De första kopulationerna sker redan i februari, men oftare sker de först i mars.

Bobygge

Utfodring av en nästan flygfärdig bounge

Mellanspetten hackar ut sina hålor uteslutande i träd med mjukt trä som popplar, viden och alar respektive sådana som redan är starkt skadade av svampangrepp. Ofta anläggs hålorna även i stående dött trä. Karakteristiskt för mellanspettshålor är de ofta är belägna i starka horisontala sidogrenar, där inflygningshålet ofta befinner sig på grenens undersida, eller laget under baldakinartade avtäckningen genom en trädsvamp, som till exempel en fnöskticka. Vid hålan bygger båda partner, men hanen oftare och mer ihållande än honan. Hålans djup ligger vid en bredd på ungefär 12 centimeter mellan 20 och 35 centimetern, inkrypningshålet är ungefär runt och mäter minst 34 millimeter. Mellanspettshålor kan i undantagsfall befinna sig i närheten av marken, men ligger oftast mellan 5 och 10 meter, ibland även på över 20 meters höjd. Byggtiden uppgår till minst en vecka, men oftast två till fyra veckor. Ibland anpassas hål från större hackspett, gamla egna hålor återanvänds eller hålor från mindre hackspett utvidgas.[32]

Kull och ruvning

Äggläggningen börjar i Mellaneuropa tidigast i början av april, på Balkan och i Turkiet något tidigare, i nordöstra Europa något senare. Kullen består av 5-6 (4-8) ovala, rent vita och glänsande ägg med en genomsnittlig storlek på 23 x 18 millimeter. Vikten ligger på något mer än 4 gram. Den fasta ruvningen börjar efter att det sista ägget lagts. Dessförinnan skyddas äggen endast från avkylning. Båda könen ruvar i ungefär lika stor utsträckning. Som hos alla hackspettar ruvar hanen på natten. Vid tidig förlust av en kull förekommer en ersättningskull, men i normalfall lägger mellanspettar endast en kull om året. Efter tidigast 10 dagar kläcks ungarna, men oftast först på 12:e eller 13:e dagen efter ruvningens början. Tiden i boet varierar mellan 20 och 24 dagar, då de försörjs av båda föräldrarna till ungefär lika delar.[33] Det tycks dock endast vara hanen som sköter bortförsel av avföring.[34] Efter utflygningen lockas ungfåglarna snabbt bort från bohålan och indelas ofta i två grupper som upp till två veckor vårdas av vardera förälder, innan de i stor utsträckning blir självständiga och sprider sig i den närmaste omgivningen.

Det finns endast få större undersökningar om häckningsframgång. Vid 25 undersökta kullar i norra Schweiz flög genomsnittligt 2,3 ungar ut. En betydligt högre antal utflygningar med 5,2 ungar fastställdes vid en liten undersökning i södra Ryssland.[35]

Status

Mellanspetten tillhör de hackspettsarter som är svåra att kartera. Arten kan praktiskt taget endast fastställas efter sina läten och dessa kan hos par som lever isolerat vara omärkliga. Så sett kan det alltså vara så att vissa mindre populationer hittills har förbisetts.[36] Beståndsutvecklingarna är oenhetliga: de små danska och svenska populationerna har försvunnit, men däremot har arten kunnat etablera sig igen i Nederländerna med en liten men stabil population. Förekomsten i nyckelländerna Tyskland, Polen och Grekland är stabila, i Belgien och Tjeckien tilltar bestånden starkt. Starka minskningar har anmälts från Rumänien och Serbien, även i Schweiz utvecklar sig bestånden för närvarande trots intensiva skyddsåtgärder negativt. Beståndsutvecklingen i Frankrike är oklar, och även om Turkiet förekommer knappast tillförlitliga siffror. För tillfället häckar minst 140 000 par i Europa, vilket utgör mer än 90 procent av det totala beståndet. I Tyskland uppskattas den häckande populationen till minst 10 000 par, i Österrike till ungefär 3 000 och i Schweiz till 250. IUCN uppskattar arten status som least concern, Birdlife Europe som secure.[37][38]

Trots denna sammantaget inte otrevliga situation är bestånden i Mellaneuropa på intet sätt säkerställda i den närmaste framtiden. Den största faran för dessa habitatsspecialister utgår ännu liksom förr från förstörelsen av levnadsområdet. Många av de nuvarande populationerna är mycket starkt fragmenterade och små. Detta ger en fara för genetisk isolering, särskilt då spridningsavstånden är mycket små för denna art. Mellanspetten är hänvisad till gamla, grovbarkiga lövträd, särskilt ekar. Skottskogar tillmötesgår dess habitatsanspråk mycket, men denna skogsbruksmetod har i stor utsträckning övergivits. Där skottskogsstrukturer åter vårdas, till exempel i Niederholz vid Zürich och i ekskogen vid Gerolfingen, kan goda förekomster av mellanspett hålla sig. En ytterligare fara utgår från att ädelträproduktionen av ekstammar gick starkt tillbaka på 1900-talet och nästan inga ekar planterades. Först under de senaste 20 åren har det åter intensivt planterats ekar. Det saknas alltså i stor utsträckning en hel ekgeneration. De kvarvarande bestånden är gamla, delvis försvagade och därför mer angripliga för tillväxt av skadedjur, som till exempel massökningar av ekvecklare, som framför allt under de senaste åren har varit vanliga.[39]

Referenser

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia

Noter

  1. BirdLife International 2004. Dendrocopos medius. In: IUCN 2007. 2007 IUCN Red List of Threatened Species. <www.iucnredlist.org>. Hämtad 25 februari 2008.
  2. Moore et al., 2006
  3. Hölzinger (2001) s. 436
  4. Winkler (1995) s. 270
  5. HBW (2002) band 7 s. 482-483
  6. Winkler (1995) s. 270
  7. HBW (2002) band 7 s. 482-483
  8. Gorman (2004) s. 119
  9. Winkler (1995) s. 270
  10. Bergmann (1982) s. 218
  11. HBV (1994) band 9 s.1060
  12. Brutvogelatlas Niedersachsen (1997)
  13. Bauer (1997) s. 291
  14. Gorman (2001) s. 126
  15. Hölzinger (2001) s. 438
  16. Dvorak (1993) s. 262-263
  17. Vogelwarte Sempach - Mittelspecht
  18. Artportalen - Rapporterade observationer av mellanspett i Sverige 1980 och framåt.
  19. F. Hertel: Habitatnutzung und Nahrungserwerb von Buntspecht Picoides major, Mittelspecht Picoides medius und Kleiber Sitta europaea in bewirtschafteten und unbewirtschafteten Buchenwäldern des nordostdeutschen Tieflandes. Vogelwelt 124; 2003: s. 111-132.
  20. S. Weiß: Erlenwälder als bisher unbeachteter Lebensraum des Mittelspechts Dendrocopos medius. Vogelwelt 124; 2003: s. 177-192.
  21. J. Kamp & V. Sohni: Habitat use and population densities of the Middle Spotted Woodpecker Dendrocopos medius caucasicus in the NW Caucasus mountains (Russia). Vogelwelt 127; 2006: S. 65-70
  22. F. Hertel: Habitatnutzung und Nahrungserwerb von Buntspecht Picoides major, Mittelspecht Picoides medius und Kleiber Sitta europaea in bewirtschafteten und unbewirtschafteten Buchenwäldern des nordostdeutschen Tieflandes. Vogelwelt 124; 2003: s. 124.
  23. Gorman (2004) p.122
  24. Winkler (1995) S. 270
  25. Dvorak (1993) S. 262
  26. Hölzinger (2001) s. 450
  27. Gorman (2004) s. 124
  28. HBV (1994) band 9, sida 1071
  29. Hölzinger (2001) s. 459
  30. Gorman (2004) s. 126
  31. Winkler (1995) s. 270
  32. HBV (1994) band 9, s. 1069
  33. HBV (1994) band 9. s. 1069
  34. Hölzinger (2001) s. 458
  35. Hölzinger (2001) s. 459
  36. Südbeck (2005) s. 457
  37. Factsheet IUCN (2007)
  38. Factsheet Birdlife europe (2004)
  39. Hölzinger (2001) s. 444

Källor

Se även

Litteratur

  • Hans-Günther Bauer, Peter Berthold: Die Brutvögel Mitteleuropas. Bestand und Gefährdung. 2., durchgesehene Auflage. Aula, Wiesbaden 1997, S. 290, ISBN 3-89104-613-8
  • Mark Beaman, Steve Madge: Handbuch der Vogelbestimmung – Europa und Westpaläarktis. Eugen Ulmer, Stuttgart 1998, S. 534f, ISBN 3-8001-3471-3
  • Hans-Heiner Bergmann, Hans-Wolfgang Helb: Die Stimmen der Vögel Europas. BLV, München 1982, ISBN 3-405-12277-5
  • Michael Dvorak u.a. (utg.): Atlas der Brutvögel Österreichs. Umweltbundesamt, Bonn 1993, S. 260f, ISBN 3-85457-121-6
  • Urs N. Glutz von Blotzheim (utg.): Handbuch der Vögel Mitteleuropas (HBV). Bearbeitet u. a. von Kurt M. Bauer und Urs N. Glutz von Blotzheim. Columbiformes - Piciformes. Bd 9. Aula-Verlag, Wiesbaden 1994, S. 917-942 (2. Aufl.), ISBN 3-89104-562-X
  • Gerard Gorman: Woodpeckers of Europe. A Study to European Picidae. Bruce Coleman, Chalfont 2004, S. 106-116, 44, 35, ISBN 1-87284-205-4
  • Hartmut Heckenroth, Volker Laske: Atlas der Brutvögel Niedersachsens und Bremens 1981-1995. Naturschutz und Landschaftspflege in Niedersachsen. Bd 37. Hannover 1997, 1-329, ISBN 3-922321-79-8
  • Jochen Hölzinger, Ulrich Mahler: Die Vögel Baden-Württembergs.. Nicht-Singvögel. Bd 3. Ulmer, Stuttgart 2001, S. 420-447, ISBN 3-8001-3908-1
  • Josep del Hoyo u.a.: Handbook of the Birds of the World (HBW). Bd 7. Jacamars to Woodpeckers. Lynx Edicions, Barcelona 2002, ISBN 84-87334-37-7
  • Peter Südbeck u.a.: Methodenstandards zur Erfassung der Brutvögel Deutschlands. Radolfzell 2005, S. 456-457, ISBN 3-00-015261-X
  • Hans Winkler, David Christie, David Nurney: Woodpeckers. A Guide to Woodpeckers, Piculets and Wrynecks of the World. Pica Press, Robertsbridge 1995, ISBN 0-395-72043-5

Externa länkar

Personliga verktyg